14 år av kärlek..
Av Sofia Vigedal - Idag 02:35
14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours // S

14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours ???

Jag äger min kropp. Jag äger rätten att bestämma vem som tar på den.
Du tog ifrån mig det. Du tog ifrån mig min kropp. Du tog ifrån mig min själ. Du tog så mycket.
Det var inte bara mig du bestal. Du stal från de som stått mig nära. Som velat nå mig ända in. För det har varit stängt dit. Jag har inte velat att de ska behöva smutsa ner sig. Jag har inte velat att de ska få se hur det ser ut här inne. I mitt innersta. Det som någon gång faktiskt var fint. Innan du förstörde det. Innan det äckel du lämnade kvar fastnade som tjock tjära. Som inte kunnat tvättas bort. Trots år av försök.
Du bestal mig deras kärlek. Och du bestal även dem från min. Hur ska jag kunna ta emot och ge av mig själv när dina handlingar, dina händer och din lukt dröjer sig kvar? Trots alla år som gått. Vad gav dig rätten att ta allt det från mig? Och varför låter jag dig även idag ha den makten?
Varför ser jag dig i varje man jag möter? Varför förs jag tillbaka dit av nåt så fint som en oskyldig beröring? Du förstörde så mycket mer än jag tror att ens du förstår.
Det är dags att ta tillbaka min rätt. Jag är så in i helvete trött på att du även idag har makt över mig. Varför ska jag bära på detta äckel när det är du som är äcklig?! Det räcker med alla år du redan tagit ifrån mig. Du ska inte få ett enda till. Jag ska rena min själ. På rätt sätt. Genom att driva ut dig från den. På rätt sätt. När du väl är ute därifrån ska jag begrava dig. I mitt förflutna. För i min framtid har du ingen rätt att vara.
// S

Mina minnen är som diabilder. Ett snabbt klick och nästa bild är där. Har jag tur kanske det är en fin bild. Ibland måste många bilder klickas förbi innan ångesten går ner. Innan en fin bild kommer upp.
Ibland blir dessa diabilder till långfilmer som aldrig tycks ta slut. De spelas om och om och om igen. Jag vet att dessa kommer av en orsak. Jag vet att jag bearbetar. Men skräcken och ångesten är omedelbar. Den tar mig långt tillbaka. Till platser och människor jag för länge sedan lämnat bakom mig.
Måste jag ända ner där i gyttjan för att börja kravla uppåt? Förmodligen är det så. Men på bekostnad av vad? Jag är rädd för mina minnen. Jag är skräckslagen för det undanträngda som börjar komma upp.
Det kan räcka med ett ord. En lukt. Eller något annat som stimulerar ett sedan länge dolt sinnesuttryck.
Jag ska ta mig igenom detta! Jag är så förbannat trött på alla dessa bränder som släckts i mitt liv som endast gett en kortvarig vila. Jag ser ju så tydligt vart själva kärnan finns. Det är detta förträngda som måste få ta en obehaglig plats i mitt liv just nu. För att sen lämna plats åt något fint. Något fint som kan stanna kvar hos mig och inte tryckas bort av ännu en brand. Så inte ännu något fint blir rökskadat och bränt och ligger där trasigt i ett hörn och luktar illa.
Så om det krävs av mig att vara där jag är nu med det som jag går igenom för att nå dit så är det så det får vara. Jag orkar inte med det gamla längre. Så jag låter tårarna falla. Ibland i ensamhet. Ibland med någon annan. Jag låter paniken komma. Jag tittar på alla dessa diabilder och drömmer dessa långfilmer och försöker förstå att idag, i den process jag är i, så vill de mig väl. Jag får inte förväxla det med de personer som är med. Jag håller i mig. För nu räcker det!

