Jag vet att du har tänkt på mig mycket den senaste tiden.
Om du bara visste hur glad jag blev när vi möttes igen du och jag. Jag har saknat dig. Jag har så gärna velat hjälpa dig. Att minnas och komma ihåg hur det var när jag var du. Innan den du har blivit idag. Innan du formades till en söndersliten trasa som bara ligger där. Blöt av tårar och bortkastad med en unken lukt.
Jag är glad att du har börjat minnas mig. Oss. Vad vi hittade på tillsammans. Alla ljusa och lyckliga stunder som vi hade. Och alla bus vi hittade på och den fantasin vi hade.
När ett vuxenliv inte ens kunde föreställa sig. Livet skulle väl alltid vara som då. Något annat fanns ju inte.
Jag vet att du minns det självförtroende vi hade. När du kunde se på mig i spegeln och tycka om det du såg. Det som senare i ditt liv blev det värsta du visste. Att se dig själv.
Visst minns du när det enda du visste var det som fanns här och nu.
Visst minns du hur vi redan då ville hjälpa andra. När våra leksaker skänktes bort till någon vi tyckte synd om. Som kanske inte hade så mycket. Och sen när kvällen kom och du saknade det du gett bort. Då när du och jag var barn.
Jag vet att du minns alla somrar på gården. Vattenspridaren med iskallt vatten som vi sprang igenom. Du och jag och alla andra barn. Och det blöta gräset under fötterna som gjorde att vi trillade. Lyckan. Barnröster som skriker av ren lycka. Det fanns ingenting ont i världen. För världen fanns ju bara där vi fanns. Det som hände där och då.
Visst minns du luncherna på gården med alla andra barn och deras mammor. Den lätt sommarvarma filmjölken som vi passade på att hälla galet mycket socker i när mamma tittade bort. Och hur äckligt det var. Hur vi satt där i hemlighet och gjorde vårt bästa för att knastret inte skulle höras. Den tjusning vi kände över att ha lurat våra mammor. Det igenhållna fnittret över vårt bus.
Visst minns du vår skolåda där alla våra finaste stenar fick ett hem. Hur vi plockade gräs till sängar och gjorde det hemtrevligt åt dom.
Jag vet att du tänkt tillbaka på det med sorg. Men varför gör du det. Vi hade ju så roligt. Det spelar väl ingen roll att det var stenar. Jag vet att du minns att du tyckte om det precis som jag.
Tyvärr så började jag att bli undantryckt rätt tidigt. Du kunde inte få ihop den renhet och den oskyldighet och det självförtroende vi hade med handlingar runt om dig. Du kunde inte handskas med sorgen och förtvivlan över att jag, barnet inom dig, fick hela sin värld ombytt. Från glädje och frihet till oro och förtvivlan.
Och när du lämnade mig så blev du ensam kvar. Jag fanns ju kvar där inom dig men du såg mig inte. Det blev alldeles för smärtsamt att tänka på mig. Det här var när livet vände från mig till dig.
Jag fanns inom dig dina sömnlösa nätter där din kudde var blöt av dina tårar. Jag fanns där inom dig när du började ta på dig skulden. Jag försökte nå dig och jag vet att du lät mig komma på små korta besök. Men sen knuffade du bort mig. Jag såg att du inte stod ut. Du och jag levde i två helt olika världar. Och du var så ensam. Och jag led precis lika mycket som dig. Det var en lika stor sorg för mig som för dig att vår kärlek försvann.
Men du lät mig komma till dig i dina drömmar. Du lät mig stryka bort dina tårar och när du kröp ihop till en boll för att få känna närhet så vet du att det var jag som låg bakom och höll om dig. Jag lämnade aldrig din sida.

