230 dagar.. Nykter och drogfri. Jag kan inte gömma mig längre, jag framkallar inte längre "känslor" med substanser. Allt börjar kännas äkta.
Jag är livrädd. Mitt inte skakar och mina händer darrar. Svetten samlas ymnigt och pulsen slår.
Är det såhär det känns?
Att avstå från drogen har inte varit särskilt svårt. Men allt det andra.. Anledningarna till att jag använt, det som kallas livet, hur handskas jag med det? Jag är ju så van att fly.
Känslokall det kan jag. Jag är trygg där. Det ligger en sån oerhörd kraft i det destruktiva, för mig har det varit ren överlevnad. Känslor däremot, riktiga känslor som gör ont inuti, de har jag inte kunnat hantera. Inte heller bra känslor. Det har inte varit ljust och inte heller mörkt. Det har varit en grå gegga, en tjock dimma som jag inte kunnat treva mig ur.
Nu ser det annorlunda ut. Jag gråter för allt, jag skrattar så magen kniper, jag har en värme i mitt hjärta för andra. Jag känner ödmjukhet och även kärlek. Det är häftigt. Jag gillar det. Samtidigt som rädslan är där och trycker på. Stäng av nu Sofia, tappa inte kontrollen, sätt upp en skyddsmur så du inte blir sårbar.
Jag fightas med rädslan varje dag. Ber den dra iväg, lämna mig ifred..!!
Jag vill ju ha det lugn jag känner i magen. Jag vill ju vara levande.
Kärlek. Jag lägger den gärna på andra. Det är skrämmande men känns bra.
Hur gör jag med kärleken till mig själv? Hur får jag den? Hur gör man? Det blir mer och mer tydligt att det är just där lösningen ligger. Om jag älskar mig själv så gör jag inte helt förvridna och sjuka saker mot mig själv. Självkänslan är så skadad och det kommer ta tid. Jag måste ha tålamod. Jag är ändå tacksam för att jag tror mig veta vart lösningen finns.

Ta hand om er // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...