Jag skriver det här till den du var.
På den plats du är nu så bryr du dig inte. Jag har försökt. Om och om igen men jag kan inte slå igenom den mur som du byggt upp. Alla lögner du sagt. För att skydda det du inte vill lämna.

Jag har varit rak mot dig från dag ett. När du var nykter o drogfri uppskattade du det mycket. Du sa det flera gånger. Ibland skrattade du lite lätt och sa att vill man få medlidande är det inte dig man ska gå till. Du säger det som behövs sägas. Den ärligheten saknar jag. Som vi båda hade. Det var äkta och fint.

Tyvärr så föll du rakt igenom väldigt fort.
Alla tusentals samtal på nätterna, all gråt, all glädje du funnit i ditt rus. Och dagen efter ånger. Eller glömska.
Tyvärr fick jag inte ta del av den, din ånger. Antar att skammen var för stor.
Du hörde bara av dig påverkad.

Vi har inte setts på 6 månader snart. Jag sa ifrån. Jag sa "det finns inte en möjlighet att jag står bredvid dig när du tar livet av dig och bara ser på".
För det spelade ingen roll vad jag sa. Du ansåg inte att det var ett problem.
Men för mig var det ett problem.

Att se en människa jag älskat gå under sig så totalt. Då går jag också under. Och jag betalar inte det priset för någon. Jag kan inte.
Men min kärlek till dig försvann inte. Min oro för dig försvann inte. Men jag tror att du kanske kände det så.

Jag har fått höra så många rykten, så många spekulationer kring mig och vad jag gör så det står mig upp i halsen. Det senaste jag fick höra var att du, DU som hamnat så snett sprider falska rykten om mig.
Först blev jag arg. Sen ledsen. Sen förbannad. Riktigt jävla förbannad.
Hur kan du göra så?! Och sen blev jag arg varför du inte rakt och ärligt frågar mig?! Du vet att du skulle få ett ärligt svar.

Ibland med några veckors mellanrum dimper ett sms ner i min inkorg.
Söta gulliga frågor om hur jag mår. Förslag på fika o bestämmer dag.
Sen försvinner du. Igen och igen och igen.
Och tro mig jag fjantar inte bara med. Jag säger ifrån. Att så gör man inte. Man avbokar. Man visar respekt mot den man bokat upp nåt med.
Samtidigt så vet jag ju att all rim och reson har lämnat dig. Finns det ens något av dig kvar..? Jag hoppas det.

Trots att jag vet så tär det här på mig. Jag vet men ändå tar jag det personligt. Så det räcker nu. Jag har skrivit till dig personligen så du vet min ståndpunkt.
Med mitt medberoende som inte är helt avklarat så kan jag inte ta hand om andra. Det går inte. Då kommer jag gå förlorad in i din aktiva sjukdom. Alldeles för dåliga odds på den..

Du är nära att förlora precis allt. Men du är inte villig att göra något åt det. Du pratar hellre om mig (säkert även andra) och om det skulle få dig att må bra och finna styrka att klättra uppåt istället för där du fastnat, så fortsätt med det. Jag vet sanningen om mitt liv. Det räcker så.

Jag försöker vara stark. Jag måste det här. Har så mycket med mig själv att försöka ta mig igenom.

Men jag vet att detta kommer att bli svårt. Du hann få en plats i mitt hjärta och det är inte så lätt att glömma allt det fina.
Jag får lämna det någonstans inom mig och kanske en dag att jag kan vårda det ömt när smärtan är mindre.

Vårt sista samtal vi hade så frågade du hur jag mådde.
Jag berättade om ensamheten, rädslan över att dö.
Det slutade med att jag fick trösta dig. Jag fick lova dig att du skulle få komma på min begravning om det nu blir så illa.
Jag satt bara där i soffan och kände.. Nä FAN HELLER..!! Det här är ju helt jävla sinnessjukt. Jag måste bryta alla ohälsosamma relationer oavsett varför de är just ohälsosamma.
Jag kommer aldrig att kunna bygga upp min självkänsla bland personer som endast är intresserade av sitt eget ego. En vänskap är som vilken annan relation som helst. A two way street. Funkar inte det blir hela skiten en lång monolog, enbart på den enes villkor.

Mina sista ord får bli..
Varför försvann du från dig själv? Varför ser du inte att du är värd mer än detta? Varför slösar du bort ditt liv och ditt barns liv?
Det finns en liten söt människa som också saknar dig.
Om du inte kan se att du förtjänar det så tänk på ditt barn. Som behöver dig. Låt det inte gå så långt som det blev för mig. Det vill du inte. Jag lovar.
Fightas för ditt barn i början så kommer du sen att se att du fightas för dig själv.

Att vinna respekten tillbaka är en lång och tuff och oerhört smärtsam väg att gå. Idag har jag lyckats med det. Till alla er som tvivlar.
Och jag önskar dig samma glädje när ditt barn kan lita på dig och veta att du finns där. Det är min önskan till dig. Till er.
Jag hoppas också att du någongång kan se varför jag blev tvungen att ta avsked. Det är min kärlekshandling till dig. Jag vägrar se på när min fina vän går förlorad. Det klarar jag inte.

Men jag kommer sakna dig länge. Vem vet, kanske så länge jag lever.
Jag önskar dig all lycka och du förtjänar ett bra liv. Kämpa på du vackra själ.

But now its time to say goodbye as painful as it is ?

Jag kommer alltid att älska dig ??

All min kärlek // Sofia

Goodbyes are not forever.
Goodbyes are not the end.
They simply mean I'll miss you.
Until we meet again.
I hope I get to see you when youre doing fine.
Cos in my heart and in my soul.
Youre still a friend of mine.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...