Alla inlägg under februari 2015

Av Sofia Vigedal - 28 februari 2015 07:06

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom.
Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsätter att röka.
Vissa vill dock inte lämna sitt beroende, vad det än må vara.

Även om jag nu har erfarenhet av att vara på "den andra sidan" så har även jag svårt att förstå. Hur illa det kan gå.

Har en fd vän i åtanke. På mindre än 1 år har allt gått förlorat.
Är det uppgivenhet eller ovilja att förändras? Jag har inte hennes svar.
Men jag kan inte låta bli att tänka på min fd väns alla konsekvenser.
En liten flicka har inte sin mamma på skolpjäsen.
En liten flicka har inte sin mamma som torkar hennes tårar.
En liten flicka saknar sin mamma på dagis eller skolavslutningar. En liten flicka..

Jag har inte förlorat en förälder på detta sätt men jag känner med flickan.
Känslan av att vara bortvald. Känslan av att inte vara värd att mamma kommer tillbaka.

Det är fruktansvärt vad vi utsätter våra närmsta för. Ren och skär egoism vet jag att det ser ut som. Och det stämmer. Om man inte vill förändras.
Men skyll aldrig på sjukdomen. Alla har ett val.
Det är ingen raksträcka. Inte för någon. Det är hårt arbete, det är att blotta sitt inre och släppa taget.
Och fan vad det kan vara skrämmande. Och göra förbannat ont. MEN det är den enda vägen att gå. OM man vill förändra något.

Jag miste min närmsta vän i december.
Hans sista ord till mig blev ett löfte. Bort med alla som är aktiva.
Se ditt egna värde. Och fan vad jag försöker.
Men det blir tomt. Ingen finns kvar. Och ja, jag har valt det. Men smärtan finns dock kvar.
Tomheten får mig att känna mig oälskad. Tomheten får mig att känna att jag inte hör hemma någonstans. Och det gör ont. Rakt in i själen.
Samtidigt är jag glad för dessa känslor, ja alla känslor.
Efter alla år av att vara totalt avstängd så gråter jag till allt. Men jag skrattar också.

Kommer aldrig att glömma när familjen var på semester. Detta var innan jag föll igenom.
Vi var på Universal Studios och barnen var super taggade.
Vi satt i en bil och åkte runt bland olika studior.
Min dotter tittade på mig och sa "Tycker du inte att det är kul mamma"..
Jo självklart va mitt svar och ett fejkat leende satt som klistrat på mina läppar resten av dagen.
Men sanningen är att jag kände ingenting.
Det är ett fruktansvärt ställe att befinna sig på.
Jag var totalt vilse. Orsaken vet jag idag men orkar inte gå in på det nu.
Men jag valde att börja dricka. För att KÄNNA. Vad som helst.

Så idag när jag gråter, har ångest eller skrattar åt något så känner jag att jag lever. På riktigt.
Vissa känslor är jobbiga. Som skam och skuld. Framförallt gentemot barnen. Men även mot mig själv.

Mitt andra mer lyckliga minne var när jag och dottern skulle klä granen förra julen.
Jag var helt intrasslad i ljusslingan och jag såg hur familjen drog sig undan. Redo för ett utbrott.
Men jag skrattade. Inte för deras skull. Jag skrattade för att jag tyckte det var roligt.
Senare på kvällen får jag höra att mitt skratt, min glädje, var det vackraste dom hört på länge.
Precis som mina tårar visar att jag känner. Det är värt mer än all rikedom i världen. På riktigt.

Lugnet i att barnen kan komma hem utan en klump i magen. Känslan av att finnas där. På livets villkor.
Ibland glad.
Ibland arg.
Ibland ledsen.
Istället för att känna ingenting. Istället för att framkalla falska känslor med alkohol. Det är frihet.

Jag har förlorat så mycket men mina barn har förlorat mer.
Jag tror aldrig att jag kan gottgöra detta fullt ut n
MEN jag kan fortsätta min resa och hoppas att dom är med mig på vägen.
Och jag hoppas att de en dag kan se att jag gav allt för att bryta.
För min skull. Och för deras.

Jag älskar er mina änglar. Föralltid.

Puss o Kram // Mamma

Av Sofia Vigedal - 8 februari 2015 18:34

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa.
Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen.

Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem.
Andra gången var OS och Salo räddade straffen och gav oss guldet.
Tredje gången var när min mormor låg för döden och det enda jag önskade då var att hinna fram i tid.

Alla dessa gånger blev det som jag bad om. Kanske borde det sagt mig något. Jag vet inte.
Det är ofta jag önskat att jag kunnat tro på något mer än det jag vet om. Att kunna finna ro i att det finns en tröst i allt som händer.

Denna gång så ber jag dig att lyssna om du finns. Alla andra gånger betyder ingenting längre.
Fast det gjorde det då så tro mig. Finns med oss nu. Du behövs.

Det är många gånger jag hört att i desperata situationer ber människor till dig. Eller ropar på mamma. Eller både och.

Jag är villig att ge av mig själv, allt jag är för att du ska lyssna.
Snälla. Jag ber dig.. Gud.

// Sofia

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Gästbok

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

RSS


Ovido - Quiz & Flashcards