Vidriga, äckliga jävla sjukdom! Jag är så oerhört trött på skiten.
Jag är trött på hugg i ryggen. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på hur alla ser till sin egen vinnings skull. Jag är trött på övertramp. Jag är trött på lekarna med andras känslor. Jag är trött på elakheter.
Ja listan kan bli lång. Dessa saker inkluderar givetvis även mig. I alla fall som aktiv. Vem fan blir jag egentligen? Vart kom hon ifrån? Jag som annars gör allt för en annan människa.
Mest av allt är jag ändå trött på denna besatthet. Att jag inte kan släppa det som är dåligt. Mitt förnuft vet ju. Känslorna har ingen jävla aning. Det är så ohanterligt så ni som inte har denna sjukdom har ingen aning. Jag går sönder. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är stort eller smått. Känslan av det är så sann, den är så stark att jag inte ser nåt slut. Varför kan inte förnuft och känsla samarbeta? I alla fall lite?
Jag blir rädd för min känsla av ren uppgivenhet. Mitt mörker som suger ur all livsglädje. Jag försöker i små stunder torka upp ett par droppar av glädjen som rinner ur mig. Kanske får jag ett par minuters tidsfrist sen är det där stora, tunga och svarta över mig igen.
Någonstans så vet jag ju att det kommer att gå över. Känslan kommer att klinga av och jag kommer kanske rentav titta tillbaka och minnas det som nästan komiskt. Det är så oerhört galet. Inte konstigt att jag vill fly från mig själv. Inte när man lever i detta helvete av ohanterliga känslor. Och jag försöker bli arg. Den känslan kan jag i alla fall hantera. Någorlunda.
Jag försöker att hitta rätt fokus. Att ge rätt saker tid inom mig och inte slösa bort mer tid. Jag kommer att behöva all min kraft till viktigare saker.
Jag ska ta avsked av Nicklas och av mormor. Inom loppet av två veckor.
Jag är livrädd. Jag orkar inte gå sönder mer. För kan man laga ihop något som redan är i tusen bitar? Samtidigt som jag vill. Jag vill vara där, mitt i all förtvivlan. Jag vill vara närvarande. För oavsett hur jobbigt det är så tror jag inte att jag vill tillbaka. Till det avstängda och kalla. Till det mörka och fula. Och som jag skrivit förut. Det är inte antingen eller.. Livet innehåller både och..

// Sofia

Igår fick jag beskedet att min mormor låg för döden. Jag satt i mitt rum och grät tårar som kom från det djupaste inom mig. Jag tappade kontrollen totalt. Jag skrek ut min förtvivlan. Dö inte mormor. Inte än. Jag är inte redo. Inte nu. Stanna en stund till.
Av någon anledning så började jag packa ihop mina saker och inom en timme stod jag på Centralen och gick på ett tåg mot Sundsvall. Jag kände så starkt att åk nu. Vänta inte.
Hela resan grät jag och bad att jag skulle hinna dit i tid. Jag gjorde det. Med en marginal på 1,5 timme.
Väntade du på mig mormor? Gav du mig chansen att få tala om för dig vad du betyder för mig? Gav du mig ynnesten att få hålla din hand? Att få stryka din mjuka kind och din febriga panna?
Det blev en fin stund. Jag blev lugn av att få vara hos dig en sista gång. Min själviska önskan att få ha dig kvar försvann. Jag önskade dig frid. Låta dig få somna in. Du var klar med ditt här nu. Dessa andetag som kämpade efter att få luft. Jag ville befria dig från det. Du kan lämna oss nu mormor.
Och det gjorde du. Det tog bara ett par minuter efter att jag lämnat ditt rum. Väntade du på mig ännu en gång då mormor? Visste du att det skulle bli för jobbigt för mig att sitta bredvid dig när du tog ditt sista andetag? Jag fick säga farväl när ditt hjärta fortfarande slog. Mina sista ord efter att jag pussat dig på pannan blev de som jag hoppas att du tog med dig. Jag älskar dig mormor.
Jag är fylld med känslor av alla dess slag. Samtidigt konstigt tom. Nu är du borta. Vart vet jag inte. Fast inom mig finns du alltid kvar. Jag tar med mig alla fina minnen och ska vårda dessa ömt. Jag ska hylla ditt liv mormor. Igår var bara en dag av ditt liv. Alla andra ska inte glömmas bort.
Tack för allt du gav mig mormor. Och tack för att du väntade på mig. Du gav mig det jag behövde som mest.
Tills vi ses igen.. Jag kommer att sakna dig varje dag. Farväl.
Jag älskar dig.

