Ångesten igår var på max.
Den levde inom mig igen, lika starkt och lika överrumplande som många gånger tidigare.

Jag tittade på den dokumentärserie (Djävulsdansen) som går just nu på tv om medberoende.
Jag växte upp som sådan. Utanför hemmet var jag klassens clown och jag fullkomligt ägde manegen. Hemma däremot så tassades det på tå. Allt för att inte ställa till med något så alkoholen kom fram.

Det var så oändligt mycket jag kände igen. Oron över en förälders död. Hur kommer det vara när jag kommer hem ikväll? Efter skolan? Ja varje gång jag lämnade hemmet så var det med en enorm klump i magen för vad jag skulle mötas till väl hemma igen.

Denna ständiga oro över den förälder jag vid det tillfället levde ensam med.
Alla dessa elaka ord på fyllan som skar djupa sår längst in i mitt innersta. Som förstörde en självkänsla som redan var på noll.
Sen dagen efter. Föräldraångesten. Alla mjuka fina ord. "Jag skulle ge dig allt om jag kunde"..
Där och då tänkte jag ofta på nya kläder, en cool bandspelare eller nån ny schysst LP. Senare övergick det till en insikt att det jag helst av allt ville ha. Det skulle troligtvis aldrig komma. En nykter förälder.

Jag minns alla de timmar jag stod i min förälders sovrum och väntade. Och väntade. Och väntade på att jag skulle få syn på min förälder.
Medans tiden gick så växte oron. Ångesten, brutal som tar över hela din kropp och psyke.
Kom nu. Snälla älskade mamma kom nu. Jag överlever inte utan dig. Och den otroliga lycka när jag såg henne gå mot porten. Att veta att hon överlevde idag.
Dessa dagar var oftast när det egentligen inte fanns nån grund för oro. Som ett föräldramöte på sitt arbete eller nåt liknande.

De gånger då oron och ångesten var grundande på riktig fara då kunde jag inte ens stå upp och titta ut. Jag låg ner. Och reste mig upp. Om och om och om igen. I min värld fanns inget liv utan mamma. De stunder hon drack så var jag inte längre barnet. Jag var mamma till min mamma. Det var min absolut största skräck. Att hon skulle dö. För jag visste redan då, kanske 12-13 år gammal att jag skulle välja att följa med henne in i det. Ett liv utan mamma var helt otänkbart.
Det hände en massa olika incidenter men jag tar inte upp det denna gång. Jag vill först att mamma ska få läsa.

Jag utvecklade en stark panikångest redan som 11 åring. Detta vidriga tillstånd har följt mig hela livet.

Min räddning bort från mamma och alkoholen blev när jag 17 år ung blev gravid. Äntligen tänkte jag. Äntligen får jag bli mamma till ett barn. Det låg en enorm frihet i det.

Jag flyttade hemifrån och slapp märka de gånger hon drack. Misstänkte att så var fallet men jag ägnade all min tid åt min son.
När min dotter föddes 6 år senare så skulle jag ringa min mamma en kväll.
Hon var så berusad så jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Sen somnade hon. Och jag minns mina skrik. Mina vrål från det djupaste och djuriska vi alla har inom oss. Men det var lönlöst. Hon hade däckat.
Jag minns att jag skrek från botten av min själ innan hon hade somnat i sitt rus att ALDRIG MER MAMMA. Händer det här bara EN enda gång igen så kan du glömma mig. Du kan glömma dina barnbarn. För jag ORKAR inte mer!
Förvånansvärt trillade något av det jag sagt in inom henne. Det var säkert inte just den kvällen hon drack för sista gången. Fast jag vet inte. Och det spelar inte så stor roll idag.

Min mamma har varit helt nykter i 17 år. Hon har själv sagt att hon inte ville mer och slutade. Jag vet att för många låter det kanske suspekt men det var faktiskt så. Och egentligen, spelar det någon roll? 17 år..!! Det är lång tid och för det är jag så otroligt stolt över dig mamma.

Själv drack jag en gång som 15 åring. Sen rörde jag inte alkohol tills jag var 28. Tyvärr ägnade jag mig åt självsvält (som ju också är ett beroende) men såg ingen koppling till föräldrars missbruk och min anorexi där och då.

Det gick många år som en "normal" konsument" av alkohol.
Sen stod jag och övriga familjen inför en kris 2008 och jag och mitt så oerhört trasiga inre tog till det som låg mest naturligt. Alkoholen.
Det jag så dyrt och heligt lovat mig själv att ALDRIG utsätta mina barn för.
Det gick åt helvete. Sakta men säkert fann jag mig själv beroende av att fylla på med alkohol. Jätte små mängder i början men som eskalerade rätt snabbt ändå.

Idag mår alla någorlunda bra i allt som skett. Mina barn och jag blir mer och mer öppna med allt som skett. Hur de mått.
Vad de har för hemska minnen stämmer inte alltid av det jag trott. Men jag har inte längre rollen som flodhästen i vardagsrummet. Jag tror mig veta att det inte finns någon rädsla kvar hos mina barn att ta upp något om det förflutna nu. Jag känner att de är trygga med att jag kan handskas med det och att ta till flaskan i nån slags offerkofta pga att lyssna på deras verklighet skulle aldrig falla mig in. På riktigt. Klart det är tufft och blir många tårar men inte en enda gång har jag velat dricka på det.

