Ångesten igår var på max.
Den levde inom mig igen, lika starkt och lika överrumplande som många gånger tidigare.

Jag tittade på den dokumentärserie (Djävulsdansen) som går just nu på tv om medberoende.
Jag växte upp som sådan. Utanför hemmet var jag klassens clown och jag fullkomligt ägde manegen. Hemma däremot så tassades det på tå. Allt för att inte ställa till med något så alkoholen kom fram.

Det var så oändligt mycket jag kände igen. Oron över en förälders död. Hur kommer det vara när jag kommer hem ikväll? Efter skolan? Ja varje gång jag lämnade hemmet så var det med en enorm klump i magen för vad jag skulle mötas till väl hemma igen.

Denna ständiga oro över den förälder jag vid det tillfället levde ensam med.
Alla dessa elaka ord på fyllan som skar djupa sår längst in i mitt innersta. Som förstörde en självkänsla som redan var på noll.
Sen dagen efter. Föräldraångesten. Alla mjuka fina ord. "Jag skulle ge dig allt om jag kunde"..
Där och då tänkte jag ofta på nya kläder, en cool bandspelare eller nån ny schysst LP. Senare övergick det till en insikt att det jag helst av allt ville ha. Det skulle troligtvis aldrig komma. En nykter förälder.

Jag minns alla de timmar jag stod i min förälders sovrum och väntade. Och väntade. Och väntade på att jag skulle få syn på min förälder.
Medans tiden gick så växte oron. Ångesten, brutal som tar över hela din kropp och psyke.
Kom nu. Snälla älskade mamma kom nu. Jag överlever inte utan dig. Och den otroliga lycka när jag såg henne gå mot porten. Att veta att hon överlevde idag.
Dessa dagar var oftast när det egentligen inte fanns nån grund för oro. Som ett föräldramöte på sitt arbete eller nåt liknande.

De gånger då oron och ångesten var grundande på riktig fara då kunde jag inte ens stå upp och titta ut. Jag låg ner. Och reste mig upp. Om och om och om igen. I min värld fanns inget liv utan mamma. De stunder hon drack så var jag inte längre barnet. Jag var mamma till min mamma. Det var min absolut största skräck. Att hon skulle dö. För jag visste redan då, kanske 12-13 år gammal att jag skulle välja att följa med henne in i det. Ett liv utan mamma var helt otänkbart.
Det hände en massa olika incidenter men jag tar inte upp det denna gång. Jag vill först att mamma ska få läsa.

Jag utvecklade en stark panikångest redan som 11 åring. Detta vidriga tillstånd har följt mig hela livet.

Min räddning bort från mamma och alkoholen blev när jag 17 år ung blev gravid. Äntligen tänkte jag. Äntligen får jag bli mamma till ett barn. Det låg en enorm frihet i det.

Jag flyttade hemifrån och slapp märka de gånger hon drack. Misstänkte att så var fallet men jag ägnade all min tid åt min son.
När min dotter föddes 6 år senare så skulle jag ringa min mamma en kväll.
Hon var så berusad så jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Sen somnade hon. Och jag minns mina skrik. Mina vrål från det djupaste och djuriska vi alla har inom oss. Men det var lönlöst. Hon hade däckat.
Jag minns att jag skrek från botten av min själ innan hon hade somnat i sitt rus att ALDRIG MER MAMMA. Händer det här bara EN enda gång igen så kan du glömma mig. Du kan glömma dina barnbarn. För jag ORKAR inte mer!
Förvånansvärt trillade något av det jag sagt in inom henne. Det var säkert inte just den kvällen hon drack för sista gången. Fast jag vet inte. Och det spelar inte så stor roll idag.

Min mamma har varit helt nykter i 17 år. Hon har själv sagt att hon inte ville mer och slutade. Jag vet att för många låter det kanske suspekt men det var faktiskt så. Och egentligen, spelar det någon roll? 17 år..!! Det är lång tid och för det är jag så otroligt stolt över dig mamma.

Själv drack jag en gång som 15 åring. Sen rörde jag inte alkohol tills jag var 28. Tyvärr ägnade jag mig åt självsvält (som ju också är ett beroende) men såg ingen koppling till föräldrars missbruk och min anorexi där och då.

Det gick många år som en "normal" konsument" av alkohol.
Sen stod jag och övriga familjen inför en kris 2008 och jag och mitt så oerhört trasiga inre tog till det som låg mest naturligt. Alkoholen.
Det jag så dyrt och heligt lovat mig själv att ALDRIG utsätta mina barn för.
Det gick åt helvete. Sakta men säkert fann jag mig själv beroende av att fylla på med alkohol. Jätte små mängder i början men som eskalerade rätt snabbt ändå.

Idag mår alla någorlunda bra i allt som skett. Mina barn och jag blir mer och mer öppna med allt som skett. Hur de mått.
Vad de har för hemska minnen stämmer inte alltid av det jag trott. Men jag har inte längre rollen som flodhästen i vardagsrummet. Jag tror mig veta att det inte finns någon rädsla kvar hos mina barn att ta upp något om det förflutna nu. Jag känner att de är trygga med att jag kan handskas med det och att ta till flaskan i nån slags offerkofta pga att lyssna på deras verklighet skulle aldrig falla mig in. På riktigt. Klart det är tufft och blir många tårar men inte en enda gång har jag velat dricka på det.