// Sofia

2013 Året då jag gav upp. Totalt. Jag orkar inte mer. Jag VILL inte mer. Det kan inte vara det här som är meningen med livet. Det kan inte vara mitt öde att må såhär. Det måste finnas något annat.
Och ett hopp tändes. Och släcktes. Och tändes igen. Lågan har fladdrat i vindar jag inte kunnat förutspå. Jag har skyddat lågan med mina knutna händer. Jag har viskat "Lämna mig inte nu. Jag klarar inte det här på egen hand". Lågan har brunnit med hela sin styrka och gett mig en värme som jag aldrig tidigare upplevt. Men den har inte slocknat. Den har funnits där med mig varje dag sen den 11 mars detta år.
Jag har fått så mycket i mitt liv sen denna dag. Jag har fått tillbaka mina känslor. Jag har fått vänner som förstår mig och som går samma väg som jag gör. Jag har fått stöd från mina nära. Allt jag fått är ovärderligt. Jag visste inte att detta fanns. Och om det fanns så var det inte ämnat för mig.
För hur kan något ljust och fint och varmt rymmas i en själ så full av mörker? Hur kan jag känna med andra när jag inte känner något själv?
Men det gick. Och det går. En dag i taget.
Så till er som vandrat med mig på denna resa vill jag från mitt allra innersta tacka er. Tack för ert avstånd som varit tvunget i vissa lägen. Tack för ert tålamod. Tack för er tro på mig när jag själv inte funnit något att tro på. Och TACK för att jag är välsignad att få ha er i mitt liv. Det är ni som gör skillnaden. För ensam är inte stark.

Älskar er alla ???

Mitt liv är just nu mörker och ljus. Men ändå inte svart eller vitt som det varit tidigare. Då, tidigare, så var det antingen eller. Nu är jag mer i både det mörka OCH det ljusa. På en och samma gång.
Det har hänt så mycket sorgliga saker på mindre än en vecka. Men även bra saker. Och jag har kunnat ta till mig båda två. Jag har funderat mycket på varför detta händer just nu? Varför är det så många som jag känner som väljer bort livet? Vissa kommer tillbaka. En del mer skadade än andra. Vissa gick en annan väg. De kom inte tillbaka. Inte hit till oss i alla fall.

Jag har gått sönder känslomässigt. Det har rivit inuti mig. Det har brunnit en smärta inom mig. Och denna vidriga maktlöshet har haft sitt grepp om mig.
Jag väljer att se det på mitt sätt. För att få lite lindring. Om så bara för en minut. Jag tror det är för att hjälpa mig att ha rätt fokus. Att inte glömma bort hur ont det kan göra. Hur mörkt det var där nere i dyngan, i det nattsvarta som kändes så omöjligt att ta sig ur. Att inte glömma bort att jag faktiskt valde livet! Och att inte glömma bort att inte ta något för givet. Att inte glömma bort att säga till de jag älskar att de är just älskade. Att se det fina i en människa istället för att leta efter bristerna.
Men även bra saker händer. Fastän jag är ledsen så är jag även lycklig. Och det är så oerhört skönt att inte behöva välja antingen eller längre.
För jag valde livet.

// Sofia

Just nu sker så många ohanterliga saker i mitt liv. Eller de skulle ha varit det. Ohanterliga. På något sätt så hanterar jag det som sker. I alla fall utan att använda någon substans. Eller annan flykt.
Det som sker står utanför min kontroll. Det enda jag kan påverka i mitt liv är här och nu. Ingenting annat.
Det har tagit mig lång tid att kunna ta till mig Sinnesrobönen. Den senaste tiden har jag använt mig av den i så många lägen. Kanske inte alltid rabblat den som den är utan mer använt det jag behövt för stunden. "Att acceptera det jag inte kan förändra". "Mod att förändra det jag kan". "Och förstånd att inse skillnaden".