Idag som vuxen känner jag mig i daglig basis inte så medberoende till andra men vet att jag varit det.
Visst det är ett medvetet val när jag får en bekantskap som kanske också själv haft problem.
Men vad som slog mig i programmet jag såg ikväll var hur min barndom ännu idag präglar mig. Inte så att jag tänker på det ofta för så är det inte. Men när Hillevi i programmet berättade om sin känsla av att vara osynlig, att om hon försvann skulle det inte märkas. Hennes flykt in i matmissbruk. Hennes sämre val av partners fram tills dess hon fann den man hon lever med idag. Skriver under på allt.

Jag var trasig tidigt i livet. Jag föddes säkert extra känslig. Samtidigt som det kan vara en förbannelse så är det även en skatt. Jag har ett hjärta och stor medmänsklighet. Det är mig själv jag inte tycker om. Men det pågår jag just nu i behandling för. Att få bukt med all denna jävliga ångest, panik, självhat och destruktivitet. Och jag känner att jag kommer få de verktyg jag behöver.

Vill avsluta detta med Hillevis ord från programmet ang lycka. Hon svarar; Att bara bli av med all denna ångest och panik är att leva i lycka.

Precis så har jag känt de stunder då jag varit befriad. Jag har inte större visioner än så. Men jag är nöjd med det. För om jag har ett inte lugn utan daglig svår ångest och rädslor så är faktiskt en tur till Ica Maxi ren lycka.
Det behöver inte vara större än så.
Beroende på vart vi kommer ifrån och vilka förutsättningar vi har haft sen barnsben.

Tack för ett fantastiskt program. Som fick mig att gråta som liten flicka men även som skyldig mamma till mina barn. Det var vad jag behövde. Tack för att ni hjälper så många andra med detta program.

All kärlek // Sofiafet textfet textfet text

Jag är så trött. Kroppen bär mig inte längre. Läkarna står rådlösa och min frustration växer dag för dag. Igår kväll kom tårarna. Jag orkar inte längre! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!
Ni vet sådana där små saker som vi alla tar för givet. Att orka stå upp och duscha. Att benen bär dig till köket för att hämta ännu en näringsdryck. Att orka vara vaken under en hel film. Att få kunna sova utan att behöva gå upp flera gånger pga smärtan eller för att magen rasar ihop. Att orka sitta i solens sken utan att bli svimfärdig.

Alla läkare har bemött mig fantastiskt. Har ingenting att klaga på. Förutom att SöS missade att meddela mig efter mitt första besök där vad som var fel på min mage.
Dock så har alla läkare olika råd. Vila och håll dig varm så du inte förbränner energi säger den ena. Ut och promenera säger den andra. Själv är jag mest förvirrad. Jag klarar ju inte av ett skit längre! Är så in i helvete trött på att inte orka. Är så in i helvete trött på ångesten.
När pulsen slår över 130 slag trots noll aktivitet känns det rätt obehagligt. Dör jag nu är frågan som kommer? Och självklart ökar pulsen desto mer när detta ångestpåslag kommer som en lavin över mig. Läkarna säger att det inte kan behandlas. Jag har för lågt blodtryck. Så jag antar att det bara är att "köpa läget" som det så fint heter.

Om 11 dagar ska de äntligen gå in och titta hur illa det är. Jag är livrädd samtidigt som jag vill veta. Och förhoppningsvis få någon hjälp så att detta helvete tar slut.
I 5 månader har jag varit sängliggande. I stort sett. Måste alltid ha nära till en toalett. Kramperna som kommer är regelvidriga. Och jag inser hur maktlös jag är inför min egen kropp. Återigen är det bara att "köpa läget".

Jag har funderat mycket på mitt tidigare beroende och att detta klassas som en sjukdom. Jag håller med. Men där har jag åtminstone kontrollen. Jag kan välja, dag för dag att jag inte vill att denna sjukdom ska kontrollera mitt liv. I detta jag är i nu spelar min vilja ingen som helst roll. Jag vill en sak. Min mage och min kropp något helt annat.

Jag vet att många funderat om jag återigen blivit sjuk i anorexi, ett beroende som för mig varit betydligt tyngre än alkoholen. Nej. Så nu vet ni. Jag avskyr min kropp som den ser ut idag. Andra har funderat om jag börjat missbruka igen. Nej. Så nu vet ni. Detta är ingenting jag valt. Detta är ingenting jag själv åsamkat mig. Ibland önskar jag nästan att det vore så. För då hade jag kunnat välja. Att sluta.

Jag måste kämpa på, jag vet det. Men jag är så oerhört trött. Trött på elände. Trött på att alltid gå i motvind.
Men rädslan för att dö är starkare än tröttheten. Starkare än uppgivenheten. Starkare än orkeslösheten. Fan heller att detta ska få mig att ge upp. Jag vill ha en framtid. Jag vill se mina barns framtid så länge jag får ynnesten till det. Jag måste orka. Punkt.

