Sorgen sliter mig i bitar. Hur kan jag ha hamnat här?
Minnen förträngda sen länge dyker upp och mardrömmarna besöker mig natt efter natt. Hur trasig kan en själ vara? Och varför skadar en trasig själ de man älskar över allt annat?
Igår kom det över mig. Som den största lavin. Den dränkte mina andetag. Den fick mig på fall.
Jag minns vad jag lovade mig själv dyrt och heligt. Aldrig, ALDRIG någonsin ska jag utsätta mina barn för samma som jag upplevt.
Men ändå så blev det så. Kunde det ha stoppats? Jag vet inte. Jag vet bara att det aldrig var min mening. Aldrig någonsin.
Varför förde jag över denna förbannelse? Varför?! Jag vill ha svar. Jag vill ha fakta. Men denna sjukdom är allt annat än logisk. Så hur ska jag kunna förklara för mina barn varför jag gjort som jag gjort? Jag minns ju att jag själv inte kunde förstå.
Min kärlek till er är gränslös. Ni är det bästa som någonsin hänt mig. Jag skulle kunna dö för er utan att tveka. Varför är det då så svårt att välja livet?
Jag har många svar som jag behåller inom mig. Vill ni veta så svarar jag. Det är en tunn och skör gränslinje mellan vad jag ska berätta och vad som mår bäst av att stanna. Här inom mig. Min smärta får aldrig bli er smärta. Men ändå så är den det. Fast outtalad. Men ändå skriven och utropad i frustration på varje hörn i livet.
Det är svårt att förstå sig själv när man gör fel. Om och om och om igen. Min dotters ord har fastnat på min näthinna. Jag har själv uttalat de orden till min mamma. Jag vet precis hur hon känner och ändå räcker jag inte till. Hur kan det bli så fel?
Finns ödet? Var det redan bestämt? Eller hade det kunnat bli annorlunda? Jag vet inte.
Mina älskade barn. Denna rond jag går mot detta monster har absolut ingenting med er att göra. Jag förstår och jag vet att det känns annorlunda inom er. Jag har själv varit där.
Tappa aldrig tron på er själva. Ni är universums underverk. I era ögon ser jag allt jag någonsin kunnat drömma om. Ni är mitt allt. Även om det inte känns så.
Dagarna ni föddes på är de bästa i mitt liv. Jag har fått den finaste gåva någon kan få. Jag har fått äran att ha er i mitt liv. Jag har fått äran att följa er och se er utvecklas till de mest fantastiska personer som finns. Och jag är så oerhört stolt över er.
Min resa har ingenting med er att göra. Men ändå precis allt. För ni påverkas. Och ni lider. Och det vill jag från det djupaste inom mig be om förlåtelse för.
Jag skulle kunna dö för er. Nu ska jag välja livet. Tillsammans mer er.
Jag älskar er mina änglar.
// Mamma

Är jag dömd för livet?
Om jag är glad blir andra misstänksamma. Om jag är låg detsamma. Hur länge måste jag ställa om mig? Hur länge måste jag låtsas?
Det är konsekvenser. Jag förstår det. Jag undrar bara när jag har betalat tillbaka. När är det nog?
Har jag rätt till mina känslor? Eller är det bara okej så länge dessa tillfredsställer andra?
Jag försöker bejaka mig och det jag känner. Men det är svårt att reda ut när jag blir misstrodd. När mina känslor inte är värda nåt. Om jag ser tillbaka så har jag fått mest stöd när jag varit som minst ärlig. Nu försöker jag vara ärlig och får minst stöd. Ska jag ljuga? Ska jag låtsas att det är värre än vad det är för att ni ska se mig?
Hur länge orkar jag kämpa i motvind. Hur länge tar det för att ni ska förstå? Hur länge behöver jag kavla upp ärmarna och fightas för min rätt? När ska ni tro på mig? Eller är jag dömd för livet? Jag vet inte. Jag är vilsen.
Just nu infinner sig en hopplöshet som är brutal. Ord som sårar tusen gånger värre än den värsta käftsmäll man kan få. Jag har mig själv att skylla. Men gör det allt enklare. Nej. Denna rond jag slåss med som kallas livet. När är den slut? När koras en vinnare? Jag kan blöda inifrån och ut. Jag kan kippa efter andan och be om en tidsfrist. Men när är det slut? När släcks ljuset och publiken går hem.
Det är så oerhört svårt att vinna tillbaka ett förtroende. Jag förstår det. Det är dock lika svårt att befinna sig på andra sidan. Att vara dömd för livet. När har jag betalat tillbaka? När är det nog?
Överlevaren i mig vill inte ge vika. Jag ska klara det här. Även om jag ska slåss ensam. Även om ingen satsat sina pengar på mig.
Men barnet i mig gråter. Krama mig. Älska mig villkorslöst. Snälla säg att allt blir bra. Snälla någon. Vem som helst. Stryk bort mina tårar. Låt mig vila i din famn och ge mig lite styrka att orka gå vidare. Tro på mig. Snälla någon.
Men jag tittar mig runt omkring och är ensam. I ett nattsvart mörker. Det finns ingen där. Jag har bara mig själv. Kan jag lita på att det räcker?
Dessa mardrömmar som besöker mig. Dessa demoner som grinar med sitt fula tryne. Med salivet rinnande och ett hånfullt skratt som ekar i världens hörn. Å andra sidan vägrar jag ge upp. Jag duger. Jag är värd något. Mina känslor har sin rätt. Oavsett om de stämmer överens med dina. Jag är inte till salu på livets rea. Om du vill gå på livets stig med mig så gå vid min sida. Varken mer eller mindre. Ta min hand ibland och led vägen när jag går vilse. Jag behöver dig. Så som att jag önskar att du någongång ska behöva mig.

// Sofia