I din nya värld fanns jag inte under många många år. De stunder vi haft och de fina minnen vi skapat fanns inte längre kvar hos dig. Det som tog över var kyla. Det var misstänksamhet. Det var då dina murar byggdes sten för sten så till slut kom ingen in där. Och jag vet att det var då som din riktiga känsla av ensamhet växte och blev en sanning du själv skapade. Det slet mig i tusen bitar precis som det gjorde för dig. Jag kunde ingenting göra. Det spelade ingen roll att jag skrek åt dig tills lungorna värkte att du visst är värd något. Det är inte ditt fel.

Så idag. När jag har fått en plats inom dig igen så ser jag förändringen som skett hos dig.
Något andra kanske inte ser. Men vi gör det. Du och jag.
Idag är det du som kramar om mig. Det är du som stryker bort mina tårar. Och det är du som säger att jag alltid var älskad. Att jag aldrig förtjänade något av det som hände. För det som hände då, när jag fick en plats inom ditt mörkaste mörker så var det fortfarande vi, den du tvingats bli för att överleva och jag, ditt inre barn som led båda två.
För vi kommer alltid att vara en. Du och jag.
Så älskade oss. Nu lämnar vi inte varandra igen. Vad som än må hända så glöm aldrig bort mig, glöm aldrig bort att jag en gång var du. Hela dig.
För mitt hjärta är ditt och ditt hjärta är mitt. Och sorgen är min när du gråter.

Kärlek // Sofia

Varför bryr jag mig så mycket om andra? Speciellt när den personen inte bryr sig om mig. Absolut inget bra kan ju komma ur detta. Ändå befinner jag mig där. Om och om igen.
Jag lägger lika mycket skuld för detta hos mig själv som på den andra.
Jag blir ju faktiskt bara behandlad så som jag tillåter mig att bli. Men det är svårt. Det gör ont att säga ifrån. För då försvinner ännu en.
Jag vet så väl vad det handlar om. Ändå så står jag där med öppna armar och en innerlig önskan om att bli omtyckt. Att orden jag fått höra är av sanning. Tyvärr blir jag bevisad ha fel. Om och om igen.
Jag har funderar mycket på varför. Är jag så dum, så naiv och korkad? Kanske. Men ska jag gå runt och misstro alla? Ibland känns det så. Men jag vill inte. Jag har varit kall alldeles för länge. Inte låtit något komma in. Inte låtit någon komma in.
Fast samtidigt så var det enklare. I alla fall för mig men inte dom jag stängde ute.
Det kanske är så att jag letar på fel ställe. Kanske är det så att det är min rastlösa själ som inte nöjer sig utan vill ha mer? Något hos mig är det ju helt klart. Jag kan bara förändra det jag vill. Och det jag väljer att se.
Men vem står kvar då? Tror det är rädslan som styr. Rädslan av att vara ensam. Samtidigt som jag återupplever den ständigt med att lägga mig och mina känslor i händerna på de som inte vill ha det.
Tror att det ligger nån sjuk destruktiv tillfredsställelse i detta. Annars skulle jag väl säga ifrån? Stå upp för mig själv? Så många gånger som jag varit på väg att göra just detta. Sen kommer tvivlet.. Vill jag riskera att förlora det här.. Vill jag få det bekräftat att allt var lögn.. Så jag låter bli. För så länge jag inte vet, så länge det inte blir fakta så lever det sjuka lilla hoppet inom mig att det ska vara sant. Att jag ska vara värd något, att betyda något för denna människa.
Och den enda som kan förändra det är jag. Jag vet det. Det är ingen annans fel. Om någon väljer att ljuga för mig, om någon väljer att utnyttja att jag tror på vad dom säger och jag dessutom tillåter det så är det endast upp till mig. Ingen annan.
Och synen på mig själv, den bild jag inom mig fortfarande har kvar om hur lite jag är värd blir bekräftad om och om igen.
Det är upp till mig.
Imorgon ska jag välja annorlunda.
Jag måste. Även om jag kommer att sakna dig. För det jag saknar är inte dig. Du fanns ju aldrig. Det var min illusion. Att jag trodde på dig.
Men jag vet att jag brydde mig om på riktigt. Och i det ska jag finna lugn. Något annat kan jag inte styra över.