En väldigt god vän sa till mig en gång att jag är stark som en tiger. Och det stämmer om jag tittar tillbaka på vad jag klarat mig igenom i livet. Jag minns att hon skickade en bild på en tiger. Självklart blev jag glad, jag blev rörd av hennes omtänksamhet. Men inom mig, långt där inne dit väldigt få får komma så kände jag spontant att vem tröstar Knyttet då?
Oavsett vad en person går eller gått igenom så finns det inom oss alla ett Knytte som kanske ska få lika stor plats som tigern. Jag tror att fighten vinns bäst om båda får utrymme.
Jag ska trösta mitt eget Knytte. Och när det är gjort ska jag föda min inre tiger.
För jag ska vinna över det här. För de är båda en del av mig.

All min kärlek // Sofia

Mager. Kotor och ryggrad som sticker ut. Höftben som skaver mot jeansen. Förändringen är ofrivillig. Jag står totalt utan kontroll. Till skillnad från förut.

Jag minns den natten jag kände att jag kommer att dö. Trots detta satt jag i badkaret, yr och med inga krafter alls och rakade benen.
Det fanns inte i min värld att komma till läkaren och inte vara "perfekt". Allt skulle vara under sk kontroll.

Jag svalt mig ännu mer veckorna innan. Jag var ju inte tillräckligt smal. Jag var i min sjuka hjärna helt övertygad om detta. Jag skulle inte få hjälp. Jag vägde 35 kilo.

Jag minns så väl när jag bestämde mig för att söka hjälp. Mitt lilla troll på 7 år sprang in på toaletten när jag duschade. Hans blick. Vettskrämd.
Mamma.. Det var det enda han sa. Den lilla rösten och hur hans ord darrade från hans lilla mun. Och hans blick. Så full med oro. Med skräck att se sin mamma i det skicket. Jag skämdes och en vilja växte fram.

I 2 år bestod mitt dagliga intag av ett äpple och massor av Cola Light. Under 50 kalorier. Det vägdes och noterades i min lilla bok. Ett arbete som pågick dygnet runt.
Men trots detta så hoppade jag hopprep i timmar och vägde mig konstant. Ibland flera gånger i minuten. Och jag som trodde att jag hade koll på läget.

Jag minns mitt första läkarbesök på Ätstörningskliniken. Jag kunde inte sitta på stolen för det gjorde för ont. Blodtrycket kunde knappt tas för armen var för smal (jag kunde nå om på min överarm med tummen och pekfingret).
Och jag minns när hon lyssnat på mitt hjärta och sa att det slår svagare på vänster sida.
Vad säger hon?! Jag vill ju inte dö..!! Det hade helt ärligt inte slagit mig att jag kan dö. Förutom den natten. Natten innan läkarbesöket.
Muskelförtvining. Jo det kände jag ju i hela min kropp men förklaringen att hjärtat också är en muskel blev ett starkt uppvaknande. Jag blev rädd. Så otroligt rädd. JAG VILL INTE DÖ.

Jag stod där i hennes rum. Endast iklädd underkläder och jag skämdes. Allra längst in. Jag visste ju hur äcklig jag var och nu tvingades denna stackars läkare se det. Tanken på att jag var osmakligt mager var inte problemet. Det såg jag ju inte själv. Jag var äcklig. Punkt.
Hon frågade mig vart på kroppen min sjukdom satt. I huvudet sa jag.
Men hon ville att jag skulle visa vart på kroppen jag fokuserar mitt tvång att gå ner i vikt. Jag pekade på magen. Trots en insjunken sådan blev jag aldrig nöjd.
Sen bad hon mig lyfta blicken till mina armar. Jag minns så väl hur hela min kropp skrek emot. Svetten rann och jag ville inte. Hon tog mig varsamt under hakan och lyfte min blick. Då såg jag nåt jag inte sett. De var ju smala mina armar. Alldeles för smala kunde jag se.
Samma procedur utfördes med resten av kroppen. Samma hemska ångest.
Sen sa hon till mig att titta på mitt ansikte. Gråten kom omedelbart. JAG VILL INTE..!! JAG KAN INTE..!! SNÄLLA INTE DÄR..!!
Hon tog sina händer om bägge mina kinder och såg mig i ögonen och försökte lugna min gråt och min fruktansvärda ångest.
Vad är värst Sofia? Varför kan du inte se på dig själv?
Jag kan inte för då ser jag vem jag är. Jag kan inte för då möter jag mig själv. Och det är ju det jag flyr ifrån blev mitt svar.
Det tog tid, flera besök innan vi gjorde det tillsammans. Jag grät. Jag rev mig. Jag skakade och jag mådde illa. Jag visste ju vad jag skulle se. Ett missfoster. Ett vanskapt ansikte. Med noll symmetri och jag visste hur avskyn skulle äga hela mig. Det blev precis så. Men jag gjorde det.
Jag har slagit sönder speglar av att se mitt ansikte. Jag har stått där och sagt till mig själv vad jag ser och det var inte vackert. Jag har slagit mig själv. Sen började jag undvika speglar. Förutom när jag ville studera och kontrollera min mage.