Idag som vuxen känner jag mig i daglig basis inte så medberoende till andra men vet att jag varit det.
Visst det är ett medvetet val när jag får en bekantskap som kanske också själv haft problem.
Men vad som slog mig i programmet jag såg ikväll var hur min barndom ännu idag präglar mig. Inte så att jag tänker på det ofta för så är det inte. Men när Hillevi i programmet berättade om sin känsla av att vara osynlig, att om hon försvann skulle det inte märkas. Hennes flykt in i matmissbruk. Hennes sämre val av partners fram tills dess hon fann den man hon lever med idag. Skriver under på allt.

Jag var trasig tidigt i livet. Jag föddes säkert extra känslig. Samtidigt som det kan vara en förbannelse så är det även en skatt. Jag har ett hjärta och stor medmänsklighet. Det är mig själv jag inte tycker om. Men det pågår jag just nu i behandling för. Att få bukt med all denna jävliga ångest, panik, självhat och destruktivitet. Och jag känner att jag kommer få de verktyg jag behöver.

Vill avsluta detta med Hillevis ord från programmet ang lycka. Hon svarar; Att bara bli av med all denna ångest och panik är att leva i lycka.

Precis så har jag känt de stunder då jag varit befriad. Jag har inte större visioner än så. Men jag är nöjd med det. För om jag har ett inte lugn utan daglig svår ångest och rädslor så är faktiskt en tur till Ica Maxi ren lycka.
Det behöver inte vara större än så.
Beroende på vart vi kommer ifrån och vilka förutsättningar vi har haft sen barnsben.

Tack för ett fantastiskt program. Som fick mig att gråta som liten flicka men även som skyldig mamma till mina barn. Det var vad jag behövde. Tack för att ni hjälper så många andra med detta program.

All kärlek // Sofiafet textfet textfet text

Jag är så trött. Kroppen bär mig inte längre. Läkarna står rådlösa och min frustration växer dag för dag. Igår kväll kom tårarna. Jag orkar inte längre! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!
Ni vet sådana där små saker som vi alla tar för givet. Att orka stå upp och duscha. Att benen bär dig till köket för att hämta ännu en näringsdryck. Att orka vara vaken under en hel film. Att få kunna sova utan att behöva gå upp flera gånger pga smärtan eller för att magen rasar ihop. Att orka sitta i solens sken utan att bli svimfärdig.

Alla läkare har bemött mig fantastiskt. Har ingenting att klaga på. Förutom att SöS missade att meddela mig efter mitt första besök där vad som var fel på min mage.
Dock så har alla läkare olika råd. Vila och håll dig varm så du inte förbränner energi säger den ena. Ut och promenera säger den andra. Själv är jag mest förvirrad. Jag klarar ju inte av ett skit längre! Är så in i helvete trött på att inte orka. Är så in i helvete trött på ångesten.
När pulsen slår över 130 slag trots noll aktivitet känns det rätt obehagligt. Dör jag nu är frågan som kommer? Och självklart ökar pulsen desto mer när detta ångestpåslag kommer som en lavin över mig. Läkarna säger att det inte kan behandlas. Jag har för lågt blodtryck. Så jag antar att det bara är att "köpa läget" som det så fint heter.

Om 11 dagar ska de äntligen gå in och titta hur illa det är. Jag är livrädd samtidigt som jag vill veta. Och förhoppningsvis få någon hjälp så att detta helvete tar slut.
I 5 månader har jag varit sängliggande. I stort sett. Måste alltid ha nära till en toalett. Kramperna som kommer är regelvidriga. Och jag inser hur maktlös jag är inför min egen kropp. Återigen är det bara att "köpa läget".

Jag har funderat mycket på mitt tidigare beroende och att detta klassas som en sjukdom. Jag håller med. Men där har jag åtminstone kontrollen. Jag kan välja, dag för dag att jag inte vill att denna sjukdom ska kontrollera mitt liv. I detta jag är i nu spelar min vilja ingen som helst roll. Jag vill en sak. Min mage och min kropp något helt annat.

Jag vet att många funderat om jag återigen blivit sjuk i anorexi, ett beroende som för mig varit betydligt tyngre än alkoholen. Nej. Så nu vet ni. Jag avskyr min kropp som den ser ut idag. Andra har funderat om jag börjat missbruka igen. Nej. Så nu vet ni. Detta är ingenting jag valt. Detta är ingenting jag själv åsamkat mig. Ibland önskar jag nästan att det vore så. För då hade jag kunnat välja. Att sluta.

Jag måste kämpa på, jag vet det. Men jag är så oerhört trött. Trött på elände. Trött på att alltid gå i motvind.
Men rädslan för att dö är starkare än tröttheten. Starkare än uppgivenheten. Starkare än orkeslösheten. Fan heller att detta ska få mig att ge upp. Jag vill ha en framtid. Jag vill se mina barns framtid så länge jag får ynnesten till det. Jag måste orka. Punkt.

En väldigt god vän sa till mig en gång att jag är stark som en tiger. Och det stämmer om jag tittar tillbaka på vad jag klarat mig igenom i livet. Jag minns att hon skickade en bild på en tiger. Självklart blev jag glad, jag blev rörd av hennes omtänksamhet. Men inom mig, långt där inne dit väldigt få får komma så kände jag spontant att vem tröstar Knyttet då?
Oavsett vad en person går eller gått igenom så finns det inom oss alla ett Knytte som kanske ska få lika stor plats som tigern. Jag tror att fighten vinns bäst om båda får utrymme.
Jag ska trösta mitt eget Knytte. Och när det är gjort ska jag föda min inre tiger.
För jag ska vinna över det här. För de är båda en del av mig.

All min kärlek // Sofia