Döden är jävligt påtaglig i mitt liv just nu. Det där stora svarta. Smärtan och plågan. Men det sägs ju att döden är ljus. Jag hoppas att det stämmer. Att det är ljust och fint. Lugnt och stillsamt. För jag önskar ingen att genomlida samma mörker vi burit inom oss även in i döden.

Idag träffade jag en ängel. Jag har mött henne många många gånger. Nästan alla av dessa stunder jag haft med henne har handlat om något slags mörker. Något slags lidande. Visst har vi haft stunder av skratt ihop men det har alltid varit med den där mörka skuggan i ögonen. Det där hindret som gör att glädjen inte når riktigt ända in. När något smutsigt ligger emellan. När muren av försvar är alltför hög för att kunna kika över.
Idag var det annorlunda. Idag var ängeln lugn. Hon sa ingenting. Hon låg bara där. Och hon var så fin.
Jag såg att hon verkligen får tid att vila nu. Hon var febrig och kinderna var rosa. Det rann små tårar från hennes stängda ögonblick. Men hon var fridfull.
Hennes kropp kämpar för att läka. Den arbetar för fullt med att återhämta sig. Men hennes sinne spred ett ljus i hela rummet. För där tror jag att det var lugnt just nu. Jag hoppas att även hennes sinne får tid att återhämta sig. För om det är någon som behöver den friden så är det denna ängel.
Hon har överlistat döden många gånger. Trots att hon inte känt ens den minsta styrka att fortsätta så har något annat vakat över henne. Vi har fått henne tillbaka gång på gång.
Jag önskar och ber att hon ska få samma hjälp nu. Och att inte bara de många och svåra fysiska skadorna ska läka. Utan även hennes inre. Hennes vackra själ. Jag önskar att den ska få ro.
Och för detta ska jag be om det så krävs att mina knän blöder. Det räcker med lidande nu. Jag vill att du kommer tillbaka till livet. Och inte ett mörkt och smärtfyllt sådant. Jag vill att du som den ängel du är ska få ha det ljus du så starkt förmedlar även inom dig. Min högsta önskan är att du ska få frid i din själ.
All min kärlek till dig Fanny

"Du är alltid rätt person men kan befinna dig i fel sammanhang". Återigen kommer dessa ord upp i mig. Ord som en vän med samma sjukdom sagt till mig. Ord jag tänkt mycket på.
Tyvärr har den personen försvunnit. In i något jag inte har tillträde till. In i att tiga sönder vår relation.
Det gör förbannat ont att jag har blivit en del av ett "fel sammanhang" med denna person. Det var ju det sista jag ville.
Jag känner mig sårad. Jag får uppleva en av mina största rädslor just nu. Att vara sårbar. Och att stanna kvar i den känslan. Det gör ont. Jävligt ont.
Försöker greppa någon lärdom av detta. Något jag kan vända till någon form av styrka.
Jag blir nu utsatt för det jag utsatt mina närstående för. Jag får uppleva deras känslor. Deras maktlöshet inför sjukdomen. Det känns. Det bränner i mitt innersta. Det är sorg och frustration. En vilja att kunna hjälpa men samtidigt inse att jag kan inget göra. Jag får i varje andetag kämpa emot i motvind för att inte falla in i ett medberoende.
Men ändå är jag tacksam för ännu en insikt. Jag säger Nej Tack till att gå tillbaka. Jag blir ännu mer stärkt av motgångar. Jag ser nu från två håll hur mycket skada denna sjukdom gör. Så jag försöker tänka att jag är tacksam för denna insikt. Istället för att gå under med en annan person. Då finns det ju ingen som helst vinst i det som sker. Jag hoppas att mina tankar kring detta ska lindra känslan jag har i magen. För den svider och krampar och gör ont.
Så nu när Julen är nära ska jag tända ett ljus för dig. Jag ska skänka dig många tankar. Och jag ska be för att du ska finna den kraft du behöver för att komma tillbaka. Hit till ljuset. För det är ingen annanstans än här du hör hemma.