Där började en lång och fruktansvärd kamp mot min inte demon Fröken Anorexia.
Intag av föda varannan timme och mellan dessa näringsdrycker med mycket kalorier.
Vi var ett 10 tal tjejer som satt vid bordet med personal. Överenskommelsen var för min del att äta en portion så som min 2 åring åt. Och det kunde ta timmar.
Jag minns kylan efter jag ätit. När kroppen är så undernärd så krävs det så mycket blod att gå till magen för att smälta det du ätit. Vi satt där med tjocka filtar runt oss. Blåa om läpparna, vissa mer än andra. Och tvingades sen till vila. Ingen rörelse var accepterad. Och all denna ångest. All denna ilska. Allt detta äckel. Det tog lång tid men det gick. Sakta men säkert fick jag tillbaka lite mer och mer kontroll över mig själv.

Min första måltid i hemmet minns jag också väl. Jag hade dukat bordet för 3 personer och sonen frågar glatt --- Vem ska äta här idag mamma?
Jag ska äta min ängel blev mitt svar. Han blev så förvånad. Jag såg hur han ryckte till och sen kom det vackraste leende jag sett. Och glädjen i hans blåa ögon höll i sig hela kvällen. Så dessa ögon har jag också tagit fram ibland när tvivlet funnits där. Och givetvis att jag inte vill utsätta något av mina barn den hemska upplevelsen att bevittna deras mamma gå döden till mötes av svält.

Sjukdomen har visat sig ett par gånger efter det men bara lindrigt. Jag har så mycket kunskap och framför allt minnen att ta fram de gånger detta skett.
Hon finns alltid kvar där i den tjocka dimman. Jag vet att om jag vill är det bara att sträcka ut handen så är hon min igen. Eller jag är hennes är ett bättre ord.
Men det vill jag inte. För idag och den hälsa jag är i pga sjukdom gör mig påmind dagligen. När kläder i de minsta storlekarna är för stora. När jag duschar kroppen och känner mina knotor och utstickande ben. Jag går inte ingång på det idag. Jag blir rädd. För att jag ska dö.

För mig personligen var detta en mycket hårdare kamp än att bli fri från alkoholmissbruk.
Att tillfriskna från Anorexia kräver att du tvingar i dig föda. Det absolut värsta du vet. Och du vet vilket skick ditt psyke kommer att vara i när du gjort detta. Gång på gång på gång.
I den andra beroendesjukdomen avstår jag från det som får mig att må dåligt. Båda är vidriga sjukdomar men för mig var Anorexian mycket tuffare att tillfriskna från.

Så du lilla demon, din lilla häxa som står där och väntar på mig nu när jag måste kämpa med maten pga min fysiska sjukdom. Jag ser dig nog. Men du slösar bort din tid. Du äger inte mig idag som du gjorde tidigare. Idag är det jag som äger min kropp. Något du inte har tillgång till längre. Stå du där med ditt flin i ansiktet, stå du där med lovord om att få kontroll.
För jag vet att du har fel. Jag väljer livet idag. Utan dig. För du är döden.