// Sofia

Det finns stunder i livet då jag verkligen undrat vad meningen är.
Varför tyr jag mig till personer som inte vill ta del av mig? Varför finner jag det smärtsamt men samtidigt något som är det normala?
Jag ser idag att jag varit lika delaktig i dessa sjuka relationer. Har jag ens velat att de skulle frågat om hur jag har det? Och vad hade mitt svar i så fall varit?
När man inte har något att dela med sig utav annat än sorg, skam, rädsla och andra mörka tankar.. Hur rolig är man då att umgås med.. ?Jag minns så många gånger jag ljugit och hittat på för att kunna gömma mig ännu mer bakom masken av skam. Av otillräcklighet och av känslan att aldrig vara värd att älskas.
Jag minns några få gånger då jag legat på knä på golvet och bett av hela mitt inre att någon inte ska lämna mig.
Dessa har varit så ovärda min kärlek. De har stått och tittat på med ett fult grin i deras ansikten och njutit av min totala förnedring.
Sen förstod jag lösningen. Göm dig. Alltid. Visa inte vad du känner. Aldrig. Och låt ingen komma allra längst in. Bli aldrig känslomässigt beroende av någon. Det var då den riktiga iskalla och bitande kylan kom in i mitt liv.
Var det för att jag är sådan? Verkligen inte, det vet jag idag. Jag var tvungen. Jag höll på att gå sönder.
Det är svårt att försöka beskriva den känslan. När hela ditt inre går i tusen bitar. När du hellre blir behandlad som dynga än att inte bli sedd alls.
Och när du gör det så väljer du samtidigt bort de som vill vara med dig. Som vill ditt bästa. Och som älskar dig precis för den du är.
När jag tänker tillbaka på de jag haft som vänner. De relationer jag haft. Så är det jag som tillåtit mig att bli behandlad så.
Idag lägger jag ingen skuld hos dessa personer. Hade jag inte tillåtit det hade det inte hänt.
Jag tar inte på mig någon skuld. Missförstå mig rätt. Men jag ser skillnaden idag. Om du inte med ens en enda liten molekyl inom dig känner dig värdig att älskas eller att förtjäna godhet och respekt så drar du till dig personer som omedelbart tar kommandot. Titta bara på hur världen ser ut. Sorgligt och fruktansvärt. Men det är så. Tyvärr.
Ibland har jag undrat om människan verkligen är god. Eller är det ondska som är det naturliga och godhet som är det som ligger i underläge.
Jag väljer bort den tanken. Trots att jag fått höra livshistorier som gör mig illamående. Jag vill inte tro att det är så.
Idag försöker jag ge kärlek till världen, till personer jag möter. Och även till mig själv.
Jag har gjort mitt bästa under de förutsättningar jag haft. Jag skuldbelägger ingen. Jag orkar inte. Det leder mig ingenstans. Om jag bemöter en människa med godhet och tillit idag och denna person sviker eller på något annat sätt får mig att må dåligt så vill jag inte längre misstro alla. Så har det varit tidigare.
Jag är beredd att betala vad det än kostar att fortsätta tro på personer som på ett eller annat sätt korsar min väg. Om annat händer så ligger det inte hos mig. Det trodde jag förut.
Idag är jag stolt över mig själv. Att jag fortfarande står här och är villig att känna tro. Och att känna hopp.
Min resa har handlat mycket om att förlåta mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg. För om jag fortsätter att leva i skammens skugga så kommer mörkret att alltid vara där.
Och det räcker nu.

