Min kropp skriker. Mitt innersta slits itu. Människor faller som käglor runt om mig. Vilken förbannad kraft den här sjukdomen besitter.

Jag står handlöst brevid och är totalt maktlös. Jag vill krama om, jag vill stryka bort tårarna. Jag vill ge av min kraft. Jag vill att de ska se hur värdefulla de är för mig. Jag vill att de ska inse att de har en lika självklar plats här som alla andra.

Jag känner mig frustrerad att många inte kan förstå. Vi är inte den lägre klassens medborgare. Världen där ute är för hård för oss. Jag har aldrig någonsin stött på så många underbara människor som jag gjort under denna tid. Känslosamma och varma. Ödmjuka och vackra i själen.
Jag vill skrika ut min frustration.
Vi har en känslomässig sjukdom. Vi kan alltså inte hantera våra känslor och då blir livet lätt ohanterbart. Vi finner tröst i ruset, i kicken. Vi finner en välbehövd vila i det lugn som sänker sig över oss.
Det handlar om överlevnad. Kan det vara så att substanserna faktiskt räddat oss från ett tidigare självmord..? Missbruket tar sakta livet av oss men det är inte avsikten. Avsikten är att överleva. Att kämpa emot detta groteska monster som lever inom oss. Rond efter rond efter rond. Dessvärre vinner vi aldrig. Det är en kamp där drogen alltid vinner. Sakta men säkert.

Så snälla ni där ute. Titta inte ner på oss. Vi lider. Vi har ett sådant trasigt inre som bara skriker efter omvårdnad. Vi kan bara laga den för egen del. Men ni kan hjälpa till. En ömsint blick räcker. Att se oss. Som människor.
Att komma tillbaka från ett återfall är ingen självklarhet. Det är rysk roulett när den är som värst. Det är grymma odds emot oss.
Jag kämpar på med mitt. Och min önskan är att den kamp jag befinner mig ska ge en annan beroende, om så bara 1 procent, lite mer styrka att fortsätta. Att välja livet. För jag vill inte ha ännu en grav att besöka.

All min kärlek // Sofia

Jag är förvirrad. Livrädd för att tappa fokus. Skulle vilja hitta tillbaka till min röda tråd. Vart tog den vägen..?

Vaknade med sug häromdagen. Varit förskonad från det i stort sett och helt plötsligt så ville jag fly. Impulsen är så kraftig. Jag flydde inte. Varken till substanser eller in i sjukt beteende.
Jag visste hela tiden att jag inte skulle gå ut och använda. Jag VILL ju inte. Suget kan komma ändå.
Att avså från flykt. Det kommer inte naturligt. Jag måste stå emot, nästan fysiskt hålla i mig ibland. Nej jag valde att stanna kvar i känslan. Vilken vidrig upplevelse det kan vara ibland.
Idag, just nu, så är suget borta. Men stressen inom mig gör sig påmind.

Jag kan inte styra över andra. Fast ibland vill jag. Är så oerhört less på denna osäkerhet. Varför låter jag mig påverkas av sådant jag inte kan kontrollera..? Varför försöker jag kontrollera det jag inte kan påverka..? Ibland tror jag att jag kommer bli galen. Tankarna snurrar fortare än en snabbspolad film i huvudet och endast små frekvenser får jag fatt i.

Mina behov. Fy vilken hemsk sak att stå upp för. Men jag vet att jag måste så idag ska jag göra det. Skräcken är total. Vem tror du att du är säger djävulen på ena axeln. Nä dags för att utsätta mig för ännu en rädsla. Vad kan hända egentligen.. Att jag står upp för mig själv.. Skärpning nu..!!

Jag måste bli av med mitt sjuka beteende. När jag använde så var det ju liksom inte jag.. Nu har jag inte det att skylla på. Så nu blir det mer uppenbart och gör mer ont när jag gör dessa saker. Små som stora. Jag är ju närvarande nu. På ett helt annat sätt. Det är varje dag dags för förändringar. Samtidigt får det ta sin tid. Jag kan inte ha bråttom. Jag håller på att hitta mig själv. Och trots all förvirring, rädsla, skuld och skam så skulle jag helt ärligt inte vilja befinna mig någon annanstans än där jag är just nu.

