Alla inlägg under oktober 2014

Av Sofia Vigedal - 22 oktober 2014 10:12

Eftersom vi har yttrandefrihet så tänker jag använda mig av den. Kommer jag bli ratad? Förmodligen. Bryr jag mig? Inte det minsta.

Jag är så innerligt trött på folks misstänksamhet. Bara för att jag valt min väg att gå för att få ett värdigt liv.

Aldrig har jag mött så mycket misstro, fördömande och pekpinnar som inom rummen på 12 stegs möten.
Jag har på möten ifrågasatt, undrat och ställt motfrågor. Något som uppenbarligen inte gillas.
Okända människor, där det enda vi delar, är ett beroende, har kommit fram till mig och sagt att jag inte kommer att kunna hålla mig nykter. Och OM jag ändå skulle göra det så kommer jag inte LEVA nyktert utan hålla i mig med blåa händer. BULL FUCKING SHIT..!!

Sen detta som sägs att om du slutar gå på möten så är det bara en tidsfråga innan du är fast i klorna på djävulen igen. Jag har hört så många säga i ren panik att om jag missar ett möte så är det kört.
Personligen anser jag detta vara livsfarlig propaganda som jag faktiskt tror att människor tagit återfall på.
För er som känner så och som det fungerar så för är ju bra. Men att säga att det skulle vara en regel tycker jag är skrämmande.

Rena fakta visar att människor inom gemenskapen, som den kallas, tar återfall hela tiden. Och de välkomnas tillbaka om och om igen. Men bara OM de kommer tillbaka.
Människor som väljer eller anser att detta program inte passar dom tar säkerligen återfall i lika stor utsträckning. Så vad är det vinnande konceptet?

Inte fan kan det finnas en universal lösning för alla?! Precis lika lite som en och samma medicin gör alla cancersjuka friska. Eftersom beroende nu klassas som en sjukdom.

Jag blir ifrågasatt ofta om jag har ett tillfrisknande. Av vilka då tror ni..? Just det. Enkelt att lista ut.

Jag har fått precis den hjälp som jag behöver. Jag har provat mig fram. Jag gav "gemenskapen" 10 månader av mitt liv. Sen tog jag återfall och provade igen.
Men min känsla, just det MIN känsla, var att jag bara var irriterad. Jag var less på att stanna kvar i denna värld.

Jag förstod inte allas berättelser om "AHA Upplevelser" de fått inom dessa väggar.
För mig har det varit saker jag vetat sen innan jag var tonåring.
Så har det varit för MIG. För andra är det annorlunda. Och det är självklart helt okej.

Enligt min personliga åsikt så är det inte mina "karaktärsdefekter", som det heter, som lett mig in i galenskapens värld som missbruk är. Jag har inga speciella fel i min personlighet.
Däremot har jag varit extra sårbar. Dels pga ärftlighet men även att jag aldrig trott på mig själv pga handlingar rena idioter utsatt mig för. Så att fortsätta fokusera på just detta, hur ska det hjälpa mig?
Jag har valt att försöka lyfta fram det som jag gör bra istället. Och att lära mig se skillnad på någon annans galenskap de utsatt mig för inte har med min person att göra. Snarare förövarens.
Och det fungerar. För mig.

Så. Om jag då blir bemött med kritik och påpekande om att jag gör fel så kommer denna känsla av utsatthet och ensamhet att växa för mig i dessa rum. Och det är det sista jag vill. Och behöver.
Jag behöver inte älta missbruk och dess problematik längre. Been there done that. Jag behöver VANLIGA konversationer i mitt liv. Destruktivitet är jag redan expert på.

Jag får hjälp på en beroendemottagning för kvinnor som upplevt svåra trauman.
Där blir jag aldrig dömd. Jag blir inte ifrågasatt på det sätt jag upplevt i 12 steg. Och de kan se att det finns olika typer av beroende, olika människor bakom beroendet och de ANPASSAR behandlingen utefter detta. Och det är precis vad jag behöver.
Vad just du eller någon annan behöver har jag ingen aning om och det fina är att just DU får välja själv.

