Jag fick ett mail. Nu är det någon vecka sedan. Har behövt tid att landa i det.

Mailet fick mig på fall. Jag tror inte att jag gråtit så förtvivlat på många många år.
Jag kände hur hjärtat slets itu. Skammen och skulden kom över mig som ett jordskred och jag låg där under all tyngd och visste inte om jag ens vill försöka ta mig upp. Sten för sten.
Jag ville nog hellre stanna där nere. Där det välkända trycket över bröstet är bekant. Där sorgen är vardag och där mitt innersta slits itu.

När gråten blir så stark, så okontrollerbar är det skrämmande. När jag låg där i sängen och skrek ut min sorg så tänkte jag på de som förlorat ett barn. Hur överlever dom?

Jag har inte gjort det. Förlorat ett barn. Inte till döden tack och lov.
Jag kan aldrig jämföra detta med att ens barn dör. Jag ville mer uttrycka att den förtvivlan är för mig helt overklig. Jag finner inga ord. Och jag tänkte på er som jag känner som har änglabarn. Där i min förtvivlan. Jag tror jag försökte hitta styrka i det.
Om ni klarat det, det hemskare som
kan hända så fixar jag det här.
Tänkte mycket på en speciell vän som miste sin dotter. Du gav mig styrka Lotta. Tack.

Mailet var från min son. Min älskade fina son. Han vill inte att jag delar med mig av vad han skrivit och givetvis så accepterar jag det.

Mailet var inga anklagelser. Det var ingen kritik. Det var en lång text över hur han känner. Hur han mår. Och hur rädd han varit för att jag ska dö i anorexia.
Det är tunga minnen för jag minns också. Förmodligen inte lika mycket men han tog upp olika händelser som jag burit med mig i terapi med psykolog efter psykolog. Men aldrig med honom. Jag har fegat ur totalt. Skammen och skulden har satt stopp för mig att ens yttra ett ord om denna tid. Trots att jag såg då, och kan även se idag, hur det påverkar honom.

Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt liv. Självklart har barnen påverkats.
Jag har inte varit glad. Jag har varit avstängd av medicinering.
Och när frågan i mailet kommer; Får jag någonsin se dig le igen? Det gör ont. Så in i helvete jävla ont.

Älskade du mig? Det kändes så men ibland undrar jag. Skrev han.
Där brast det. Totalt.
Mina barn är mitt allt. Jag har inte kunnat ge dom allt när jag varit sjuk men jag har gjort mitt bästa. Men ibland räcker inte det när barn lever med en förälder med psykisk sjukdom.

Mailet var fint. Så oerhört vackert. Han har verkligen förmågan att uttrycka sig i skrift.

Mitt svar blev långt.
Jag bekräftade varje känsla han känt, varje känsla han saknat och jag stod för att jag brustit i min roll som förälder.
Men jag var extremt tydlig med att min kärlek till honom alltid funnits där och burit upp mig många gånger.
Och jag bad om ursäkt för min feghet att inte tagit upp detta. Trots att alla inom psykiatrin, behandlingar osv vet.
Samtidigt som jag försökte förmedla som så många säger "Jag skulle dö för mina barn".. Nej. Jag skrev " Jag vill leva för att själv må bra så att vi kan ha det bra."
De dagar jag inte känt så, det är då mina barn varit mitt bränsle. Min kraft. Och all min kärlek.

Så jag gjorde vad jag tror är rätt. Jag träffade min psykolog som vet allt om mig och barnen och nu ska vi dit tillsammans för att få lösa allt detta jag och min son. Bara vi två.

Min son bär säkert på saker jag inte har en aning om. Och det kommer göra ont. Jävligt ont. Men jag vet att jag klarar det idag. Jag vill inte fly längre. Jag vill motsatsen. Komma nära. Läka. Finna nya vägar att mötas på och min älskade son svarade " Jag tror vi behöver det mamma".

Det var ett kärleks mail rakt igenom. Just därför det gjorde så ont. För någonstans inom mig så känner jag mig inte värdig ens det. Och jag grät över tid vi förlorat.

Kanske att han en dag låter mig få dela med mig av hans mail. Kanske inte. Det viktigaste är att han sände det till mig. Och tack min son för att du hade modet att skicka det.
Nu kan det bara bli bättre.


Den 10 April 1990 kl 11.19 kom min första stora kärlek.
Min son.
Jag älskar dig mer än allt ända sen den dagen jag fick veta att du låg inom mig och växte till den du är idag och varit alla dagar emellan.

Finns alltid här för dig. Och min älskade son. Jag ler varje gång jag tänker på dig. Glöm aldrig det.

Puss o kram // Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...