All min kärlek // Sofia

Låt mig välja själv. Låt mig avgöra vad som är bäst för mig.
Jag blir så ledsen över allt dömande, att andra tror sig veta att jag väljer fel. Att jag väljer ett liv som inte blir lika rent, inte lika fritt från missbruk som de som väljer gemenskapen.
För mig så ger det inget att ständigt ha en fot kvar i beroendet. Att ständigt höra och lyssna och dela med mig av en tid av mitt liv jag ändå minns i detalj. Det hjälper inte mig.
Varför kan jag inte få tillbaka samma acceptans som jag ger er, ni som hittat det ni behöver i denna gemenskap?
Jag har gått på många möten. Jag har haft sponsor. Och jag har känt mig ensam. Jag har känt att mina frågor, att mina ifrågasättanden fött en dialog från andra (monolog är ett bättre ord) att jag inte kommer att lyckas. Jag kommer inte att finna frid, frihet och den eufori ni känner om jag inte väljer samma lösning som er.
De 12 stegen är bra. Missförstå mig rätt. För mig är det sunt förnuft att leva efter dessa. Jag behöver inte gå igenom detta, steg för steg, för att finna mig själv. Jag vet redan. Och jag beskyller ingen, absolut ingen för mina handlingar.
Varför ska olikheter vara fel? Varför är inte mina val lika mycket värda? Vad är det som säger att ni har rätt och att jag har fel? Varför accepteras inte jag och mina val? Jag accepterar ju era.
I min värld, och den är endast min, så förstår jag inte hur det ska hjälpa mig att fokusera på mina defekter. Det är ju vad jag gjort hela livet. Jag vill fokusera på mina styrkor, min framtidstro och mina val som jag gör idag som får mig att leva ett innehållsrikt liv. Där jag väljer sunda relationer. Där jag väljer bort det som gör mig illa. Varför är det fel. Varför säger ni att jag kommer ta återfall. Varför får jag höra att jag gör fel..
Ska inte hela denna gemenskap vara icke dömande? Ska den inte främja en persons styrka oavsett om den personen inte tycker precis som du?
I dessa rum känner jag mig utsatt. Jag känner att mina val inte är lika mycket värda som dina. Att jag gör fel.
Jag vill därför berätta att jag funnit min väg att gå. Jag väljer att inte stänga dörren till det förflutna. Jag har det ständigt i min personliga backspegel. Jag kommer aldrig att glömma. Jag vet. Hela tiden. Varje dag. Och för mig räcker det. Jag personligen mår i ärlighetens namn inte ett dugg bättre av att höra andras berättelser. Jag mår inte bättre av att sörja andras förluster. Jag mår inte bättre av att leva kvar i det som jag valt att lämna.
Jag minns ändå. Hela tiden. Varje dag. Och det räcker. För mig.
Jag väljer att vara nykter varje dag, precis som ni. Dock så väljer jag bort att leva i det varje dag. För det hjälper inte mig.
Idag fick jag beskedet att ännu en person jag lärt känna gått bort. Ännu en far har lämnat sina barn. Trots att han inte ville. Beroendet tog över. Ägde hela hans kropp och hans sinne. Den åt upp honom inifrån tills inget längre fanns kvar.
Vad hade kunnat rädda honom. Jag har ingen aning. Kanske hade gemenskapen varit för honom. Kanske valde han fel. Eller så är det så krasst att för vissa går det bara inte. Tomheten är för stor. Det kanske inte finns något som kan fylla detta för vissa. Jag vet inte. Vad jag vet är att 3 barn får somna utan sin far vid livet. Jag vet att ännu en vacker människa fått lämna för tidigt. Men jag tänker inte döma, jag vägrar tro mig veta vad som kunnat rädda honom. Det är inte upp till mig att veta. Vi väljer alla det som vi känner är bäst för oss. Vissa drar en vinstlott, vissa inte. Men respektera en människas val. Oavsett vad det handlar om. Oavsett om det inte är vad just du valt. För du vet inte vad som fungerar för någon annan.
Du vet bara vad som fungerar för dig. Låt det vara gott nog.

Kärlek // Sofia

Smärtan i magen är brutal. Ländryggen har en kraftigt molande värk. Inget stannar kvar. Och kroppen blir svagare och svagare.
Tarmsjukdom. Hur skadad är tarmen.. Finns det något botemedel. Många frågor men inga svar.
Fötter som är iskalla och domnar bort så till den grad att jag varken kan så eller gå. Läpparna som mist sin färg och blivit bortdomnade de oxå. Smalben som värker av kyla trots den värme som är inomhus. Ännu en vecka av sängliggande. Ännu en vecka av viktförlust och i mitt ansikte ser jag en person som är sjuk. Riktigt sjuk. Ögonen är bleka och trötta. Huden nästan grå. På min kropp ser jag undernäring. Jag ser mig själv gå dubbelvikt av smärtan eller för att det är så tomt där inne i magen så inget kan hålla mig upprätt.
Nya undersökningar väntar. Kan ta upp till 6 månader. Min läkare sa att jag inte kan vänta så länge. Det hon såg var en kvinna som är på väg att ge upp. Som inte har någon ork kvar.
Jag försöker fylla på det kontot varje dag. Kontot med ork. Med kraft. Och med ett jävlaranamma.
Hade jag inte uppsökt husläkare nr 3. Hade inte hon varit ordentlig och frågat hade jag inte berättat om när jag låg på SÖS. Och då hade hon aldrig hittat detta provsvar. Tarmsjukdom. Ett svar som sedan i maj inte nåt fram till mig.
Men nu vet jag. Har ju vetat långt innan dess att något är galet. Såhär ska man inte må om allt är okej i kroppen. Väntar nya svar på blodprover i veckan. Är nervös. Vilka brister lider min kropp av.. Hur har detta påverkat andra organ. Ovissheten känns. Oron växer. Samtidigt som att nu vet jag att jag är sjuk. Det finns ett namn på det. Men vad det finns för medicinska alternativ vet jag inte. Jag slutade nästan lyssna.
Värre sjukdomar drabbar andra. Jag vet det. Men detta är min sjukdom. Och den är viktig för mig att få kunskap om och rätt vård.
Det har varit kämpigt inte bara för mig men för de som står mig nära. Och nu är en av dessa personer ute ur mitt liv. Han som jag trodde skulle stå vid min sida. Han valde något annat. Indirekt. Av handlingar som är så sårande. Som visar på att hans egna behov av att bli bekräftad kom före allt när jag var som sämst. Fyllda av kränkningar mot mig och min hälsa. Av lögner rakt upp i ansiktet. Det är inte bara tarmarna som blöder blod. Tårarna som rinner är också färgade av blod. En förlorad kärlek som lämnar min kropp. Hans blod i mitt hjärta som trängs ut som tårar.
Små lätta beröringar från honom med ord sagda av oro. För att sen prata med henne. Och beklaga sig. Och vilja ses. Och att fortsätta vara ett offer.
Fastna där om du vill. Jag ser min del och tar ansvar för den. Något jag tror att du inte är kapabel till. För på något sjukt sätt finner du tröst i medlidande. Och där stannar man fast.
Men det är ditt val. Jag måste släppa. Jag har inte råd med allt detta nu. Jag måste lägga all min kraft på att bli så frisk det går att bli. Detta får inte stoppa mig och vilja ge upp.
Dags för att ännu en gång kavla upp ärmarna och kriga. För min kropp. För min hälsa. Och jag ber för att jag ska hitta styrkan att gå denna kamp ensam. Utan den person jag trodde skulle stå bredvid.