// Sofia

I lite drygt mer än ett år har jag förlorat fler människor än jag trott varit möjligt. Alla är inte döda. Många av dom finns här ibland oss fortfarande men deras inre är dött. Personligheten är borta. Hoppet sedan länge försvunnit. Önskan om flykten tar över allt annat.
Jag tog ett svårt beslut att ta avsked av dessa människor. Jag kan inte, jag orkar inte se personer jag bryr mig om förtvina, förändras och dö inför mina ögon.
Många av de jag tänker på lärde jag känna när de var utan droger.
Träffar jag någon av dessa idag finns nästan inget av den personen kvar. Det som finns är deras behov, de ser mitt beslut att ta avstånd som ett svek. Jag har försökt att förklara att det är en kärlekshandling. Att jag klarar inte av att se dig dö inför mina ögon.
Men mina ord når inte fram. Och jag vet varför.
All den kärlek vi känt för varandra, alla långa nätter vi pratat om det som är viktigt i livet. Alla gånger vi stöttat varandra. När vi gråtit i varandras famn. Alla gånger vi lyft upp varandra. Vart tog det vägen? Jag vet. Men det smärtar likt förbannat ändå.
Ensamheten jag känner och befinner mig i är brutal. Vem finns kvar?
Ni förstod mig och jag förstod er. Vi fann en samhörighet som fick oss att vara nära. Nu är avståndet oändligt.
Jag ser dig men i dina ögon finns inget av dig kvar. Det enda som syns är behovet av mer. Mer av det som tar dig ännu längre bort från mig. Från oss. Från verkligheten.
Det finns ingenting jag kan göra. Förutom det jag gjort. Sagt ifrån. Jag klarar inte det här. Om du ska dö så vill jag inte vara där. Jag vill att du väljer livet. Om du gör det så kommer jag finnas där närsomhelst du behöver. Men inte annars. Det går inte. För även om jag vet att det inte är dig jag möter, att det du säger och gör inte är ditt riktiga jag så känns det inom mig. Trots att jag vet. Trots att jag själv befunnit mig där.
Du måste rädda dig själv. Du måste vilja bli räddad. Så länge du befinner dig på flykt så kan vi inte vandra på samma väg. Din väg går åt fel håll. Jag har försökt att tvinga dig att gå framåt. Jag har i förtvivlan försökt få dig att se att du går vilse. Men vill du inte kan jag inget göra.
Men om du vänder din blick framåt. Om du vill gå på den stig som leder mot sann frihet så finns min hand där för dig. Men innan det sker så har jag valt att inte stå i din skugga och betrakta det du gör. Jag har vänt mig om mot den stig där ljuset finns.
Det är en lång väg att vandra. Och jag går den gärna med din hand i min.

Ångesten slog ner mig som en lavin. Den täppte till alla mina andningsvägar och jag såg ingen ljusning långt där nere under isen.
I dessa perioder har jag svårt att äta av olika anledningar och det satte igång mina problem med mage och tarmar efter alla år av självsvält. Den onda spiralen var ett faktum.
Dagar blev till veckor. Panikattackerna kunde vara upp till 15 timmar i sträck. Det betyder för min del att ligga och spänna mig och skaka okontrollerat under dessa timmar med total fokus på att inte bli galen.
Jag var i stort sett sängliggande i 4 veckor. Sov säkert 17 timmar per dygn. Orkade inte ens gå på toaletten på egen hand till slut. Magen var så tom så jag kunde inte gå upprätt.

Till slut blev smärtorna för svåra. Njurarna värkte och trycket över bröstet blev värre och värre. Och då kom tårarna. I ren förtvivlan.
Minnen från när jag varit döende i Anorexi gjorde sig påminda även om detta inte handlade om det. Men känslan var densamma. Jag hade ingen kontroll över vad som hände med min kropp.
Så många gånger jag legat med telefonen i handen och tänkt ringa 112 denna tid. Men inte kunnat. Jag har helt krasst inte vågat trots oerhörda smärtor. Jag vill inte veta om jag ska dö..
Hur ska jag klara av att sitta bland andra människor när jag knappt kan gå 5 meter? Hur ska jag klara av om en panikattack kommer?
Jag isolerar mig ju från allt. Till och med min familj. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för det. Det är ingen vacker syn, med mycket självskada, för att stå ut.
Men till slut insåg jag att jag måste åka in. En viktminskning på 7 kilo på mindre än 2 veckor. Då behöver jag hjälp. Nu var läget allvarligt.