// Sofia

Läst imorse "Bara genom att existera har jag ett värde som inte går att sudda ut eller ta ifrån mig".
Varje morgon läser jag dagens text. Oftast ger den mig ett bra fokus på den dag som ligger framför mig.
Idag delade jag denna stund med en nyvunnen och nära vän. Det blev ett fint samtal. Kring kärlek, intimitet, förluster och avslut.
Min vän kämpar som ett skadeskjutet djur med sig själv. Jag känner så väl igen mig i detta tillstånd. Jag är djupt sorgsen över att se en människa må så dåligt. Jag önskar så att min vän kunde se sig själv så som jag ser på honom. Jag vill att han ska få se sig själv genom mina ögon, hur jag ser på denna vackra, rena och fina person. Det finns ingenting att inte älska där.
Idag tog jag modet att säga det till honom. Jag hoppas att han hörde vad jag sa. Att han ska känna det. Att jag ger honom min kärlek.
Det är sådana här vinster som ligger i ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna känna en längtan tillbaka till ruset, till den sjuka värld jag befunnit mig i när det jag upplever nu, som är så starkt och rent och fint? Jag får inte glömma bort att komma ihåg detta. När det är mörkt och tungt så vet jag idag vart ljuset finns. Jag vet ATT det finns. Det visste jag inte förut.
Intimitet. Det har alltid varit ett laddat ord för mig. Jag har gjort kopplingen till det sexuella. Men så är det inte. Jag har förstått det nu.
En ömsint blick. Ett meningsfullt samtal. En puss i nacken. En fråga om hur jag mår och ett intresse för att höra svaret. Det är intimitet. När två människor möts. På riktigt. Utan försvar och utan en underliggande rädsla som styr för att inte bli sårad. Av att inte vara sårbar.
Det är då ett riktigt möte sker. Kravlöst och utan dolda avsikter. Det är så galet vackert. Det fyller mig med värme och det finns ingenting som får mig att inte vilja möta det fler gånger.
"Jag vet att jag är precis lika mycket värd som alla andra att både älska och att älskas". Det stod också i texten idag. Det tar jag med mig idag och denna dag ska fyllas med kärlek. Jag vill inte vänta med det. Det kan vara försent då.
Och om risken att bli sårad av att jag visar min kärlek så är jag villig att betala det priset idag.

// Sofia

Självkänsla. Det jag fick på konstgjord väg med hjälp av substanser. Jag levde i en illusion om det frambringade den jag var innerst inne. Jag har idag synat bluffen. Vad den fick mig att göra var att fullkomligt strunta i allt och jag förknippade det med att må bra. Jag brydde mig inte längre om vad jag trodde att andra tyckte om mig. Det låg en stor frihetskänsla i det.
Jag har så länge jag kan minnas försökt att vara någon som jag inte är. Jag har velat bli omtyckt till nästan vilket pris som helst. Och jag har trott att jag då skulle finna en inre frid i det. Jag har värderat mig själv genom vad andra tyckt om mig eller vad jag trott att de tyckt om mig.
Aldrig har jag vågat fråga någon. Jag har varit så tvärsäker på svaret så jag har låtit bli.
Idag så förstår jag att jag sökt på helt fel väg. Jag har haft relationer som varit extremt destruktiva men även motsatsen. Jag har blivit höjd till skyarna, älskad villkorslöst men det har inte varit nog. För jag har inte älskat mig själv. Då spelar det i slutändan ingen roll hur älskad jag än må vara av andra.
Idag börjar jag tycka om mig själv i små babysteps. Det är för att jag börjar ta hand om mig själv och jag letar inåt och inte utåt. Jag har börjat få en förbannat god eftersmak i munnen av inre frid.
Jag kommer ju aldrig någonsin få en bättre självkänsla om jag gör dåliga val eller om jag använder mig av destruktivitet i någon form.
Det går fort utåt när jag inte tar hand om mig själv, när jag inte bejakar mina behov. När jag tappar bort mig själv. Och jag har inte råd med det. Då ligger någon form av självmedicinering nära. Allt för att lindra. Allt för att sätta mig högre upp än vad jag är. För jag är precis som alla andra. Jag är en människa som har otroligt mycket kärlek att ge till andra men även till mig själv.

