Min kropp skriker. Mitt innersta slits itu. Människor faller som käglor runt om mig. Vilken förbannad kraft den här sjukdomen besitter.

Jag står handlöst brevid och är totalt maktlös. Jag vill krama om, jag vill stryka bort tårarna. Jag vill ge av min kraft. Jag vill att de ska se hur värdefulla de är för mig. Jag vill att de ska inse att de har en lika självklar plats här som alla andra.

Jag känner mig frustrerad att många inte kan förstå. Vi är inte den lägre klassens medborgare. Världen där ute är för hård för oss. Jag har aldrig någonsin stött på så många underbara människor som jag gjort under denna tid. Känslosamma och varma. Ödmjuka och vackra i själen.
Jag vill skrika ut min frustration.
Vi har en känslomässig sjukdom. Vi kan alltså inte hantera våra känslor och då blir livet lätt ohanterbart. Vi finner tröst i ruset, i kicken. Vi finner en välbehövd vila i det lugn som sänker sig över oss.
Det handlar om överlevnad. Kan det vara så att substanserna faktiskt räddat oss från ett tidigare självmord..? Missbruket tar sakta livet av oss men det är inte avsikten. Avsikten är att överleva. Att kämpa emot detta groteska monster som lever inom oss. Rond efter rond efter rond. Dessvärre vinner vi aldrig. Det är en kamp där drogen alltid vinner. Sakta men säkert.

Så snälla ni där ute. Titta inte ner på oss. Vi lider. Vi har ett sådant trasigt inre som bara skriker efter omvårdnad. Vi kan bara laga den för egen del. Men ni kan hjälpa till. En ömsint blick räcker. Att se oss. Som människor.
Att komma tillbaka från ett återfall är ingen självklarhet. Det är rysk roulett när den är som värst. Det är grymma odds emot oss.
Jag kämpar på med mitt. Och min önskan är att den kamp jag befinner mig ska ge en annan beroende, om så bara 1 procent, lite mer styrka att fortsätta. Att välja livet. För jag vill inte ha ännu en grav att besöka.

All min kärlek // Sofia

 

Janne Ringvall

9 december 2013 15:38

Sofia!
Du berör hela mig med din text! Som en kall rysning genom kroppen, känns den! Utanförskapet som gör så förbannat ont! Bottenskrapet. Det lägsta. De minsta. Och kampen fortsätter, och vi finner styrkan i de som lyckats före oss. Och vi finner mod i de som faller bredvid oss. Mod och påminnelsen om, hur svårt det är att motstå och det är inte för givet att vi lever... Att man lever efter ett återfall...
Puss på dig och Kram! Du satte orden på känslan!!

http://https://www.facebook.com/vardagligheter?ref=hl

Sofia Vigedal

8 oktober 2014 04:04

Tack min finaste. Dina ord värmer mig allra längst in. Det är en sådan blessing att veta att någon förstår.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...