Sjukvården får mycket kritik men jag måste ändå säga att överlag så fungerade det mesta. EKG inom 10 minuter. Eget rum efter undersökningen pga min starka ångest. En läkare som kom efter många långa timmar och var noggrann och skrev in mig på medicin avd. Ingen tvekan alls eftersom han såg att mage och tarmar var helt tomma och synen av hela mig var nog rätt talande.
Vad jag grät. Och vad rädd jag var.
Hur ska jag klara mig här? Inlagd på sjukhus och inte hemma där jag har all min trygghet?
När kroppen ger upp är det svårt att hitta något positivt att tänka på. Tankar som kom till mig var..
Dör jag nu? Det kändes verkligen så. Och om jag inte dör nu, hur lång tid har jag kvar med barnen? Med Stephan? Vad vill jag att vi ska hinna med? Kommer jag få se dom växa upp? Har jag sagt tillräckligt hur mycket jag älskar dom? Har dom känt det?
Och alla dessa tårar. Inte av självömkan utan ren och skär skräck. Det fanns inte mycket av mig kvar. Jag var så blek så jag var transparent. Jag var ett spöke i en ännu så länge levande kropp.

Nu är det bättre. Men långt ifrån bra. Solen hjälper till att få bort det bleka på min kropp så jag ser friskare ut i andras ögon. Men inom mig är det orkeslöst och fortfarande kritiskt. Men det blir bara korta stunder i solen. Min kropp behöver all vätska att stanna kvar i min kropp. Inte att svettas ut.
Maten är svårt. Det åker rakt igenom och smärtorna i magen är fruktansvärda. Det är som ett stort odjur tar över min kropp. Med smärtor och ångest from Hell.
Hur mycket jag än önskar att den ska försvinna så har den hållt ett hårt grepp om mig rätt länge nu.
Näringsdryckerna är nog vad som håller mig uppe nån timme per dag. Jag börjar se ett ljus även om det står där och brinner på långt avstånd. Med flackande låga. Men det finns där. Efter allt jag gått igenom under åren så borde jag fixa detta också. Men den rädsla jag haft under tiden den önskar jag ingen och jag tänker på alla dom som får mycket svårare diagnoser. Som är mycket mer sjuka.

När jag låg där på avdelningen så kände jag mig så liten. Nästan som ett litet barn som gråter efter sina föräldrar. Stunden när besökstiden var slut och Stephan behövde åka hem så låg jag i fosterställning med en sorg som vred om hela mitt inre. Min stora trygghet var inte kvar. Kommer jag klara mig under natten?
Hur kan jag klara mig utan att hålla hans hand och hur han ser på mig med oro men med ännu mer kärlek.

Jag har hört så många människor som sagt till mig att när de går igenom en stor förlust, förlorar ett barn eller annan närhörig eller blir riktigt allvarligt sjuka i diagnoser som har låga odds för överlevnad så försvinner människor.
Det handlar säkert om osäkerhet och rädsla för hur man ska vara, säga och bete sig.
Detta drabbade även mig. Och ensamheten det för med sig när dem man tror ska finnas där lyser med sin totala frånvaro. Det är så oerhört smärtsamt.
Men på ett sätt är jag tacksam för detta. Sorgligt absolut. Och smärtsamt. Men i och med det jag har gått igenom nu har jag fått nya insikter och nya perspektiv på livet. Vad som är viktigt och vad som är rätt obetydligt.
Det har fått mig att vilja vara nära de jag älskar ännu mer. Det har fått mig att bryta med personer som inte är bra för mig.
Dock är det synd att många av oss måste hamna i en riktig kris innan dessa saker blir självklara.