Så vad är min önskan. Jo. Ifrågasätt inte mig är du snäll. Jag kämpar med mitt, precis som du. Jag har hittat det som hjälper just mig. Det som är roten till varför jag inte kunnat leva mitt liv fullt ut.
Varför jag inte kunnat handskas med några relationer. Och det kom långt innan något beroende ens fanns i mina tankar.
Däremot fann jag att jag kunde möta en annan människa, framför allt män, med hjälp av att gömma mig bakom berusningens sköld. All självförakt doldes bakom denna dimma men även mitt förakt för dom.

Vi delar samma problematik till en viss drog. Vi kan dela galna saker vi gjort. Vi kan dela sorgen över vad vi ställt till med. MEN det behöver inte vara inom dessa rum. Det finns andra sätt. Och det är oerhört tråkigt att många av er inte kan se det utan ser det mer som ett hot.

Så snälla sluta med det. Var glad att någon lyckas istället för att misstro. Det kan väl knappast göra er lyckligare?
Eller är det som så, som med andra "rörelser" eller "etniska" skillnader, att tycker du inte som mig, som oss, som det som skapar just er gemenskap, blir ett hot?
I sådana fall kan jag inte mer än beklaga.

Jag önskar alla. Precis ALLA som hamnat i käftarna på detta monster Frihet. Lycka. Och Sinnesro.
Men spelar det verkligen någon roll HUR vi finner den?
Självinsikt är vi alla olika bra på att ha. Kanske är det skillnaden. Jag har ingen aning.

Till sist vill jag ge all Cred i hela världen till en enastående kvinna som är den jag känner som varit nykter längst.
Hon har genomgått behandling, studerat, har en stor familj och klarat det med bravur. Utanför 12 stegens dörrar. Men även hon gav det en ärlig chans.
Återigen älskade vän. Hatten av till dig.

Och kom ihåg. Vi gillar olika som är extra aktuellt nu. Så låt det vara just så. Olika.

// Sofia

Av Sofia Vigedal - 21 oktober 2014 05:59

Jag skriver det här till den du var.
På den plats du är nu så bryr du dig inte. Jag har försökt. Om och om igen men jag kan inte slå igenom den mur som du byggt upp. Alla lögner du sagt. För att skydda det du inte vill lämna.

Jag har varit rak mot dig från dag ett. När du var nykter o drogfri uppskattade du det mycket. Du sa det flera gånger. Ibland skrattade du lite lätt och sa att vill man få medlidande är det inte dig man ska gå till. Du säger det som behövs sägas. Den ärligheten saknar jag. Som vi båda hade. Det var äkta och fint.

Tyvärr så föll du rakt igenom väldigt fort.
Alla tusentals samtal på nätterna, all gråt, all glädje du funnit i ditt rus. Och dagen efter ånger. Eller glömska.
Tyvärr fick jag inte ta del av den, din ånger. Antar att skammen var för stor.
Du hörde bara av dig påverkad.

Vi har inte setts på 6 månader snart. Jag sa ifrån. Jag sa "det finns inte en möjlighet att jag står bredvid dig när du tar livet av dig och bara ser på".
För det spelade ingen roll vad jag sa. Du ansåg inte att det var ett problem.
Men för mig var det ett problem.

Att se en människa jag älskat gå under sig så totalt. Då går jag också under. Och jag betalar inte det priset för någon. Jag kan inte.
Men min kärlek till dig försvann inte. Min oro för dig försvann inte. Men jag tror att du kanske kände det så.

Jag har fått höra så många rykten, så många spekulationer kring mig och vad jag gör så det står mig upp i halsen. Det senaste jag fick höra var att du, DU som hamnat så snett sprider falska rykten om mig.
Först blev jag arg. Sen ledsen. Sen förbannad. Riktigt jävla förbannad.
Hur kan du göra så?! Och sen blev jag arg varför du inte rakt och ärligt frågar mig?! Du vet att du skulle få ett ärligt svar.

Ibland med några veckors mellanrum dimper ett sms ner i min inkorg.
Söta gulliga frågor om hur jag mår. Förslag på fika o bestämmer dag.
Sen försvinner du. Igen och igen och igen.
Och tro mig jag fjantar inte bara med. Jag säger ifrån. Att så gör man inte. Man avbokar. Man visar respekt mot den man bokat upp nåt med.
Samtidigt så vet jag ju att all rim och reson har lämnat dig. Finns det ens något av dig kvar..? Jag hoppas det.