Kärlek // S

Jag vill ha ett plåster till själen. Ett sånt där stort vattentätt. Så inte mina tårar får det att lossna. Ett sånt där med mjuk gelé som skyddar den lilla del som ännu inte är så förstörd.
När det gör så in i helvete ont. När du vänder och vrider dig av inre smärta. När tankarna inte får fäste. Bara de som är mörka. Och smutsiga. Och som bekräftar det som andra gör mot dig.
Som ett barn har jag rätt länge nu hoppat upp från det svidande på knäna i gympasalen och slängt ut ett leende för att tåren i ögat inte ska synas. Som ett barn som blir mobbat har jag stått kvar och lyssnat. Tagit emot och kapslat in orden. Sen skrattat bort det. Eller blivit arg en stund. I det ligger det lite frihet. Eller det värsta. Spela oberörd. Det är då deras ord och handlingar kan bli din sanning till slut.
Jag har sagt ifrån. Massor. Jag har tagit avstånd massor. Jag har sagt att nu räcker det. Massor.
Det är vad som krävs. Något jag måste göra. Stå upp för mig själv. Annars kommer ingen självkänsla bli bättre. Men sorgen efter detta då. Sorgen över att inte vara värd mer än att utnyttjas. Att finnas till endast för andras behov. Det stärker ju inte. Det gör ju lika ont. Då efter jag sagt ifrån.
Vad gör jag för fel. Varför är det just jag som om och om igen utsätts för detta. Jag vill verkligen veta. För jag orkar inte tappa en bit till eller behöva plåstra om min själ så många gånger till. Tillslut kanske det inte går att laga nåt mer. Det är jag skräckslagen över.

Känslan av att endast vara intressant när någon vill ha något av dig. När den andras behov slår ut all respekt för den som blir utnyttjad. När frågan kommer. Ömt och fint uttalad. Men personen står redo med en knyten näve bakom ryggen när den fått det den vill ha.
I min ålder ska man väl slippa att gråta sig till sömns över detta så ofta.
Mitt problem är att jag inte är tillräckligt stark. Jag tar det så in i helvete personligt. För jag vill ju tro att de bryr sig. Jag vill ju känna mig omtyckt. Och respekterad. Men blir motbevisad gång på gång.
En vän som stått mig nära för en tid sedan sårade mig så enormt häromdagen med att trycka ner mig i varje ord jag sa. Och orden jag uttalade var oro över denna persons hälsa. Att se en förändring i en sådan fin människa gör ont. Känner jag för mycket. Förmodligen. Måste jag bli mer hårdnackad. Kanske. Men hur blir jag som person då. Som dom?! Det är det sista jag vill. Jag har varit där också men lämnat det för länge sedan. Jag vill förändras till det bättre.

De personer jag har haft i åtanke är kanske ett 5 tal. Så ta inte åt dig. De som borde läser inte. För de har inte tillgång till detta längre. För jag klipper av. Jag säger ifrån. Och det känns bra så länge jag är upprörd eller arg. Sen är såret i själen tillbaka. Lite större ännu en gång. För jag har gjort allt för dessa personer. Allt. För jag trodde vi var vänner. Att ge och ta emot. Att inte bara ta emot. Ska det vara så svårt.
Jag ska fortsätta analysera detta med min del i allt. För det är det jag måste fokusera på. Dessa andra personer står helt utanför min makt att göra nåt för. Det är där den egentliga läkningen ligger. Jag hoppas verkligen det. Det måste vara så. Förändring kommer inifrån och jag har professionell hjälp för detta. Inte en dag till vill jag känna mig så obetydlig. Så utnyttjad. Så förbisedd. Så ignorerad. När jag undrar hur de mår. Inget svar. Sen någon dag senare en fråga om nåt de vill ha. Och jag säger nej. Och jag kommer fortsätta säga nej. Men det stärker inte min självkänsla ett skit. För sveket är redan inne i min själ och bekräftar min egna syn på mig själv. Totalt betydelselös.
Sen har jag ju mina guldkorn. Min underbara vän Jeanette. Ovärderlig. Hon har också haft det tufft men vänt det till att ge omsorg och människovärde. Helt klart en sann vän och du är ett stort stöd ska du veta. Och jag vet att du också har tilltro till mig och att du kan lita på mig. Precis som jag har för dig.