// Sofia

Sorgen sliter mig i bitar. Hur kan jag ha hamnat här?
Minnen förträngda sen länge dyker upp och mardrömmarna besöker mig natt efter natt. Hur trasig kan en själ vara? Och varför skadar en trasig själ de man älskar över allt annat?
Igår kom det över mig. Som den största lavin. Den dränkte mina andetag. Den fick mig på fall.
Jag minns vad jag lovade mig själv dyrt och heligt. Aldrig, ALDRIG någonsin ska jag utsätta mina barn för samma som jag upplevt.
Men ändå så blev det så. Kunde det ha stoppats? Jag vet inte. Jag vet bara att det aldrig var min mening. Aldrig någonsin.
Varför förde jag över denna förbannelse? Varför?! Jag vill ha svar. Jag vill ha fakta. Men denna sjukdom är allt annat än logisk. Så hur ska jag kunna förklara för mina barn varför jag gjort som jag gjort? Jag minns ju att jag själv inte kunde förstå.
Min kärlek till er är gränslös. Ni är det bästa som någonsin hänt mig. Jag skulle kunna dö för er utan att tveka. Varför är det då så svårt att välja livet?
Jag har många svar som jag behåller inom mig. Vill ni veta så svarar jag. Det är en tunn och skör gränslinje mellan vad jag ska berätta och vad som mår bäst av att stanna. Här inom mig. Min smärta får aldrig bli er smärta. Men ändå så är den det. Fast outtalad. Men ändå skriven och utropad i frustration på varje hörn i livet.
Det är svårt att förstå sig själv när man gör fel. Om och om och om igen. Min dotters ord har fastnat på min näthinna. Jag har själv uttalat de orden till min mamma. Jag vet precis hur hon känner och ändå räcker jag inte till. Hur kan det bli så fel?
Finns ödet? Var det redan bestämt? Eller hade det kunnat bli annorlunda? Jag vet inte.
Mina älskade barn. Denna rond jag går mot detta monster har absolut ingenting med er att göra. Jag förstår och jag vet att det känns annorlunda inom er. Jag har själv varit där.
Tappa aldrig tron på er själva. Ni är universums underverk. I era ögon ser jag allt jag någonsin kunnat drömma om. Ni är mitt allt. Även om det inte känns så.
Dagarna ni föddes på är de bästa i mitt liv. Jag har fått den finaste gåva någon kan få. Jag har fått äran att ha er i mitt liv. Jag har fått äran att följa er och se er utvecklas till de mest fantastiska personer som finns. Och jag är så oerhört stolt över er.
Min resa har ingenting med er att göra. Men ändå precis allt. För ni påverkas. Och ni lider. Och det vill jag från det djupaste inom mig be om förlåtelse för.
Jag skulle kunna dö för er. Nu ska jag välja livet. Tillsammans mer er.
Jag älskar er mina änglar.
// Mamma

Är jag dömd för livet?
Om jag är glad blir andra misstänksamma. Om jag är låg detsamma. Hur länge måste jag ställa om mig? Hur länge måste jag låtsas?
Det är konsekvenser. Jag förstår det. Jag undrar bara när jag har betalat tillbaka. När är det nog?
Har jag rätt till mina känslor? Eller är det bara okej så länge dessa tillfredsställer andra?
Jag försöker bejaka mig och det jag känner. Men det är svårt att reda ut när jag blir misstrodd. När mina känslor inte är värda nåt. Om jag ser tillbaka så har jag fått mest stöd när jag varit som minst ärlig. Nu försöker jag vara ärlig och får minst stöd. Ska jag ljuga? Ska jag låtsas att det är värre än vad det är för att ni ska se mig?
Hur länge orkar jag kämpa i motvind. Hur länge tar det för att ni ska förstå? Hur länge behöver jag kavla upp ärmarna och fightas för min rätt? När ska ni tro på mig? Eller är jag dömd för livet? Jag vet inte. Jag är vilsen.
Just nu infinner sig en hopplöshet som är brutal. Ord som sårar tusen gånger värre än den värsta käftsmäll man kan få. Jag har mig själv att skylla. Men gör det allt enklare. Nej. Denna rond jag slåss med som kallas livet. När är den slut? När koras en vinnare? Jag kan blöda inifrån och ut. Jag kan kippa efter andan och be om en tidsfrist. Men när är det slut? När släcks ljuset och publiken går hem.
Det är så oerhört svårt att vinna tillbaka ett förtroende. Jag förstår det. Det är dock lika svårt att befinna sig på andra sidan. Att vara dömd för livet. När har jag betalat tillbaka? När är det nog?
Överlevaren i mig vill inte ge vika. Jag ska klara det här. Även om jag ska slåss ensam. Även om ingen satsat sina pengar på mig.
Men barnet i mig gråter. Krama mig. Älska mig villkorslöst. Snälla säg att allt blir bra. Snälla någon. Vem som helst. Stryk bort mina tårar. Låt mig vila i din famn och ge mig lite styrka att orka gå vidare. Tro på mig. Snälla någon.
Men jag tittar mig runt omkring och är ensam. I ett nattsvart mörker. Det finns ingen där. Jag har bara mig själv. Kan jag lita på att det räcker?
Dessa mardrömmar som besöker mig. Dessa demoner som grinar med sitt fula tryne. Med salivet rinnande och ett hånfullt skratt som ekar i världens hörn. Å andra sidan vägrar jag ge upp. Jag duger. Jag är värd något. Mina känslor har sin rätt. Oavsett om de stämmer överens med dina. Jag är inte till salu på livets rea. Om du vill gå på livets stig med mig så gå vid min sida. Varken mer eller mindre. Ta min hand ibland och led vägen när jag går vilse. Jag behöver dig. Så som att jag önskar att du någongång ska behöva mig.