Trots att jag vet så tär det här på mig. Jag vet men ändå tar jag det personligt. Så det räcker nu. Jag har skrivit till dig personligen så du vet min ståndpunkt.
Med mitt medberoende som inte är helt avklarat så kan jag inte ta hand om andra. Det går inte. Då kommer jag gå förlorad in i din aktiva sjukdom. Alldeles för dåliga odds på den..

Du är nära att förlora precis allt. Men du är inte villig att göra något åt det. Du pratar hellre om mig (säkert även andra) och om det skulle få dig att må bra och finna styrka att klättra uppåt istället för där du fastnat, så fortsätt med det. Jag vet sanningen om mitt liv. Det räcker så.

Jag försöker vara stark. Jag måste det här. Har så mycket med mig själv att försöka ta mig igenom.

Men jag vet att detta kommer att bli svårt. Du hann få en plats i mitt hjärta och det är inte så lätt att glömma allt det fina.
Jag får lämna det någonstans inom mig och kanske en dag att jag kan vårda det ömt när smärtan är mindre.

Vårt sista samtal vi hade så frågade du hur jag mådde.
Jag berättade om ensamheten, rädslan över att dö.
Det slutade med att jag fick trösta dig. Jag fick lova dig att du skulle få komma på min begravning om det nu blir så illa.
Jag satt bara där i soffan och kände.. Nä FAN HELLER..!! Det här är ju helt jävla sinnessjukt. Jag måste bryta alla ohälsosamma relationer oavsett varför de är just ohälsosamma.
Jag kommer aldrig att kunna bygga upp min självkänsla bland personer som endast är intresserade av sitt eget ego. En vänskap är som vilken annan relation som helst. A two way street. Funkar inte det blir hela skiten en lång monolog, enbart på den enes villkor.

Mina sista ord får bli..
Varför försvann du från dig själv? Varför ser du inte att du är värd mer än detta? Varför slösar du bort ditt liv och ditt barns liv?
Det finns en liten söt människa som också saknar dig.
Om du inte kan se att du förtjänar det så tänk på ditt barn. Som behöver dig. Låt det inte gå så långt som det blev för mig. Det vill du inte. Jag lovar.
Fightas för ditt barn i början så kommer du sen att se att du fightas för dig själv.

Att vinna respekten tillbaka är en lång och tuff och oerhört smärtsam väg att gå. Idag har jag lyckats med det. Till alla er som tvivlar.
Och jag önskar dig samma glädje när ditt barn kan lita på dig och veta att du finns där. Det är min önskan till dig. Till er.
Jag hoppas också att du någongång kan se varför jag blev tvungen att ta avsked. Det är min kärlekshandling till dig. Jag vägrar se på när min fina vän går förlorad. Det klarar jag inte.

Men jag kommer sakna dig länge. Vem vet, kanske så länge jag lever.
Jag önskar dig all lycka och du förtjänar ett bra liv. Kämpa på du vackra själ.

But now its time to say goodbye as painful as it is.

Jag kommer alltid att älska dig.

All min kärlek // Sofia

Goodbyes are not forever.
Goodbyes are not the end.
They simply mean I'll miss you.
Until we meet again.
I hope I get to see you when youre doing fine.
Cos in my heart and in my soul.
Youre still a friend of mine.

Av Sofia Vigedal - 21 oktober 2014 05:41

Jag skriver det här till den du var.
På den plats du är nu så bryr du dig inte. Jag har försökt. Om och om igen men jag kan inte slå igenom den mur som du byggt upp. Alla lögner du sagt. För att skydda det du inte vill lämna.

Jag har varit rak mot dig från dag ett. När du var nykter o drogfri uppskattade du det mycket. Du sa det flera gånger. Ibland skrattade du lite lätt och sa att vill man få medlidande är det inte dig man ska gå till. Du säger det som behövs sägas. Den ärligheten saknar jag. Som vi båda hade. Det var äkta och fint.

Tyvärr så föll du rakt igenom väldigt fort.
Alla tusentals samtal på nätterna, all gråt, all glädje du funnit i ditt rus. Och dagen efter ånger. Eller glömska.
Tyvärr fick jag inte ta del av den, din ånger. Antar att skammen var för stor.
Du hörde bara av dig påverkad.