// S

Jag befinner mig i landet mittemellan. Å ena sidan trött på prat om missbruk, olika droger och galenskaper man gjort. Å andra sidan har jag ingenting att komma med när jag befinner mig bland "alla andra". De som kallas normala.
Jag menar, vad ska man prata om när största delen av sitt liv bestått av olika galenskaper? När andra krattat i trädgården och åkt till Åre?
Jag blir otroligt nervös i sådana sammanhang. Samtidigt som jag längtar efter det. Hur skönt måste det inte vara att känna att jag också har något normalt att komma med? Istället för att sitta i samtal med andra beroende och nästan bräcka varandra i tokigheter vi gjort? Det är jag trött på.
Kommer på mig själv allt oftare att sitta tyst i dessa sammanhang. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Samtidigt så är det med dessa människor jag känner samhörighet. De vet ju vad det handlar om. Att kämpa för livet med allt vi har. Att häva sig upp ur dynga med käften full av lera och önska att vårt rop på hjälp ska höras av någon.
Jag har turen att ha andra beroende runt omkring mig som jag kan skratta ihop med. Vi skrattar åt det mesta. Det är en skön befrielse i det. Vi kan vara oss själva. Vi är inte rädda för varandras svagheter.
Men hur gör jag med er andra? Där känner jag att jag har så oändligt mycket mer att förlora. Skulle ni se oss skämta och driva med varandra skulle alla era föreställningar om oss besannas. Men det är okej. Och det är för att vi är oss själva.
För min del har en stor anledning till mitt missbruk varit att jag aldrig känt denna samhörighet i det normala. Jag har iklätt mig kostymen och stått på Dramatens scen och spelat Hamlet alldeles ensam. Det tar på krafterna. Till slut har jag inte orkat mer. Och då har lugnet och friden funnits i alkoholen. I den har jag hittat kraften att orka spela någon akt till.
Nu är det över. Nu ska jag ut till er. Utan kostym och utan den stora scenen. Och jag är livrädd att ni inte ska tycka om den ni ser.
Jag vill ha det ni har. Jag är trött på att göra minsta lilla sak till ett problem. Det får räcka nu.
Givetvis så förstår jag att de som inte kämpar med ett beroende också har problem. Ni är inte förskonade på något sätt. Det är bara olika. Kanske mest på hur vi agerar på de problem vi får här i livet.
Vi är ju ändå så lika vi människor. Så varför är jag då så rädd?
Jag har i 8 månader gått emot många rädslor. Jag växer och blir starkare för var gång det sker. Jag har haft förmånen att få öva på detta med människor jag känt en viss trygghet med. Nu är det dags för nästa steg. För jag vill inte fastna där jag är idag. Jag vill fortsätta att utvecklas. Det är ju vad livet handlar om.