Antar att många tar fel vägskäl. Sorgligt. För de som sviker så enormt på mig nu känslomässigt har samtliga varit bra vänner. Men inte längre.

Natten mellan mån och tisdag var jag helt förstörd. Jag grät så jag skrek. I ren plåga. Somnade med tungt huvud och vaknade med den grymmaste av ångest jag haft. Kan ärligt säga att jag aldrig varit så rädd. Nu dör jag.
Och så liten och övergiven jag kände mig. Och så svag med diverse symptom på sämre hälsa så kom min mamma hit mitt i natten. Det tog emot att fråga. Klara det här själv nu. Men jag var helt säker på att nu orkar jag inte mer. Nu får det vara nog.
Och jag behöver en professionell reflektion över detta redan imorgon.
Jag vill inte gå en dag till med en själ utan plåster. Kostnaden bryr jag mig inte om. För det pris jag betalar nu är alldeles för hög. Det driver mig in i ett självförakt. Och där har jag varit alltför många år.
Det är skrämmande att vara oärlig har blivit så vanligt att det är dom som håller sig till sanningen som blir anklagad för lögn.
Jag säger vänligt nej till att medverka i det. Sköt ert drama på egen hand. Eller så växer ni upp och tittar inåt ni med så kanske er resa söker sig mot ljuset igen. För jag vill er inget illa. Precis tvärtemot. Men när det tas emot som något att utnyttja då blir jag liten igen och tar det personligt. Blir arg. Släpper lite. Sen självföraktet att jag går på det. Igen. Jag är så in i helvete rädd för ensamheten när många försvinner. Eftersom de varit nära. Eftersom vi haft ömessidig repekt föra varandra.
Jag saknar er varje dag. Och jag tänker på er varje dag. Och jag önskar att vi ska kunna ses i den där gympasalen när knäna svider och när tåren trycks bort av ett leende och då ska jag se dig och du ska se mig. Och sen behövs inte så många ord. För vi såg varandra. Utan dolda avsikter.
Ta hand om de i ditt liv som respekterar dig och du dom. Ingen har rätt att kliva över en annan på det sätt som hänt. Aldrig.

//S

Tänk inte så jävla mycket på ditt egna ego.
Ge av dig själv till en annan människa. På riktigt. Från botten av ditt innersta. Inte en slapp släng men en 5 krona till någon på gatan.
Utan ge av dig själv.
Din tid. Din omtänksamhet om den är genuin. Ge människor som behöver det mest en vänlig blick. Du kanske inte själv har något att ge. Men kärlek är gratis. Omtanke och välmening kostar inte ett öre.
Om det är så du känner. Om du vill hjälpa. Om du tycker att alla människor har lika värde. Oavsett lönecheck, bostad, bil och allt annat ytligt.
Jag var knappt 20 år fyllda och studerade. Levde på bidrag. Och vintern var iskall.
Varje morgon satt en man i en tunn vindjacka vid hållplatsen och han bjöd alltid på ett leende. Kan han så varför kan inte vi..?
En dag tog jag med en vinterjacka och gav till honom.
Jag lägger ingen prestige i det.
Men hans blick. Hans ensamma tår som rann ner för kinden glömmer jag aldrig. I den sågjag hans ensamhet. Jag såg hans utsatthet. Och jag såg hans tacksamhet. Inte över jackan. Utan över att någon brydde sig om. Någon gav honom tillbaka ett människovärde om så bara för en liten stund.
I den värld vi lever i just nu är jag lyckligt lottad. Jag har läkare som tar hand om mig om jag blir sjuk. Jag har kompetent personal som tar tand om mina barn när jag inte kan vara hos dom. Jag har rätt till hjälp. Till vilket pris som helst. Så länge jag vill bli hjälpt.
Just det är ett argument många slänger ur sig. De vill ju inte.
Nä det är sant. Vissa vill inte. Men i det andetaget får vi inte glömma bort alla som vill..!! Som kämpar. Mot myndigheter. Mot sig själva.
Oavsett vad det handlar om. Kampen finns där. I deras ögon. Oavsett om de valt döden eller inte. Har du inte varit där är det svårt att förstå.
Att höra personer kommentera kläder på hemlösa får mig att vilja slåss. På riktigt. För deras skull.
För att stå upp för de som behöver det mest.
Och det handlar inte om kontanter. Tror du det så är det din tolkning. Du har rätt till den. Precis som jag till min.
Kläder skänks bort. Alla möjliga olika märken, storlekar och möbler. Plus mycket annat.
Vi går mer och mer åt ett samhälle där många är direkt beroende av detta. Att människor ger bort saker. Så kallad välgörenhet. Till de som inte har någonting.
Tanken är fin och jag blir glad att människor inser att det som hängt i deras garderob länge kan någon annan värma sig med i natten.
När du går till sängs inatt. Oavsett vart. Oavsett vad du har. Oavsett hur bitter du är på ditt liv. Så skänk dessa människor en varm tanke. Det är det minsta du kan göra.
Jag kämpar också varje dag. För överlevnad. Min är inombords. Deras började säkert på samma sätt.
Du vet aldrig hur ditt liv kommer att utspela sig. För mig är det i alla fall självklart att se dessa människor som inte har någonting. Jag kanske inte kan ge saker, ting. Men jag kan ge medkänsla och omtanke. Jag kan ge en blick med kärlek och respekt.
Något många av dessa människor sällan möter.
Vi är alla människor. Oavsett vilket land vi kommer från. Oavsett vem vi älskar. Oavsett hur du och vart du bor. Oavsett om du tjänar mycket eller lite.
Det bästa i livet är gratis. Så är det. Faktiskt. Jag har själv varit där.
När maten för dagen inte var självklar. När jag satte mina barns behov före mina egna. Det gör de flesta. Alla på olika sätt. För mig blev det en kamp att vinna. Att stjäla mat blev livsnödvändigt. Att mätta hungriga magar hos mina barn gav mig drivet att fortsätta. En dag till. Och en till.
Tänk på det nästa gång du går förbi någon som behöver hjälp. Som sitter på gatan. Eller en bänk. Eller som är ledsen. Vad som helst.
Om inte just du besitter makten att rädda. Om personen inte vill bli räddad. Glöm inte bort att vi alla är människor. Så ge av dig själv.
Villkorslöst.