Vi har inte setts på 6 månader snart. Jag sa ifrån. Jag sa "det finns inte en möjlighet att jag står bredvid dig när du tar livet av dig och bara ser på".
För det spelade ingen roll vad jag sa. Du ansåg inte att det var ett problem.
Men för mig var det ett problem.

Att se en människa jag älskat gå under sig så totalt. Då går jag också under. Och jag betalar inte det priset för någon. Jag kan inte.
Men min kärlek till dig försvann inte. Min oro för dig försvann inte. Men jag tror att du kanske kände det så.

Jag har fått höra så många rykten, så många spekulationer kring mig och vad jag gör så det står mig upp i halsen. Det senaste jag fick höra var att du, DU som hamnat så snett sprider falska rykten om mig.
Först blev jag arg. Sen ledsen. Sen förbannad. Riktigt jävla förbannad.
Hur kan du göra så?! Och sen blev jag arg varför du inte rakt och ärligt frågar mig?! Du vet att du skulle få ett ärligt svar.

Ibland med några veckors mellanrum dimper ett sms ner i min inkorg.
Söta gulliga frågor om hur jag mår. Förslag på fika o bestämmer dag.
Sen försvinner du. Igen och igen och igen.
Och tro mig jag fjantar inte bara med. Jag säger ifrån. Att så gör man inte. Man avbokar. Man visar respekt mot den man bokat upp nåt med.
Samtidigt så vet jag ju att all rim och reson har lämnat dig. Finns det ens något av dig kvar..? Jag hoppas det.

Trots att jag vet så tär det här på mig. Jag vet men ändå tar jag det personligt. Så det räcker nu. Jag har skrivit till dig personligen så du vet min ståndpunkt.
Med mitt medberoende som inte är helt avklarat så kan jag inte ta hand om andra. Det går inte. Då kommer jag gå förlorad in i din aktiva sjukdom. Alldeles för dåliga odds på den..

Du är nära att förlora precis allt. Men du är inte villig att göra något åt det. Du pratar hellre om mig (säkert även andra) och om det skulle få dig att må bra och finna styrka att klättra uppåt istället för där du fastnat, så fortsätt med det. Jag vet sanningen om mitt liv. Det räcker så.

Jag försöker vara stark. Jag måste det här. Har så mycket med mig själv att försöka ta mig igenom.

Men jag vet att detta kommer att bli svårt. Du hann få en plats i mitt hjärta och det är inte så lätt att glömma allt det fina.
Jag får lämna det någonstans inom mig och kanske en dag att jag kan vårda det ömt när smärtan är mindre.

Vårt sista samtal vi hade så frågade du hur jag mådde.
Jag berättade om ensamheten, rädslan över att dö.
Det slutade med att jag fick trösta dig. Jag fick lova dig att du skulle få komma på min begravning om det nu blir så illa.
Jag satt bara där i soffan och kände.. Nä FAN HELLER..!! Det här är ju helt jävla sinnessjukt. Jag måste bryta alla ohälsosamma relationer oavsett varför de är just ohälsosamma.
Jag kommer aldrig att kunna bygga upp min självkänsla bland personer som endast är intresserade av sitt eget ego. En vänskap är som vilken annan relation som helst. A two way street. Funkar inte det blir hela skiten en lång monolog, enbart på den enes villkor.

Mina sista ord får bli..
Varför försvann du från dig själv? Varför ser du inte att du är värd mer än detta? Varför slösar du bort ditt liv och ditt barns liv?
Det finns en liten söt människa som också saknar dig.
Om du inte kan se att du förtjänar det så tänk på ditt barn. Som behöver dig. Låt det inte gå så långt som det blev för mig. Det vill du inte. Jag lovar.
Fightas för ditt barn i början så kommer du sen att se att du fightas för dig själv.

Att vinna respekten tillbaka är en lång och tuff och oerhört smärtsam väg att gå. Idag har jag lyckats med det. Till alla er som tvivlar.
Och jag önskar dig samma glädje när ditt barn kan lita på dig och veta att du finns där. Det är min önskan till dig. Till er.
Jag hoppas också att du någongång kan se varför jag blev tvungen att ta avsked. Det är min kärlekshandling till dig. Jag vägrar se på när min fina vän går förlorad. Det klarar jag inte.

