Tiden går fort. Saker förändras och jag hinner inte alltid med.
Fast måste jag göra det? Är det inte så livet är rent allmänt? Bara att jag inte klarat av att handskas med det eller velat styra det i den riktning jag velat att det ska ta?
Det är inte målet som är det viktiga utan resan.. Gammal utslitet ordspråk men börjar förstå att det nog ligger nåt i det. Jag kan inte kontrollera allt. Livet har sin egen utveckling och det jag kan påverka är en liten ynka procent.
"Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"..
Orden börjar falla på plats nu.
Vad jag måste lära mig är att inte utsätta mig för situationer där jag kör över mig själv. Jag är liksom min egen värsta fiende. Jag blir bara behandlad som jag låter mig behandlas.
Varför lägga tid på sånt som inte betyder något? Inte egentligen. Jag inbillar bara mig det.
Ja att tillfriskna eller att hitta mig själv, att lära känna mig själv och att stå upp för den jag är.. Nog det svåraste jag gjort någonsin.
Det är i dessa saker som lösningen finns, inte i alla jävla substanser som förändrat mig så totalt och framkallat "känslor" i mig som inte varit ett enda dugg på riktigt.
Varför ska det vara så svårt att älska mig själv? Varför vill jag ens bli älskad eller att älska med den enorma risken för att gå sönder inuti, att bli som en våt fläck på golvet?
Är det verkligen i detta den sanna lyckan finns..?
En riktigt god nyvunnen vän da till mig härom veckan;
" Du är alltid rätt person men ibland i fel sammanhang".
Tack för de orden, ska säga det till mig varje dag tills det sitter starkt rotat inom mig och då kanske även jag vågar mig ut där i världen och kanske kan finna det som ni andra pratar om.

All min kärlek // Sofia

Jag minns när vi först träffades. Jag var 15 år och vår första möte slutade i totalt kaos. Jag valde att ta ett långt uppehåll från dig.
Istället kom andra vänner in i mitt liv som tex ätstörningar så jag hade inte tid för dig.
När du sen många år senare knackade på min dörr så valde jag att ge vårt förhållande en andra chans.
Du gav mig så mycket jag aldrig upplevt tidigare. Du gav mig mental frihet, du gav mig självförtroende, du gav mig många vänner och du bröt min isolering. Samt att min andra vän anorexian inte fick nån plats längre och det var en enorm vinst för mig kände jag då.
Du fanns alltid där för mig, du svek mig aldrig.
Med tiden så visade du upp ditt rätta jag.
Du kom allt oftare på besök, du stod och knackade på min dörr trots att jag bett dig att hålla dig på avstånd. Jag var inte stark nog att stå på mig så jag släppte in dig med jämna mellanrum.
Vår relation kom mer att handla om ångest, kontroll och besatthet än den eufori och lycka jag kände i början.
Du krävde mer och mer av mig. Du ville ha mig för dig själv. Du ville inte ha konkurrens av andra som ville mig väl.
De enda som fick hänga med oss var dina andra vänner.
Det började kännas fel och vår vänskap kostade för mycket. Det fanns ingen glädje kvar. Trots detta så trodde jag på fullaste allvar att jag inte kunde leva utan dig.
När mina förluster blev för stora, när vår vänskap endast bestod av fruktansvärda konsekvenser så fick jag till slut nog.
Jag orkade inte mer. Jag valde att låta dig gå. Jag valde att jag ville släppa taget!
Jag insåg att mitt liv är värt så mycket mer. Jag ville ha sunda relationer och jag kände att jag förtjänar att få må bra.
Jag började inse att jag aldrig skulle kunna lära mig att älska mig själv om du fanns kvar.
Men jag vill ändå tacka dig. Jag vill tacka dig för att du fick mig att inse vad som är viktigt i livet. Jag vill tacka dig för de fantastiska människor jag mött som också bett dig gå.
Och jag är så otroligt tacksam att jag hann inse detta innan du tog mitt liv.
Vår relation var inte förgäves trots allt.
Nu ska jag fortsätta att ta hand om mig, att vårda de otroligt fina relationer jag har idag.
Min innersta och största önskan är att du håller dig borta från andra människor som inte klarar av att umgås med dig..!!
// Sofia

Det gör ont att växa

193 dagar.. Att det kan kännas som så lång tid men ändå vara en bråkdel av mitt liv.
Jag började egentligen mitt uppvaknade våren 2012 men var inte riktigt redo för att
göra de förändringar som krävdes.
Jag är alltså en trasig själ som håller på att växa till mig, växa ihop och läkas inifrån
och ut.
Jag är beroende. Av allt. Har alltid varit i hela mitt liv. Tyvärr kom substanser in i
mitt liv som orsakade sådana konsekvenser att jag inte hade så många andra val än
att ta tag i detta svarta tomma hål inom mig som gnagde sönder mig i bitar. Idag
kan jag ärligt säga att jag är glad att jag har denna beroendesjukdom. Allt jag har
fått lära mig om mig själv, människor jag mött och de resurser som investerats i mig
kommer jag för alltid vara tacksam för och min avsikt är att förvalta detta på bästa
sätt.

Nu måste jag sluta skriva för idag. Ska på begravning imorgon (eller idag blir det ju)
Ännu en vacker själ som gått under i gapet på detta svarta hål. Så oerhört sorgligt
men om något positivt ska föra med sig i detta är det (i alla fall för mig) en stark
påminnelse att detta är en dödlig sjukdom och i förlängningen väntar inget annat.

Kram till er alla // Sofia