// Sofia

JAG VILL INTE KNARKA MER..! JAG VILL INTE DÖ..!
Om du är en av oss som hört en vän säga så till dig så vet du vad jag menar. Desperationen. Vanmakten. Det absolut största ropet om hjälp.
Ångesten som är så stark och så kraftfull att den inte ens är mörk längre. Den är som det starkaste ljus. Den bländar dig totalt. Du har inte en chans att ens försöka se dit. För dina ögon värker och tårar bildas.
Alla ord till en människa i sådant tillstånd känns obetydliga. Småaktiga och nästan förlöjligande av den lidandes smärta. Finns det ens några ord som kan lindra?
Jag vet att jag inte kan hjälpa någon som inte vill sluta. Jag vet att min vilja inte räcker för två. Men vad gör jag när det är dessa ord som möter mig? När det är ett rop på just hjälp.

Att det ens finns människor som tror på att en legalisering av droger skulle vara bra. Har dom hört denna desperation från någon som är missbrukare? Skulle dom ens bry sig? Då kan vi lika gärna rada upp alla beroendesjuka på rad och skjuta oss i nacken. Andra klassens medborgare. Ingenting värda.
Men det går ju inte. Drogimperiet vill ju också tjäna pengar. Och det blir svårt att bli rik bara på dom som använder ibland.
Jag undrar vad som är mest osmakligt? Den magre smutsige mannen utan tänder och skitiga kläder, berusad av sin drog eller den rike mannen i sitt fina hus som göder sina egna behov på någon annans undergång? Missbrukaren skadar de i sin närhet enormt. Men de skadar även sig själva. I mina ögon skadar den rike mannen endast andra. Att sälja droger är lika sjukt som att sälja hiv smittat blod. Utgången är den samma. Den som köper och använder blir sjuk.

// S

Jag har inte skrivit på länge. Hamnade nere i det mörka. I det hopplösa. När jag var där i gyttjan och inte kom loss så ville jag inte komma därifrån heller.
De händer som sträcktes efter mig viftade jag bort. Vissa slog jag undan. Ge mig inte invanda ord. Ge mig inte uppmärksamhet. Jag vill inte ha den. Låt mig få stå här och komma fram till vilken väg jag ska ta. Jag har fått så många verktyg och jag vet alla tomma ord som alla säger likadant.
Jag menar inte att det inte kan fungera. Jag menar bara att på mig gör det det inte.
Gemenskap. Gott bemötande. Halleluja och Amen. Stort grattis till er som känner så. Och som upplever det. Mina känslor och erfarenheter är helt annorlunda. Jag är aldrig mer ensam som i en grupp av människor. Vi har samma sjukdom. Thats it. Alla säger samma fraser. Och det kokar i mig. Men jag förringar inte eran lycka och det ni har funnit. Inte på något sätt. Det gör mig glad för er skull.
Det som händer i mig är tankar och känslor som endast skapar irritation. Jag är intresserad av människors olikheter. Inte av att unisont höra samma deviser och samma lösning. För mig är det ett sektliknande tillstånd.
Kanske är det synd att jag funkar såhär. Kanske går jag miste om nåt. Men jag har försökt. I nästan ett helt år. Det ger mig absolut ingenting. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag har inte skyllt min sjukdom på nån annan. Jag har druckit för att jag velat. Punkt slut. Precis på samma sätt som jag inte kan lägga av för nån annan.
Jag vill hitta tillbaka till mitt inre lugnt. Och för att få det så måste jag göra bra val för mig. Och det ska jag bli bättre på och inte gå på impuls och/eller känsla.
Det finns en plats för mig också. Och precis som att jag inte fördömer den väg många av er går för att få ett bra liv. Förringa inte då heller att det kanske inte passar alla.

All min kärlek // Sofia