Men jag kommer sakna dig länge. Vem vet, kanske så länge jag lever.
Jag önskar dig all lycka och du förtjänar ett bra liv. Kämpa på du vackra själ.

But now its time to say goodbye as painful as it is ?

Jag kommer alltid att älska dig ??

All min kärlek // Sofia

Goodbyes are not forever.
Goodbyes are not the end.
They simply mean I'll miss you.
Until we meet again.
I hope I get to see you when youre doing fine.
Cos in my heart and in my soul.
Youre still a friend of mine.

Av Sofia Vigedal - 13 oktober 2014 07:14

Vem spelar huvudrollen i denna pjäs? I denna tragiska komik som ska föreställa mitt liv?
Inte fan är det jag.

Är så in i helvete less på upp och ner, antingen eller, svart eller vitt. Är så in i helvete trött på sömnlösa nätter, som blir till en, sen två, sen tre.. Sen den totala nattsvarta ångesten som kommer. Alltid. Varje gång. Jag känner igen ditt mönster din djävul.

Bipolär. Vidriga sjukdom. Antingen uppåt eller ner i dyngan. Något mellanläge finns sällan.
Min kropp, min fysiska hälsa klarar inte av en manisk period så den tär ännu mer på mitt psyke. Härom natten skrev jag en hel bok, i mitt huvud. Jag lovar. En hel jävla bok.
Trots att sömnbristen gör mig mer galen än vad jag redan är så vill jag inte släppa den. Nej, nej, nej..!! Snälla lämna mig inte. Låt mig få vara med dig en natt till.
För jag vet. Jag vet så väl vad som komma skall. Detta botten svarta hål av mörker. Av sådan vidrig ångest och jag vet att jag står inför galenskapens kant. Är det nu jag trillar över? Är det nu den lilla del av min hjärna som ännu fungerar ger upp inför dig, du vidriga sjukdom?

Den här gången blev det värre än någonsin. Och det skrämmer skiten ur mig.
Jag kunde inte komma ur det. Jag levde inom mig själv. Samtidigt som jag inte visste vad som var på riktigt. Vem är jag? Lever jag? Dör jag nu?
Sådana tankar som känns ända in i benmärgen på dig är jävligt skrämmande. För samtidigt som dessa tankar av overklighet är på riktigt så vet jag ju någonstans att det är min sjukdom som gör sig påmind. Men i detta kan jag inte sortera ut vad som är vad.
Men man är väl smart och expert på destruktivitet så jag övertygar mig själv om att denna gång är det annorlunda. Nu blir jag galen på riktigt.

Jag har aldrig varit så nära, som denna gång, att åka in till psyket. En vecka, en hel jävla vecka, av totalt kaos i huvudet. Låter kanske lite och banalt men nu pratar jag om den totala galenskap som levt inom mig. När jag sett mig i spegeln och inte känt igen mig själv. Jag har bokstavligt ryggat tillbaka av min egna spegelbild.
När jag rört vid min hud och det bränner bara pga beröringen. När jag försökt styra mina tankar men jag har inte haft en chans. Förstå hur skrämmande det är. Att veta men ändå inte kunna styra över det. Att vara totalt maktlös.
Så jag har sovit. I fyra dygn. Oavbrutet. Jag har inte klarat av att vara vaken. De små stunder jag varit det så har jag velat göra slut på lidandet. Jag. Orkar. Inte. Mer.
Snälla låt mig slippa. Det är för mycket nu.

Idag vet jag hur allt hänger ihop. Varför jag valde att svälta mig till döds. Att använda alkohol. Tro fan det jag med den här jävla djävulskampen pågående i sin egna rond. Gång på gång på gång. Jag ville toppa varje manisk period så länge det var möjligt. Jag ville inte sluta. För jag visste precis vad som kom. Detta svarta hål. Där det inte finns någon logik. Inget sunt förnuft. Det finns bara galenskap.
Så även om andra såg mig som tokig när jag va på topp så såg de aldrig hur det var, inom mig, när det vände. När absolut ingenting spelar någon roll längre. Nada. Noll. För i det finns INGENTING utom galenskap. Antingen något för att bedöva, eller något för att smärta. Vad som fucking helst utom detta hål av ingenting som du vet kommer att förgöra dig. Totalt.