Kärlek // Sofia

Jag har i nästan hela mitt liv ägnat mig åt destruktivitet. Det är vad som varit tryggt, det är vad som fått mig att känna något, det är vad som fått mig att stå ut i min kropp och i mitt psyke.
Att plåga mig själv har hjälpt mig att överleva. Det har varit det där andra, det "vanliga" som gjort mig otrygg. Jag har tappat bort mig själv. Totalt. Vem är jag om inget destruktivt finns i mitt liv? Då är jag ju ingenting. Bara någon lös materia som flyter omkring i ingenting. I totalt mörker. I total ensamhet.
Idag har jag nästan inga destruktiva beteenden kvar. Inte några allvarliga i alla fall. Inte några som kan ta livet av mig.
Jag gick in i denna oskrivna framtid livrädd. Jag trodde aldrig att det var möjligt. Idag när jag tänker tillbaka på mina mörkaste stunder så förstår jag inte hur jag orkade. Det jag sysselsatte mig med var ett arbete som pågick dygnet runt. Precis hela tiden. Alla tvång. Allt planerande. All ångest. Att jag inte gått sönder mer än jag gjort kan för mig vara en gåta idag. När impulserna av destruktivitet sköljer över mig så försöker jag stanna upp. Inte bara mentalt utan rent fysiskt också. Jag har börjat bli vän med dessa impulser. Istället för att vara vän med beteendet. Det är en stor skillnad. Det viktiga är inte dessa stunder av invigelse att göra det jag är invand att göra utan det viktiga är att jag gör annorlunda. Att jag går emot dessa impulser och verkligen påminner mig om hur illa det varit förut. Tänk att skillnaden mellan ljus och mörker kan vara så "enkel".
Jag kan ju aldrig någonsin bygga upp en bra självkänsla med ett dåligt beteende. Jag kan inte slå på mig själv och förvänta mig att ärren ska bli färre eller att de ska läka.
Denna koppling har jag gjort tidigare men aldrig agerat för att få till en förändring. Det gör jag idag. Det är skillnaden. Och det lugn jag känner inuti kommer just av dessa handlingar.
Ibland trillar jag dit. Jag försöker lura mig själv. Det fina är att det blir svårare och svårare med tiden att göra det. Oron jag får i kroppen kommer direkt. Jag vill inte ha den. Och det är bara jag som kan göra detta val. Det finns ingen snabb lösning.
Bara för idag ska jag vara snäll mot mig själv och som en fantastisk vinst i detta mår de jag älskar också bra av det.
Idag är jag tacksam för livet. Och dessa ord trodde jag aldrig någonsin att jag skulle få skriva ner och verkligen mena det.

Kärlek till er // Sofia

Jag minns inte så mycket från min barndom. Har svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad jag fått berättat för mig.
Egentligen så börjar mina minnen från när jag var 11 år. Det året som mina föräldrar skildes.
Vad som jag funderat mycket över är att jag inte blev ledsen när min pappa en kväll berättade att de skulle skiljas. Jag minns att det var vid middagen, att mamma inte var hemma och att jag direkt efter maten gick ut och fortsatte att leka. Om jag minns rätt så blev min bror mer berörd än vad jag blev.
Jag har tydliga minnen av att vilja ha min mamma för mig själv. Jag ville inte dela henne med någon annan. Så valet vart jag skulle bo var det egentligen ingen tvekan om men jag minns att jag sa att jag inte visste. Jag ville ju inte såra pappa.
Resultatet blev att min bror flyttade med pappa och jag med mamma.

De minnen jag har innan dess är tyvärr inte fina. Jag minns mycket alkohol. En blå spyhink bredvid pappas sida av sängen och jag som höll för öronen i ren panik.
Jag minns att jag var helt övertygad att mamma och pappa skulle döda mig. Jag sov med en liten pennkniv under kudden och satte upp fällor i form av snören så jag skulle vakna om de skulle smyga in i mitt rum.
Jag minns att jag var bergsäker på att de skulle förgifta mig, i form av att lägga nåt farligt i tandkrämen så jag hade en sjuk ritual när jag skulle borsta tänderna.
Vad kom detta ifrån brukar jag undra idag? Aldrig har mina föräldrar varit våldsamma. Varför kände jag mig så otrygg?
Egentligen spelar det ingen roll varför. Jag har inget behov av att veta varför idag.
Ett annat starkt minne är att jag vaknar av en ganska högljudd diskussion. Någon granne var på besök. Jag hör min pappa säga att han inte älskar oss. Jag minns min mamma lämna hemmet och jag springer efter henne och ber henne stanna kvar. Jag har frågat min mamma angående detta och hon säger att det inte har hänt. Egentligen spelar det ingen roll heller. Det är ändå den känslan jag växte upp med. Att min pappa inte älskade mig.

