Jag har i nästan hela mitt liv ägnat mig åt destruktivitet. Det är vad som varit tryggt, det är vad som fått mig att känna något, det är vad som fått mig att stå ut i min kropp och i mitt psyke.
Att plåga mig själv har hjälpt mig att överleva. Det har varit det där andra, det "vanliga" som gjort mig otrygg. Jag har tappat bort mig själv. Totalt. Vem är jag om inget destruktivt finns i mitt liv? Då är jag ju ingenting. Bara någon lös materia som flyter omkring i ingenting. I totalt mörker. I total ensamhet.
Idag har jag nästan inga destruktiva beteenden kvar. Inte några allvarliga i alla fall. Inte några som kan ta livet av mig.
Jag gick in i denna oskrivna framtid livrädd. Jag trodde aldrig att det var möjligt. Idag när jag tänker tillbaka på mina mörkaste stunder så förstår jag inte hur jag orkade. Det jag sysselsatte mig med var ett arbete som pågick dygnet runt. Precis hela tiden. Alla tvång. Allt planerande. All ångest. Att jag inte gått sönder mer än jag gjort kan för mig vara en gåta idag. När impulserna av destruktivitet sköljer över mig så försöker jag stanna upp. Inte bara mentalt utan rent fysiskt också. Jag har börjat bli vän med dessa impulser. Istället för att vara vän med beteendet. Det är en stor skillnad. Det viktiga är inte dessa stunder av invigelse att göra det jag är invand att göra utan det viktiga är att jag gör annorlunda. Att jag går emot dessa impulser och verkligen påminner mig om hur illa det varit förut. Tänk att skillnaden mellan ljus och mörker kan vara så "enkel".
Jag kan ju aldrig någonsin bygga upp en bra självkänsla med ett dåligt beteende. Jag kan inte slå på mig själv och förvänta mig att ärren ska bli färre eller att de ska läka.
Denna koppling har jag gjort tidigare men aldrig agerat för att få till en förändring. Det gör jag idag. Det är skillnaden. Och det lugn jag känner inuti kommer just av dessa handlingar.
Ibland trillar jag dit. Jag försöker lura mig själv. Det fina är att det blir svårare och svårare med tiden att göra det. Oron jag får i kroppen kommer direkt. Jag vill inte ha den. Och det är bara jag som kan göra detta val. Det finns ingen snabb lösning.
Bara för idag ska jag vara snäll mot mig själv och som en fantastisk vinst i detta mår de jag älskar också bra av det.
Idag är jag tacksam för livet. Och dessa ord trodde jag aldrig någonsin att jag skulle få skriva ner och verkligen mena det.

Kärlek till er // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...