Dessvärre har min dotter varit här denna tid. Och den skam jag känner når inga gränser. Först av att vara igång och på och sen stänga in mig. Inte ens gå upp. Inte äta ihop. Ingenting. Hela min kropp har skrikit LÄMNA MIG IFRED.
Jag vet inte hur jag ska förklara detta för henne. Hon får inte ta på sig någon skuld. Det är mitt fokus. Men jag vet att jag hade gjort det, om jag var hon.

Idag ska jag till min psykolog. Har inte kunnat åka dit på 4 veckor.
Jag tänker inte förminska eller försköna ett skit. Vill de lägga in mig så gör det. Jag har kapitulerat. För jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut. Både för mig och min familj.
Jag orkar inte vara hemsökt av detta monster längre. Stoppa det snälla, på vilket sätt som helst. Jag gör vad som än krävs. Det här är inget liv.

Av Sofia Vigedal - 8 oktober 2014 03:59

Vart 4:e år har vi rätten att säga till om nåt. Klart vi kan göra det i andra former 365 dagar om året men det är inte många som gör. Men de finns..!!
Guld till er vackra själar.

Så.. Allt är Pippis fel, eller Astrids kanske. Som valde ett ord som inte är okej något sammanhang. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och ALDRIG att jag tagit illa upp av det ordet i min relation till böckerna och filmerna. Men jag är ju vit och kan inte svara på hur en person med annan hudfärg känner. För mig va det ju Pippi jag var hänförd över.

Det var ju spännande..!! Tänk att det finns länder såååå långt borta och där bor Pippis pappa..??! WOW.
Försöker inte på något sätt rättfärdiga det ord som är på tapeten. Men kom igen. Pippi.. Då tidens fiction på nåt sätt.

Sen läser man långa konversationer om en trillingnöt som försvinner. Svensken utbrister; Julen är förstörd..!! Och jag sitter med ansiktet gömt i händerna och skäms.
Vad händer med oss i detta land?!
Ja jag hoppas nästan det för din skull om du är så obota korkad att anse detta. Visst alla har rätt till sin åsikt. Men är inte julen ett tillfälle att umgås med de du har kära..?
Fast om nu någon får en bättre jul av en trillingnöt ska jag personligen besöka upp dig och ge dig det du tycker krävs av att få en bra jul.
Kan vara utklädd till tomte också för att göra allt lite mer jämställt.

Tillbaka till valet och dess utkomst. Ett parti föraktat av de flesta av oss fick enastående resultat och jag kände att jag va ensam om att inte vara förvånad.
Allt är ju iofs speglat kring hur ditt liv ser ut, vilken inkomst du har osv men jag är tyvärr inte ett dugg förvånad.

Ropen kalla, hjälp för alla. Men vem ska betala..? Nu inräknar jag få men tex flyktingpolitik, de äldre, vården, skolan etc.

Du med hög inkomst vill inte skatta mer. Du har arbetat upp dig eller valt ett yrke som ger bra betalt. Fine.

Du som lever på existensminimum, eller försörningsstöd (tidigare socialbidrag) kanske kunde få se en framtid lite mer ångestlös.
2000 kr är vad dessa människor har att leva för när boende och el är betalt.
Jag vet, jag har i 7 månader bott med människor som lever under dessa förhållanden. Människor som ofta redan innan kämpar som fan med att återfå en plats i samhället. Så det är en rätt stor skillnad. Men den kan bli svår att komma ifrån.

Jag förstår dock inte hur en viss politik med sänkta skatter ska gynna personer på flykt från rena helveten om ingen vill betala? Hur ska den matematiken gå ihop? Eller när en åldring blivit bortglömd på en toalett i 12 timmar..??!! Och så vidare... Staten är inte pojken med oändliga guldbyxor. Tyvärr.
Sen har vi den andra sidan som så äckligt precis lagt sin lön strax över gränsen för de som ska få höjd skatt (politikerna). Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta.