ÅEn stor kram till alla er som behöver en omfamning av styrka och som upplevt kriser av alla de slag.
Jag vet är vi är alldeles för många.
Ett sms med en fråga "hur är det med dig" betyder så otroligt mycket för oss som kämpar, som ligger sjuka och bär på stor rädsla om vad som ska hända med oss.
Och till er som sörjer. Som går igenom en skilsmässa. Förlorat någon ni saknar så smärtan av förlusten driver hela ert inre itu. Kämpar med ett beroende eller har någon annan form av kamp framför er. Ja det finns tusen saker att ta upp. För jag kan lova er att om (hoppas ni blir förskonade) hamnar i en personlig kris så kommer en sådan liten omtänksam fråga betyda så otroligt mycket för den som kämpar. Ja nästintill allt.

All min kärlek // Sofia

Du höll dig borta i många år. Det enda jag märkte av dig va små korta stunder av ångest.
Nu är du tillbaka. Som en jävla ångvält körde du över mig. Igenom mig. Och jag hade inte en chans att värja mig.
De senaste veckorna har min kropp kämpat mellan liv och död. Utan att någon fara funnits. Jag har varit totalt maktlös inför dessa ångestattacker och min kropp är nu helt slut.
Jag får inte i mig näring. Jag får inte i mig vätska. Hela kroppen lägger av.
Jag var nog med om det värsta när du tog över mig helt i över 13 timmar i sträck. Hela kroppen värkte. Och psyket var helt förstört.
Men igår så kom du inte till mig. Bara lite lätt sådär och det kan jag handskas med. Jag fick i mig näring och idag fick även jag komma utanför dörren och få frisk luft och känna dofterna av försommar.
Till er som aldrig haft panikångest så är detta givetvis svårt att förstå. Men det är ett sånt handikapp och så ohanterligt när den slår till med hela sin kraft.
Ärren och såren påminner mig ständigt om att jag måste komma ur det här. Detta lidande som är helt utan verklighetsförankring är helt enkelt sinnessjukt.
Men jag kämpar på. Jag ska helt enkelt vinna över dig åter en gång.

// Sofia

Jag vill bli fri. Fri från smärtan. Fri från det onda blödande sår som plågar mig dag som natt. Jag vill inte ha dig längre. Lämna mig. Nu.
Jag vill kräkas ut mina demoner. Jag vill att de ska lämna min kropp. Lämna min själ. Lämna det som blivit en sån stor del av vem jag är.
Orkar du lyssna? Orkar du höra min klagan? Orkar du stryka bort mina tårar? Orkar du höra utan att fördöma? Orkar du hålla mina darrande händer? Orkar du möta min blick full av skam med kärlek, med en bekräftelse som betyder allt.
Det kanske är för mycket begärt. Vissa saker pratar man inte om. Det som gör för ont döljer vi nästan alltid. Men till vilket pris?
Jag har delat med mig. Både i skrift och i möte med andra. Det krävs mod. Massor av mod att lämna ut sig själv. De flesta gör det inte under en hel livstid.
Det som smärtar mig mest är tystnaden. Samtidigt som den kan vara läkande. En människa som bara lyssnar. Som inte kommer med tröstande ord.
Den smärta jag försöker beskriva är den som uppstår när jag lyfter fram det förbjudna. Den som ingen vill höra. Det som inga ord i världen kan läka. Samtidigt så läker tröstande ord. Det bekräftar att du hört det jag sagt. Att du läst det jag skrivit.
Om det smärtar dig att ta del av, vad gör det då med mig? Jag som upplevt det jag beskriver. Jag som levt i det helvete jag önskar bli fri ifrån.
En del av mig ångrar det jag skrivit. Samtidigt så vägrar jag skämmas. Det är nog nu. Jag har varit tyst alldeles för länge.
Tystnaden har grävt ett djup svart hål inom mig som jag är så innerligt trött på. Ut med skiten. Skrik ut den om du måste. Gråt ut den. Gör vad som krävs för att den ska lämna dig.
Ta tillbaka din rätt till det du känner. Ta tillbaka din rätt till det som hänt. Men låt det aldrig förgöra dig. För det räcker nu. Slå dig själv fri.
Jag vill tacka en vän som bekräftade mig i det svåraste jag någonsin skrivit. Tyvärr var han den enda. Men samtidigt var han allt. Han läste. Han kände. Och han vek inte för rädslan att för en kort stund känna det jag kände. Uppleva det jag upplevt. Jag vet att du vet hur oerhört tacksam jag är för dina ord. För ditt mod och för det stöd du gav mig.
Samtidigt skäms jag. Kanske jag skulle ha fortsatt dölja detta inom mig. Men samtidigt skriker något inom mig. Jag väljer att se det som det friska. Varför ska jag skämmas över någon annans handlingar? Varför ska jag skämmas för att andra inte vet hur de ska bemöta det jag delar om?
Det som har hänt har hänt. Jag vill ut med det. För jag vill släppa det. Jag vill inte gå en dag till, inte ens en sekund, med detta rivande inom mig.
Jag väljer att släppa det fritt. Ut i ingenstans. Bort från mig.
Jag vet att DU såg mig. Jag vet att du läste. Jag vet att du kände. För mig betyder det allt.
Tack.

