Läst imorse "Bara genom att existera har jag ett värde som inte går att sudda ut eller ta ifrån mig".
Varje morgon läser jag dagens text. Oftast ger den mig ett bra fokus på den dag som ligger framför mig.
Idag delade jag denna stund med en nyvunnen och nära vän. Det blev ett fint samtal. Kring kärlek, intimitet, förluster och avslut.
Min vän kämpar som ett skadeskjutet djur med sig själv. Jag känner så väl igen mig i detta tillstånd. Jag är djupt sorgsen över att se en människa må så dåligt. Jag önskar så att min vän kunde se sig själv så som jag ser på honom. Jag vill att han ska få se sig själv genom mina ögon, hur jag ser på denna vackra, rena och fina person. Det finns ingenting att inte älska där.
Idag tog jag modet att säga det till honom. Jag hoppas att han hörde vad jag sa. Att han ska känna det. Att jag ger honom min kärlek.
Det är sådana här vinster som ligger i ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna känna en längtan tillbaka till ruset, till den sjuka värld jag befunnit mig i när det jag upplever nu, som är så starkt och rent och fint? Jag får inte glömma bort att komma ihåg detta. När det är mörkt och tungt så vet jag idag vart ljuset finns. Jag vet ATT det finns. Det visste jag inte förut.
Intimitet. Det har alltid varit ett laddat ord för mig. Jag har gjort kopplingen till det sexuella. Men så är det inte. Jag har förstått det nu.
En ömsint blick. Ett meningsfullt samtal. En puss i nacken. En fråga om hur jag mår och ett intresse för att höra svaret. Det är intimitet. När två människor möts. På riktigt. Utan försvar och utan en underliggande rädsla som styr för att inte bli sårad. Av att inte vara sårbar.
Det är då ett riktigt möte sker. Kravlöst och utan dolda avsikter. Det är så galet vackert. Det fyller mig med värme och det finns ingenting som får mig att inte vilja möta det fler gånger.
"Jag vet att jag är precis lika mycket värd som alla andra att både älska och att älskas". Det stod också i texten idag. Det tar jag med mig idag och denna dag ska fyllas med kärlek. Jag vill inte vänta med det. Det kan vara försent då.
Och om risken att bli sårad av att jag visar min kärlek så är jag villig att betala det priset idag.

// Sofia

Självkänsla. Det jag fick på konstgjord väg med hjälp av substanser. Jag levde i en illusion om det frambringade den jag var innerst inne. Jag har idag synat bluffen. Vad den fick mig att göra var att fullkomligt strunta i allt och jag förknippade det med att må bra. Jag brydde mig inte längre om vad jag trodde att andra tyckte om mig. Det låg en stor frihetskänsla i det.
Jag har så länge jag kan minnas försökt att vara någon som jag inte är. Jag har velat bli omtyckt till nästan vilket pris som helst. Och jag har trott att jag då skulle finna en inre frid i det. Jag har värderat mig själv genom vad andra tyckt om mig eller vad jag trott att de tyckt om mig.
Aldrig har jag vågat fråga någon. Jag har varit så tvärsäker på svaret så jag har låtit bli.
Idag så förstår jag att jag sökt på helt fel väg. Jag har haft relationer som varit extremt destruktiva men även motsatsen. Jag har blivit höjd till skyarna, älskad villkorslöst men det har inte varit nog. För jag har inte älskat mig själv. Då spelar det i slutändan ingen roll hur älskad jag än må vara av andra.
Idag börjar jag tycka om mig själv i små babysteps. Det är för att jag börjar ta hand om mig själv och jag letar inåt och inte utåt. Jag har börjat få en förbannat god eftersmak i munnen av inre frid.
Jag kommer ju aldrig någonsin få en bättre självkänsla om jag gör dåliga val eller om jag använder mig av destruktivitet i någon form.
Det går fort utåt när jag inte tar hand om mig själv, när jag inte bejakar mina behov. När jag tappar bort mig själv. Och jag har inte råd med det. Då ligger någon form av självmedicinering nära. Allt för att lindra. Allt för att sätta mig högre upp än vad jag är. För jag är precis som alla andra. Jag är en människa som har otroligt mycket kärlek att ge till andra men även till mig själv.