// Sofia

Med tiden så blir i stort sett allt klarare. Det som gömt sig i en tjock dimma skiner allt starkare.
Fick höra nyligen att i det mörkaste mörker så syns ljuset som klarast. Oavsett hur litet ljuset är. Det stämmer. Det är därför många av oss, om inte alla, måste nå sin botten för att ge upp. För att totalt kapitulera. Jag minns min. Det var ingen omvälvande händelse. Allt hade redan rasat. Det var modet från en vän från unga år som sa till mig att Du behöver hjälp. Det räckte. Jag såg genom hennes ord vilken förändring jag gjort. Jag var inte ens en strimma av den hon lärt känna i vår ungdom. Så liten som jag kände mig då. Så Tack Malin för ditt mod.
Att substanserna endast är ett symptom på denna sjukdom, är en insikt som jag kan applicera mer och mer. Jag är nästan helt säker på att jag föddes med denna sjukdom. Allt jag gjort har varit svart eller vitt. Allt eller inget. Ansvar har varit det mest skrämmande som funnits.
Den här mentala besattheten. Jag kan bli beroende av precis allt. Jag kan omvända det mest positiva till något destruktivt. För jag kan inte ha balans. I något. Inte när jag låter sjukdomen ta över.
Nu vet jag att det går. För jag hör andra som funnit det. Balans.
Och det behöver inte vara förenat med tråkigt. För det är vi beroendesjuka ofta livrädda för. Min teori är för att det är då vi möter det vi är livrädda för. Nämligen oss själva.
Denna oändliga flykt från det enda vi inte kan fly ifrån.
Nu har jag gått steg för steg på min väg i tillfrisknandet så även om jag kanske inte går brevid mig själv (den som flyr) riktigt ännu så är jag i alla fall tätt bakom mig själv och kan sträcka ut min hand och ta på min axel och be mig själv sluta fly mer. Det räcker nu. Låt oss gå sida vid sida istället. Hand i hand. Och möta livet tillsammans.

// Sofia

Den sjukdom jag lider av är progressiv och kronisk. Den är en mental besatthet och en fysisk allergi.
Det tog mig ett tag att verkligen förstå detta. Jag ifrågasatte. Nästan allt. Jag trodde mig ändå ha någon form av kontroll.
Jag minns den dag jag tog till mig denna kunskap. Jag gick förbi en pub, utan något som helst sug, men ville ändå in där. Bara ett glas.
När jag tänker så, bara ett glas, så är det min sanning. Min avsikt ÄR bara ett glas. Jag tror mig kunna sluta efter det.
Men jag lyckades som sagt fånga upp denna sjukdomsbild och tänkte att om jag vore allergisk mot nötter, att jag kan dö om jag äter nötter, så låter jag helt klart bli att göra det. Precis samma sak är det med substanserna.
Jag fortsatte min promenad, stärkt av min nya insikt och glad för att den kom så lägligt. Jag har tagit hjälp av detta flera gånger.

Denna sjukdom, mitt monster som föralltid kommer att finnas inuti mig. Slappnar jag av för mycket, eller tappar fokus så är den där och pockar på min uppmärksamhet. Ibland tyst och ett försiktigt nyp i midjan. Ibland vrålande som en riktig galning med käftsmällar som kan få vem som helst att falla.
Jag tror mig ha kommit på en strategi att hantera mitt monster. Om det är en liten påminnelse så sneglar jag bara in i hans fula tryne, suckar och tycker det är rätt patetiskt. När han vrålar så fightas jag inte emot längre. Jag ger den lite sådär lagom uppmärksamhet. Jag noterar de röda ögonen men tittar tillbaka med värme. Jag säger till honom att tack för att du gör dig påmind. Tack för att du inte låter mig glömma dig.
Det är, för mig, ett sätt att få tyst på monstret. Han fightas inte lika bra när jag mötet honom med värme. Han smälter ihop. Han vill ju slåss. För han vill vinna. Men det räcker med vinster för hans del. Jag tänker inte utmana en enda rond till. För jag vet utgången. Jag förlorar. Alltid.

// Sofia