De flesta jag känner har, eller har haft, något form av missbruk.
Droger. Relationer. Mat.
Samma missbruk bara olika tillvägagångssätt. Samma desperata längtan efter en stunds vila. En stunds tidsfrist. Att få må bra. Om så bara för en liten liten stund.
Ett tomrum inom oss som vi har en desperat längtan av att fylla. Eller ett fullt tomrum som har en desperat känsla av att bli tomt.
Att se någon man älskar gå under är tufft. Precis så som mina nära har känt.
Förtvivlan. Förakt. Förlust.
Hur räddar man en trasig själ? Hur hjälper man någon som endast har i sikte att fly. In i dimman. Om så bara för en stund.
Hur sjukt är det när det "normala" blir denna sjukdom. När prat om olika tillvägagångssätt blir den gemensamma nämnaren. Vad finns kvar om vi tar bort det? Finns omtanken kvar? Finns kärleken kvar? Finns det något kvar eller är det just detta som håller oss samman? Denna känsla av samhörighet. Känslan av att någon förstår.
Tråden är så oerhört skör. Ett snedsteg och vissa av oss är där nere i dyngan direkt. Slåss för våra liv samtidigt som vi dör.
Vissa av oss klarar sig en längre stund. Men är det bara en startsträcka till helvetet? Eller går det att överkomma detta monster?Denna kraft som är starkare än något annat.
Missbruk slår ut alla naturliga instinkter. Vi kliver över allt. Vi sårar de vi älskar. Allt för drogen eller vad det är vi använder för att fly. För att få känna känslan av liv. Det är just det som är så absurt. Vi dör, ibland sakta ibland fort, i en strävan efter att få leva. Att få känna en stunds vila. Att få slippa en ångest som väger ton över våra axlar.
Men till vilket pris? Våra liv? Eller att förstöra livet för de vi älskar?
Jag kan lova att ingen av oss vill betala det priset. Ändå gör vi det. Om och om och om igen.
Beroendet är en sjukdom. Oavsett om folk tvivlar. Det finns ingen, absolut ingen, som skulle utsätta sig själva eller andra för detta helvete om det endast krävde en vilja att bli fri. Att finna en sinnesro och ett lugn inuti oss själva som gjorde att ingen substans, ingen kick i världen skulle få oss att skada andra. Eller oss själva.
I vårt tillfrisknande ska vi rättfärdiga de vi skadat. Det är det minsta vi kan göra.
Men glöm aldrig bort att rättfärdiga dig själv först. Förlåt dig själv. Lyft fram det goda. Det fina som finns inom dig. Det finns där. Även om du tappat bort det ett tag.
Endast en själ som är på väg att läkas kan hjälpa en annan. Utan det blir det endast ett trevande i ett mörker som ingen av oss hittar ut ifrån.
Så mina vänner. Mina älskade. Mina medmänniskor. Och mina fiender..
Sträck på dig. Ta din plats här i livet som är given. Lyft din blick mot solen och den mörka skuggan faller alltid bakom dig.
All min kärlek.
// Sofia