Efter flytten vid skilsmässan så brakade allt lös. Mamma och pappa fortsatte att umgås, att dricka mycket ihop och jag var helt förtvivlad. Jag tyckte att allt var pappas fel. Varför kunde han inte lämna mig och mamma ifred? Varför fick han henne att dricka? Och varför kom de in i mitt rum där jag låg och grät i ren förtvivlan och sa att de önskade att jag inte fanns? Där och då började min panikångest som jag tyvärr led utav i många många år.
Jag minns när pappa kom förbi en kväll, väldigt full och skulle hämta sina nycklar. Jag undrade vart mamma var någonstans. Han vräkte ur sig att hon satt på den lokala puben med en man.
Jag gick dit, jag skulle hämta hem henne och hon var så berusad att jag i stort sett fick leda henne hem. När vi var hemma i lägenheten så ville hon gå hem till pappa. Jag bönade och bad att hon skulle stanna. Jag följde efter och minns hur de fortsatte det de ville göra och jag stod i tamburen hos pappa och kände en sådan förtvivlan. Jag var så ensam och känslan av övergivenhet kan jag inte i ord beskriva.
Det finns fler minnen. Många fler. Men jag vill inte skriva om allt här. Jag vill inte skada mina föräldrar.

I många år så kände jag ingen kärlek till mamma och pappa. Jag kunde bara minnas de mörka minnena. Jag fokuserade på att överleva. Jag var så trasig och när jag själv fick barn när jag var väldigt ung så var det min räddning.
Idag känner jag helt annorlunda. I och med att jag själv fick sjukdomen så har jag kunnat försonats med mycket av det som hänt. De ville mig inte illa. Jag vet det idag. Jag kan minnas fina stunder idag. Jag vet att allt inte var destruktivt och dåligt. Jag har förlåtit allt. Från botten av mitt hjärta.
Mycket av det jag var med om som barn har jag gjort tusen gånger värre mot mina barn. Det är en stor sorg. Men jag arbetar på att även förlåta mig själv.
Så mina fina föräldrar. Jag hoppas att ni inte tar för illa upp att jag skriver detta. Jag hoppas att ni kan förstå att jag inte gör det i syfte att göra er illa på något sätt. Jag gör det för min skull. Jag gör det för mitt tillfrisknande. Jag gör det med den största önskan att denna destruktiva cirkel som följt släkten i generationer ska brytas.
Jag älskar er med hela mitt jag fina mamma och pappa. Tack för att ni gav mig livet.

Er dotter Sofia

230 dagar.. Nykter och drogfri. Jag kan inte gömma mig längre, jag framkallar inte längre "känslor" med substanser. Allt börjar kännas äkta.
Jag är livrädd. Mitt inte skakar och mina händer darrar. Svetten samlas ymnigt och pulsen slår.
Är det såhär det känns?
Att avstå från drogen har inte varit särskilt svårt. Men allt det andra.. Anledningarna till att jag använt, det som kallas livet, hur handskas jag med det? Jag är ju så van att fly.
Känslokall det kan jag. Jag är trygg där. Det ligger en sån oerhörd kraft i det destruktiva, för mig har det varit ren överlevnad. Känslor däremot, riktiga känslor som gör ont inuti, de har jag inte kunnat hantera. Inte heller bra känslor. Det har inte varit ljust och inte heller mörkt. Det har varit en grå gegga, en tjock dimma som jag inte kunnat treva mig ur.
Nu ser det annorlunda ut. Jag gråter för allt, jag skrattar så magen kniper, jag har en värme i mitt hjärta för andra. Jag känner ödmjukhet och även kärlek. Det är häftigt. Jag gillar det. Samtidigt som rädslan är där och trycker på. Stäng av nu Sofia, tappa inte kontrollen, sätt upp en skyddsmur så du inte blir sårbar.
Jag fightas med rädslan varje dag. Ber den dra iväg, lämna mig ifred..!!
Jag vill ju ha det lugn jag känner i magen. Jag vill ju vara levande.
Kärlek. Jag lägger den gärna på andra. Det är skrämmande men känns bra.
Hur gör jag med kärleken till mig själv? Hur får jag den? Hur gör man? Det blir mer och mer tydligt att det är just där lösningen ligger. Om jag älskar mig själv så gör jag inte helt förvridna och sjuka saker mot mig själv. Självkänslan är så skadad och det kommer ta tid. Jag måste ha tålamod. Jag är ändå tacksam för att jag tror mig veta vart lösningen finns.

Ta hand om er // Sofia