Så jag är förbannad.
Jag är förbannad hur trivialiteter kan länkas hit och dit på sociala medier.
Nej men vad dum jag är nu.
Du har ju gjort din "plikt" att rösta så då kan du luta dig tillbaka i soffan i 4 år till. För det heter ju så, om du inte röstar får du inte klaga. Oh my God. I so rest my case.

Människan utgår oftast från det som gynnar en själv och våra nära. Oavsett om din plånbok är full eller tom. Och det gör mig inget.
Men att sen sitta och säga att vi ska hjälpa FLER när vi inte kan ta hand om de som är här. Och då menar jag oavsett nationalitet, hudfärg och bostadsort. Jag menar, vem hjälper vi egentligen..?? Eller är det att lindra vårt dåliga samvete.?

Jag har själv levt på en ekonomisk botten. Ensam med två barn. Inget jobb. Ingen SGI (pga att jag fick barn så tidigt) och varje dag va en förbannad kamp.
Jag erkänner, jag har stulit mat. Jag köpte inte ens nya strumpor till mig själv. Allt gick till barnen. Så länge maten stod på bordet och så länge vi älskade varandra så var varje dag övervunnen. Den värsta ångesten var när cyklar och div sånt kom med i bilden. Hur ska det gå? Hur ska jag få ihop till det? Men det gick. På bekostnad av så mycket skit som jag inte tar upp här. Inte idag i alla fall.

Min teori är att vi alltid förväntar oss att någon annan, dvs Staten, ska ta hand om allt. Vi gör ju vår "plikt"..
Det skulle ändå va rätt intressant (men utgången säkert bedrövlig och sorglig) om tex en flyktinförläggning ska byggas just där du bor. Eller ett behandlingshem. Eller nåt annat för att hjälpa oss andra som inte lyckats lika bra som kanske just dig.
Vi gillar olika. När vi gillar lika. Och när problemen inte smyger sig in på din gata, i våra kvarter osv.

Jag blir faktiskt riktigt förbannad, frustrerad och ledsen över hur detta land blivit. Medmänsklighet är vackert men det RÄCKER inte att lämna 3 lappar i en vallokal vart 4:e år.
Alla har vi möjlighet att förändra. Kanske i pyttesmå steg men då är det en början i alla fall.

Men det jag vet är att människor far illa, bor på gatan och tigger och vintern är på väg. Så snälla skänk era gamla vinterjackor till nåt härbärge, till en flyktingförläggning eller någon ensam mamma du kanske ser någongång och du är tacksam att du har det bättre.
Alla behövs för att göra en förändring. Stort som smått. Detta fokus på negativitet kommer aldrig att ta vårt Sverige framåt.

För min del är min resa i detta land slut. Jag måste flytta "hem". Jag vet inte när eller för hur länge.
Men jag ska fortsätta min hjälp till detta land även om jag fysiskt inte är här. För jag är lyckligt lottad som föddes här och att mina barn fått växa upp här. Det finns så otroligt mycket som är bra, som faktiskt fungerar.

Och jag ska njuta varje dag över okända personer som skrattar rakt ut i glädje utan att få mördarblickar tillbaka. Jag ska njuta av människor som vill hjälpa till. Som ler mot dig i matbutiken och frågar vad du ska laga till middag.
För det är så vi börjar. I små steg med oss själva. Vänlighet. Sen sprids ringarna på vattnet.

Kramar // Sofia

Av Sofia Vigedal - 4 oktober 2014 04:26

Detta är på inget sätt någon propaganda för att det är synd om mig. Vill bara klargöra det.
Jag har valt själv. Jag har prioriterat helt galet. Jag vet det. Jag har mig själv att skylla.
Gör det mindre ont för det? Inte för mig i alla fall.

Häromdagen så valde jag bort den allra sista av sk "vänner". Det gör ont samtidigt som det är en befrielse.
Vi har varit bra vänner, när vi va nyktra och drogfria.
Men de som gått ut på banan igen eller inte ändrar sitt livsmönster är ofta inte så trevliga människor att ha att göra med.
Mycket handlar om personens egna ego. Och det har stått mig upp i halsen länge nu. Jag orkar helt enkelt inte ha med dessa att göra längre. Livet är för kort.

