Människor kliver över lik för att få det de vill.. Sant.
Men alla dessa som gör mer än så. De stannar upp. Ställer sig på den som ligger. Hoppar på kroppen, lägger in en spark och går vidare.

Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Där lögnen blivit mer sann än sanningen?
Jag förstår inte. Och jag blir rädd. Jävligt rädd.

Visst. Alla gör fel. Och då ber man om ursäkt. I alla fall i min värld. Men ju mer man läser eller själv blir utsatt för så är det endast personens ego som styr. Hur kan man leva med sig själv efter det?
Hur kan en människa stryka dig över kinden och säga att du betyder allt. Men samtidigt ha en knuten näve bakom ryggen. Redo att klippa till.
Om du skulle komma på lögnen.

Jag är långt ifrån prefekt. Men jag försöker. Jag mår så jävla dåligt, i kropp och själ om jag inte är ärlig. Om jag inte är sann emot mig själv eller de jag tycker om.
Det känns som vi lever i ett själalöst samhälle. Allt som gynnar dig själv är vad du ska göra. Jag vill inte leva i det.
Fan såra mig hellre med sanningen än att ljuga för mig.
Jag menar. Hur svårt kan det vara??!

Överallt så läser man om hur det egna egot ska härska.
Vad fan hände med medmänsklighet?
Vi bär rosa band, vi ringer in en slant till nån gala på tv. Och visst. Det är bra. Då gör vi något i alla fall. Men i det dagliga livet då? När det gäller de vi kallar oss våra vänner, älskade eller vad det kan vara. Då är det ofta i syfte att fylla vårt eget ego. Vad skulle hända om fler gav av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka? Min tro är att världen skulle se så mycket ljusare ut. Men jag kan ha fel.

Jag har tänkt mycket på kärlek. Hur den känns när den uppslukar varje cell i din kropp. Hur den känns när du blir sviken. Hur den känns när du ger allt, du lägger ut ditt hjärta inför någon annan och det är inte gott nog. Då dör man lite. Att ge hela sig själv och bli avvisad. Det gör ont. Förbannat ont.

Samtidigt vill jag inte låta de som sviker få mig att bli kall igen. Jag vill inte mista tron på att människor vill väl. Men samtidigt börjar jag seriöst undra. Ifrågasätta. Vad vill du egentligen?

När livet hänger på en skör tråd så tror jag att vi alla kommer att ångra så mycket. Chanser vi aldrig tog. Ord vi aldrig sa. Kramar vi aldrig gav. Är det värt det? Att ångra det så bittert när vår tid är kommen..??

Jag har tvingat mig själv att bryta med så många människor jag verkligen bryr mig om.
Inte för att jag inte älskar de längre men jag klarar inte av att bli utnyttjad mer. Även om det kanske inte är deras egentliga avsikt.

Men det finns en person som dröjer sig kvar. Jag kan inte släppa taget. Jag vet att jag borde. Jag vet att det i mångas ögon är det rätta. Men vad gör man när kärleken till någon är så stark att mitt eget lidande betyder mindre. Jag vet inte.
Jag borde. Jag vet bättre. Men du lever kvar. Inom mig. Och jag kommer så länge jag lever önska dig det bästa. Det tror jag att du också vet. Men jag orkar inte med en besvikelse till. Varje gång det sker så försvinner en bit av den person jag arbetat så förbannat hårt för att bli. Och det är inte värt det. Jag vet det.
Men vad gör man med känslor som inte försvinner..??

Det är dags för ett avslut. Men jag vill inte. Hela mitt inre skriker efter att få ha kvar dig i mitt liv. Du betyder så förbannat mycket. Förstår du inte det? Eller kvittar det för dig? Svaret på det har bara du.

Imorgon är en ny dag. Jag ska försöka göra bra saker för mig själv. Vill du vara en del av det är du mer än välkommen. Om inte så antar jag att det är dags att säga adjö. Hur jävla ont det än gör.

All min kärlek // Sofia

Jag fick ett mail. Nu är det någon vecka sedan. Har behövt tid att landa i det.

Mailet fick mig på fall. Jag tror inte att jag gråtit så förtvivlat på många många år.
Jag kände hur hjärtat slets itu. Skammen och skulden kom över mig som ett jordskred och jag låg där under all tyngd och visste inte om jag ens vill försöka ta mig upp. Sten för sten.
Jag ville nog hellre stanna där nere. Där det välkända trycket över bröstet är bekant. Där sorgen är vardag och där mitt innersta slits itu.

När gråten blir så stark, så okontrollerbar är det skrämmande. När jag låg där i sängen och skrek ut min sorg så tänkte jag på de som förlorat ett barn. Hur överlever dom?

Jag har inte gjort det. Förlorat ett barn. Inte till döden tack och lov.
Jag kan aldrig jämföra detta med att ens barn dör. Jag ville mer uttrycka att den förtvivlan är för mig helt overklig. Jag finner inga ord. Och jag tänkte på er som jag känner som har änglabarn. Där i min förtvivlan. Jag tror jag försökte hitta styrka i det.
Om ni klarat det, det hemskare som
kan hända så fixar jag det här.
Tänkte mycket på en speciell vän som miste sin dotter. Du gav mig styrka Lotta. Tack.

Mailet var från min son. Min älskade fina son. Han vill inte att jag delar med mig av vad han skrivit och givetvis så accepterar jag det.