// Sofia

Tänk inte så jävla mycket på ditt egna ego.
Ge av dig själv till en annan människa. På riktigt. Från botten av ditt innersta. Inte en slapp släng men en 5 krona till någon på gatan.
Utan ge av dig själv. Din tid. Din omtänksamhet om den är genuin. Ge människor som behöver det mest en vänlig blick. Du kanske inte själv har något att ge. Men kärlek är gratis. Omtanke och välmening listar inte ett öre. Om det är så du känner. Om du vill hjälpa. Om du tycker att alla människor har lika värde. Oavsett lönecheck, bostad, bil och allt annat ytligt.
Jag var knappt 20 år fyllda och studerade. Vintern var iskall.
Varje morgon satt en man i en tunn vindjacka vid hållplatsen och han bjöd alltid på ett leende. Kan han så varför kan inte vi..?!
En dag tog jag med en vinterjacka och gav till honom. Jag lägger ingen prestige i det. Men hans blick. Hans ensamma tår som rann ner för kinden glömmer jag aldrig. Jag såg hans ensamhet. Jag såg hans utsatthet. Och jag såg hans tacksamhet. Inte över jackan. Utan över att någon brydde sig om. Någon gav honom tillbaka ett människovärde om så bara för en liten stund.
I den värld vi lever i just nu är jag lyckligt lottad. Jag har läkare som tar hand om mig om jag blir sjuk. Jag har kompetent personal som tar tand om mina barn när jag inte kan vara hos dom. Jag har rätt till hjälp. Till vilket pris som helst så länge jag vill bli hjälpt. Just det är ett argument många slänger ur sig. De vill ju inte.
Nä det är sant. Vissa vill inte. Men i det andetaget får vi inte glömma bort alla som vill..!! Som kämpar. Mot myndigheter. Mot sig själva. Oavsett vad det handlar om. Kampen finns där. I deras ögon. Oavsett om de valt döden eller inte.
Att höra personer kommentera kläder på hemlösa får mig att vilja slåss. På riktigt. För deras skull.
För att stå upp för de som behöver det mest. Och det handlar inte om kontanter. Tror du det så är det din tolkning. Du har rätt till den. Precis som jag till min. Kläder skänks bort. Alla möjliga olika märken, storlekar och möbler. Plus mycket annat.
Vi går mer och mer åt ett samhälle där många är direkt beroende av detta. Att människor ger bort saker. Till de som inte har någonting.
Tanken är fin och jag Blue glad att människor inser att det som hängt i deras garderob länge kan någon annan värma sig med i natten.
När du går till sängs inatt. Oavsett vart. Oavsett vad du har. Oavsett hur bitter du är på ditt liv. Så skänk dessa människor en varm tanke. Dej är det minsta du kan göra.
Jag kämpar också varje dag. För överlevnad. Min är inombords. Deras började säkert på samma sätt.
Du vet aldrig hur ditt liv kommer att utspela sig. För mig är det i alla fall självklart att se dessa människor som inte har någonting. Jag kanske inte kan ge saker, ting. Me. Kah kan ge medkänsla och omtanke. Jag kan ge en blick med kärlek och respekt.
Något många av dessa människor sällan möter.
Vi är alla människor. Oavsett biljett land vi kommer igen. Oavsett vem vi älskat. Oavsett hur du och vart du bor. Oavsett om du tjänar mycket eller lite.
Det bästa i livet är gratis. Så är det faktiskt. Tänk på det nästa gång du går förbi någon som behöver hjälp.
Om inte just du besitter makten tag rädda. Om personen inte vill bli räddad. Glöm inte bort att vi alla är människor. Så ge av dig själv.
Villkorslöst.

// Sofia