Så vad är då problemet..?
Det är förjävla ensamt. Jag har ju under en lång tid umgåtts med likasinnade. Jag har valt bort normala "tråkiga" relationer.
Som frågan att ta en fika.. Va..?!! Är du helt dum eller?! Jag ses gärna men då ska vin vara inblandat. Jag var helt enkelt inte intresserad annars.
Idag ser jag inte normala relationer som tråkiga. Dock så har jag inga kvar. Och jag förstår varför.
Hur länge orkar dom med mig som jag var då? Som sagt. Har bara mig själv att skylla.
Men det gör ont att telefonen är tyst dag efter dag efter dag.
Självkänslan är åter på noll (om den någonsin varit på annat). Jag har ingen kvar. Och det är en stor jävla smärtsam konsekvens. Och det gör ont. Trots att jag själv är skyldig till det.

Som många vet är jag väldigt sjuk just nu. Varje dag är en kamp. Och utgången är oviss. Den är skrämmande. Och jag är livrädd.
Jag tänker mycket på vad som ska hända om jag dör. Vilka vill jag ska komma på min begravning? Vilken musik ska spelas? Hur kommer mina barn handskas med det?
Jag försöker få prata om dessa saker men döden är inte något många vill prata om.

Så jag får behålla dessa inom mig själv. Och då växer ångesten. Och rädslan. Och sorgen.
Jag vet i alla fall att det sista jag vill är att ha en kyrka full av personer som inte står mig nära.
För mig kvittar det om det är 4 personer där bara. Så länge jag vet att dessa brytt sig om, funnits här för mig genom detta helvete. Jag vill att det ska vara ärligt. Jag vill inte ha falskhet min sista stund. Då vill jag vara omgiven av äkthet. Punkt.

Förhoppningsvis så är detta något som ligger långt fram i tiden. Men när man är så sjuk som jag varit länge nu så tror jag att tankar som dessa är rätt normala.
Kanske inte för de runtom mig men för mig är dom det. Det är ju ändå jag som lever i konstant smärta, i viktras utan dess like. Men en dödsångest som gör att jag många kvällar är rädd för att somna. Förnuftet har tyvärr inte mycket att säga till om när den starka ångesten sköljer över mig som en tsunami.

Jag är trött på att min frustration kring detta mysterium gjort att jag tappat orken. Tappat lusten. Jag är mest arg. Arg på världen. Arg på allt. Jag kan känna att det är orättvist att drabbas av detta när jag äntligen styrt upp mitt liv. Prövning på prövning på prövning.
Och just nu förmår jag mig inte att tänka positivt. Jag försöker, varje dag men det slutar alltid i förtvivlad gråt. En gråt över ensamheten, över rädslan, över att det känns orättvist. Över en längtan efter att bara få må bra. Över en frustration att redan slösat bort så mycket tid.
Och över en sorg att ta mig igenom detta ensam. Med en tyst telefon. Med känslan av att är det någon som bryr sig? (Räknar bort familjen).

Men jag har mig själv att skylla. Återigen. En konsekvens. Tänk vad mycket jag skulle velat gjort annorlunda. Men det går ju inte att ändra det förflutna. Jag får lägga min tilltro till att jag kan ändra min framtid. Speciellt en natt som denna när dödsångesten är extrem och sorgen i mitt bröst sliter mig itu.

Imorgon är en ny dag. Jag hoppas att den innefattar något mer än vad de flesta dagar gör.
Jag önskar den innefattar skratt och glädje. För jag vill inte ha denna svarta illaluktande klump av vrede inom mig. Jag mår inte bra av den. Min familj mår inte bra av den.
Och jag tror att den grundar sig i något sjukt sätt att stöta bort de få som ser mig varje dag. De få som bryr sig. Så jag blir ännu mer ensam i detta. För då skadar jag bara mig själv. Jag vill inte vara en börda längre.
Så, imorgon. Då ska jag göra allt i min makt för att trycka bort denna klump och försöka se det som är bra och fint i mitt liv. Trots all ovisshet och smärta. Ja, så får det bli.

Kärlek // Sofia

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Gästbok

Sök i bloggen

Kategorier

Tidigare år

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

RSS


Skapa flashcards