// S

Jag befinner mig i landet mittemellan. Å ena sidan trött på prat om missbruk, olika droger och galenskaper man gjort. Å andra sidan har jag ingenting att komma med när jag befinner mig bland "alla andra". De som kallas normala.
Jag menar, vad ska man prata om när största delen av sitt liv bestått av olika galenskaper? När andra krattat i trädgården och åkt till Åre?
Jag blir otroligt nervös i sådana sammanhang. Samtidigt som jag längtar efter det. Hur skönt måste det inte vara att känna att jag också har något normalt att komma med? Istället för att sitta i samtal med andra beroende och nästan bräcka varandra i tokigheter vi gjort? Det är jag trött på.
Kommer på mig själv allt oftare att sitta tyst i dessa sammanhang. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Samtidigt så är det med dessa människor jag känner samhörighet. De vet ju vad det handlar om. Att kämpa för livet med allt vi har. Att häva sig upp ur dynga med käften full av lera och önska att vårt rop på hjälp ska höras av någon.
Jag har turen att ha andra beroende runt omkring mig som jag kan skratta ihop med. Vi skrattar åt det mesta. Det är en skön befrielse i det. Vi kan vara oss själva. Vi är inte rädda för varandras svagheter.
Men hur gör jag med er andra? Där känner jag att jag har så oändligt mycket mer att förlora. Skulle ni se oss skämta och driva med varandra skulle alla era föreställningar om oss besannas. Men det är okej. Och det är för att vi är oss själva.
För min del har en stor anledning till mitt missbruk varit att jag aldrig känt denna samhörighet i det normala. Jag har iklätt mig kostymen och stått på Dramatens scen och spelat Hamlet alldeles ensam. Det tar på krafterna. Till slut har jag inte orkat mer. Och då har lugnet och friden funnits i alkoholen. I den har jag hittat kraften att orka spela någon akt till.
Nu är det över. Nu ska jag ut till er. Utan kostym och utan den stora scenen. Och jag är livrädd att ni inte ska tycka om den ni ser.
Jag vill ha det ni har. Jag är trött på att göra minsta lilla sak till ett problem. Det får räcka nu.
Givetvis så förstår jag att de som inte kämpar med ett beroende också har problem. Ni är inte förskonade på något sätt. Det är bara olika. Kanske mest på hur vi agerar på de problem vi får här i livet.
Vi är ju ändå så lika vi människor. Så varför är jag då så rädd?
Jag har i 8 månader gått emot många rädslor. Jag växer och blir starkare för var gång det sker. Jag har haft förmånen att få öva på detta med människor jag känt en viss trygghet med. Nu är det dags för nästa steg. För jag vill inte fastna där jag är idag. Jag vill fortsätta att utvecklas. Det är ju vad livet handlar om.

Kärlek // Sofia

Jag har i nästan hela mitt liv ägnat mig åt destruktivitet. Det är vad som varit tryggt, det är vad som fått mig att känna något, det är vad som fått mig att stå ut i min kropp och i mitt psyke.
Att plåga mig själv har hjälpt mig att överleva. Det har varit det där andra, det "vanliga" som gjort mig otrygg. Jag har tappat bort mig själv. Totalt. Vem är jag om inget destruktivt finns i mitt liv? Då är jag ju ingenting. Bara någon lös materia som flyter omkring i ingenting. I totalt mörker. I total ensamhet.
Idag har jag nästan inga destruktiva beteenden kvar. Inte några allvarliga i alla fall. Inte några som kan ta livet av mig.
Jag gick in i denna oskrivna framtid livrädd. Jag trodde aldrig att det var möjligt. Idag när jag tänker tillbaka på mina mörkaste stunder så förstår jag inte hur jag orkade. Det jag sysselsatte mig med var ett arbete som pågick dygnet runt. Precis hela tiden. Alla tvång. Allt planerande. All ångest. Att jag inte gått sönder mer än jag gjort kan för mig vara en gåta idag. När impulserna av destruktivitet sköljer över mig så försöker jag stanna upp. Inte bara mentalt utan rent fysiskt också. Jag har börjat bli vän med dessa impulser. Istället för att vara vän med beteendet. Det är en stor skillnad. Det viktiga är inte dessa stunder av invigelse att göra det jag är invand att göra utan det viktiga är att jag gör annorlunda. Att jag går emot dessa impulser och verkligen påminner mig om hur illa det varit förut. Tänk att skillnaden mellan ljus och mörker kan vara så "enkel".
Jag kan ju aldrig någonsin bygga upp en bra självkänsla med ett dåligt beteende. Jag kan inte slå på mig själv och förvänta mig att ärren ska bli färre eller att de ska läka.
Denna koppling har jag gjort tidigare men aldrig agerat för att få till en förändring. Det gör jag idag. Det är skillnaden. Och det lugn jag känner inuti kommer just av dessa handlingar.
Ibland trillar jag dit. Jag försöker lura mig själv. Det fina är att det blir svårare och svårare med tiden att göra det. Oron jag får i kroppen kommer direkt. Jag vill inte ha den. Och det är bara jag som kan göra detta val. Det finns ingen snabb lösning.
Bara för idag ska jag vara snäll mot mig själv och som en fantastisk vinst i detta mår de jag älskar också bra av det.
Idag är jag tacksam för livet. Och dessa ord trodde jag aldrig någonsin att jag skulle få skriva ner och verkligen mena det.

Kärlek till er // Sofia