Mailet var inga anklagelser. Det var ingen kritik. Det var en lång text över hur han känner. Hur han mår. Och hur rädd han varit för att jag ska dö i anorexia.
Det är tunga minnen för jag minns också. Förmodligen inte lika mycket men han tog upp olika händelser som jag burit med mig i terapi med psykolog efter psykolog. Men aldrig med honom. Jag har fegat ur totalt. Skammen och skulden har satt stopp för mig att ens yttra ett ord om denna tid. Trots att jag såg då, och kan även se idag, hur det påverkar honom.

Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt liv. Självklart har barnen påverkats.
Jag har inte varit glad. Jag har varit avstängd av medicinering.
Och när frågan i mailet kommer; Får jag någonsin se dig le igen? Det gör ont. Så in i helvete jävla ont.

Älskade du mig? Det kändes så men ibland undrar jag. Skrev han.
Där brast det. Totalt.
Mina barn är mitt allt. Jag har inte kunnat ge dom allt när jag varit sjuk men jag har gjort mitt bästa. Men ibland räcker inte det när barn lever med en förälder med psykisk sjukdom.

Mailet var fint. Så oerhört vackert. Han har verkligen förmågan att uttrycka sig i skrift.

Mitt svar blev långt.
Jag bekräftade varje känsla han känt, varje känsla han saknat och jag stod för att jag brustit i min roll som förälder.
Men jag var extremt tydlig med att min kärlek till honom alltid funnits där och burit upp mig många gånger.
Och jag bad om ursäkt för min feghet att inte tagit upp detta. Trots att alla inom psykiatrin, behandlingar osv vet.
Samtidigt som jag försökte förmedla som så många säger "Jag skulle dö för mina barn".. Nej. Jag skrev " Jag vill leva för att själv må bra så att vi kan ha det bra."
De dagar jag inte känt så, det är då mina barn varit mitt bränsle. Min kraft. Och all min kärlek.

Så jag gjorde vad jag tror är rätt. Jag träffade min psykolog som vet allt om mig och barnen och nu ska vi dit tillsammans för att få lösa allt detta jag och min son. Bara vi två.

Min son bär säkert på saker jag inte har en aning om. Och det kommer göra ont. Jävligt ont. Men jag vet att jag klarar det idag. Jag vill inte fly längre. Jag vill motsatsen. Komma nära. Läka. Finna nya vägar att mötas på och min älskade son svarade " Jag tror vi behöver det mamma".

Det var ett kärleks mail rakt igenom. Just därför det gjorde så ont. För någonstans inom mig så känner jag mig inte värdig ens det. Och jag grät över tid vi förlorat.

Kanske att han en dag låter mig få dela med mig av hans mail. Kanske inte. Det viktigaste är att han sände det till mig. Och tack min son för att du hade modet att skicka det.
Nu kan det bara bli bättre.


Den 10 April 1990 kl 11.19 kom min första stora kärlek.
Min son.
Jag älskar dig mer än allt ända sen den dagen jag fick veta att du låg inom mig och växte till den du är idag och varit alla dagar emellan.

Finns alltid här för dig. Och min älskade son. Jag ler varje gång jag tänker på dig. Glöm aldrig det.

Puss o kram // Mamma

Ord. Bokstäver som sätts samman. Så kraftfullt men ibland inte tillräckliga. Hur beskriver man någon större än orden?

En stor man har lämnat livet. En stor man på så många vis.
En stor man med ett stort hjärta. Med en stor glöd. Med en stor personlighet. Med en stor passion och med så oändligt mycket kärlek att ge.

Kärleken tog aldrig slut.
Den kärlek du förmedlade gav aldrig vika. Inte en tum för denna sjukdom som en del av oss har. Du gav aldrig upp.
Du tog dig an oss vilsna. Oss rädda. Oss sjuka själar. Även dom som sågs som förlorade tog du dig an. Du vägrade ge upp för sjukdomen som heter Beroende.

Jag kommer alltid minnas dina glittriga bruna ögon. Så varma. Så glada med ett barnsligt bus i.
Jag kommer alltid minnas det leende som alltid mötte mig. Oss. Vi vilsna.
Jag kommer alltid minnas dina historier kring ditt liv på teatern.
Dina gester och din glöd. Du brann av passion. Av livsglädje för du visste, precis som oss andra, hur skört livet är. Hur svårt livet kan vara. Men du visste att det fanns en annan väg. En lösning. En nyckel till frihet.

Och det blev ditt livsverk att ge oss chansen att få samma nyckel. Och för det är jag evigt tacksam.

En stor man är borta. Men lever vidare i så många han hjälpt. Det är så stort.
En del av dig kommer alltid leva kvar. För oss du hjälpt. För liv du räddat. Det är precis lika ofantligt stort som du var.

Jag fick aldrig nöjet att se dig på en teaterscen. Så för mig och för så många andra gjorde du din största föreställning varje dag. Inför oss som du brann för. Oss som du med hela ditt hjärta ville hjälpa.

Ridån kommer aldrig att gå ner Jim. Scenen kommer alltid att vara din. Och precis lika sorgligt som att du är borta är det ändå på något sätt fint. Att du fick lämna livet på den plats du så innerligt älskade. På din scen. I den roll du gestaltade som var den du är.

Jag vet inte vart du är nu. Men vad jag vet är att vart du än befinner dig så glittrar dina ögon vidare och din kärlek sprids. Jag hoppas att det är hos de som gått förlorade i sjukdomen. Jag tror du skulle tycka om det.

Tack för allt Jim. Tack för att du visade vägen tillbaka till livet.
Tack för att jag får ha en del av dig i mitt hjärta. Så länge jag lever.
En stor man har gått bort. På sin scen. I sitt livs viktigaste roll.