Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom.
Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsätter att röka.
Vissa vill dock inte lämna sitt beroende, vad det än må vara.

Även om jag nu har erfarenhet av att vara på "den andra sidan" så har även jag svårt att förstå. Hur illa det kan gå.

Har en fd vän i åtanke. På mindre än 1 år har allt gått förlorat.
Är det uppgivenhet eller ovilja att förändras? Jag har inte hennes svar.
Men jag kan inte låta bli att tänka på min fd väns alla konsekvenser.
En liten flicka har inte sin mamma på skolpjäsen.
En liten flicka har inte sin mamma som torkar hennes tårar.
En liten flicka saknar sin mamma på dagis eller skolavslutningar. En liten flicka..

Jag har inte förlorat en förälder på detta sätt men jag känner med flickan.
Känslan av att vara bortvald. Känslan av att inte vara värd att mamma kommer tillbaka.

Det är fruktansvärt vad vi utsätter våra närmsta för. Ren och skär egoism vet jag att det ser ut som. Och det stämmer. Om man inte vill förändras.
Men skyll aldrig på sjukdomen. Alla har ett val.
Det är ingen raksträcka. Inte för någon. Det är hårt arbete, det är att blotta sitt inre och släppa taget.
Och fan vad det kan vara skrämmande. Och göra förbannat ont. MEN det är den enda vägen att gå. OM man vill förändra något.

Jag miste min närmsta vän i december.
Hans sista ord till mig blev ett löfte. Bort med alla som är aktiva.
Se ditt egna värde. Och fan vad jag försöker.
Men det blir tomt. Ingen finns kvar. Och ja, jag har valt det. Men smärtan finns dock kvar.
Tomheten får mig att känna mig oälskad. Tomheten får mig att känna att jag inte hör hemma någonstans. Och det gör ont. Rakt in i själen.
Samtidigt är jag glad för dessa känslor, ja alla känslor.
Efter alla år av att vara totalt avstängd så gråter jag till allt. Men jag skrattar också.

Kommer aldrig att glömma när familjen var på semester. Detta var innan jag föll igenom.
Vi var på Universal Studios och barnen var super taggade.
Vi satt i en bil och åkte runt bland olika studior.
Min dotter tittade på mig och sa "Tycker du inte att det är kul mamma"..
Jo självklart va mitt svar och ett fejkat leende satt som klistrat på mina läppar resten av dagen.
Men sanningen är att jag kände ingenting.
Det är ett fruktansvärt ställe att befinna sig på.
Jag var totalt vilse. Orsaken vet jag idag men orkar inte gå in på det nu.
Men jag valde att börja dricka. För att KÄNNA. Vad som helst.

Så idag när jag gråter, har ångest eller skrattar åt något så känner jag att jag lever. På riktigt.
Vissa känslor är jobbiga. Som skam och skuld. Framförallt gentemot barnen. Men även mot mig själv.

Mitt andra mer lyckliga minne var när jag och dottern skulle klä granen förra julen.
Jag var helt intrasslad i ljusslingan och jag såg hur familjen drog sig undan. Redo för ett utbrott.
Men jag skrattade. Inte för deras skull. Jag skrattade för att jag tyckte det var roligt.
Senare på kvällen får jag höra att mitt skratt, min glädje, var det vackraste dom hört på länge.
Precis som mina tårar visar att jag känner. Det är värt mer än all rikedom i världen. På riktigt.

Lugnet i att barnen kan komma hem utan en klump i magen. Känslan av att finnas där. På livets villkor.
Ibland glad.
Ibland arg.
Ibland ledsen.
Istället för att känna ingenting. Istället för att framkalla falska känslor med alkohol. Det är frihet.

Jag har förlorat så mycket men mina barn har förlorat mer.
Jag tror aldrig att jag kan gottgöra detta fullt ut n
MEN jag kan fortsätta min resa och hoppas att dom är med mig på vägen.
Och jag hoppas att de en dag kan se att jag gav allt för att bryta.
För min skull. Och för deras.

Jag älskar er mina änglar. Föralltid.

Puss o Kram // Mamma

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa.
Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen.

Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem.
Andra gången var OS och Salo räddade straffen och gav oss guldet.
Tredje gången var när min mormor låg för döden och det enda jag önskade då var att hinna fram i tid.

Alla dessa gånger blev det som jag bad om. Kanske borde det sagt mig något. Jag vet inte.
Det är ofta jag önskat att jag kunnat tro på något mer än det jag vet om. Att kunna finna ro i att det finns en tröst i allt som händer.

Denna gång så ber jag dig att lyssna om du finns. Alla andra gånger betyder ingenting längre.
Fast det gjorde det då så tro mig. Finns med oss nu. Du behövs.

Det är många gånger jag hört att i desperata situationer ber människor till dig. Eller ropar på mamma. Eller både och.

Jag är villig att ge av mig själv, allt jag är för att du ska lyssna.
Snälla. Jag ber dig.. Gud.

// Sofia

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder.
Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen.
Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!!
Jag vill att det ska vara en jävligt obehaglig dröm. Jag vill vakna och kunna ringa honom och han faktiskt svarar. Inte som det är nu. Han svarar inte men jag ringer ändå.

Jag tänker på ljusa minnen. Och det är det som gör så förbannat ont. Att jag ALDRIG mer kommer att få uppleva det med Markus. ALDRIG..!!
Jag kan inte ens förstå det.
De stunder då jag till en liten bit inser det så krossas mitt hjärta i tusen bitar.

I tisdags var jag på hans begravning. Jag satt där ensam fast ändå inte. Han var där. Hans fina familj.
Men ensamheten jag kände inom mig var hemskt. En del av mig ville gå med honom. En stor del av mig.

Jag har varit med om mycket sorg i mitt liv men ingenting kan jämföras med denna förlust. INGENTING.
Samtidigt så var det som sista länken i kedjan. Jag fick vara där du vuxit upp. Jag fick träffa din familj.
Jag fick liksom det som saknades. Det jag inte fått ta del av i ditt liv. Och det var fint. Det är jag så tacksam över.

Det Markus och jag hade var bara för oss. Vi umgicks sällan med andra. Våra samtal var mellan honom och mig. Det var privat och betydde så mycket för båda av oss.
Nu kommer jag aldrig mer få ha dessa samtal.
Det är jävligt speciellt när man möter en annan människas själ och det händer oerhört sällan.
För mig är riktig vänskap precis lika stort som en annan kärleksrelation.
Och jag saknar det. Jag saknar dina sms när du var aktiv och visste att jag inte ville ses då. Att du saknade mig och att du tänkte på mig och att vi hörs snart.
Det är en saknad jag aldrig kommer att komma över. Och jag vill det inte heller. Jag vill sakna honom. I resten av mitt liv.

Självklart förstår jag att jag inte kommer att gråta varje dag i resten av mitt liv som jag gjort sen jag fick veta att du lämnat oss. Men jag gör det nu. Somnar i gråt. Vaknar av gråt.
Jag kan inte ens nämna hans namn utan att brista ut i gråt. Och det är okej. Det är väl såhär det är när någon man älskat så mycket som jag älskar honom försvinner.

En del av mig gick med Markus på begravningen. Det är så det är.
Jag kommer inte att ge upp för det. Men jag kommer inte heller hålla tillbaka tårarna. Inte förtvivlan. Inte känslorna och inte minnena. Aldrig någonsin.

Villkorslös kärlek. Det är det finaste man kan ge någon annan. Och det var vad vi hade. Respekt och kärlek.
Ren och ärlig. Finare än så blir det inte. Precis så som han var.

Tack för att du fanns i mitt liv. Tack för alla fina stunder. Tack för alla svåra stunder. Tack för din lojalitet. Tack för att du alltid var du.
Tack för tryggheten. Tack för kärleken. Du kommer alltid att vara min allra bästa. Jag älskar dig.

Och tack Helena för att du gav oss Markus. För det är jag dig evigt tacksam.

Va rädda om varandra // Sofia

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu.

En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar.
Har haft lite kontakt med några av dom och nästan alla har klivit ut på banan. Samtidigt som de sörjer.
Det är vad jag inte förstår fast ändå förstår.
Jag blir arg, ledsen, förtvivlad, orolig och känner sån jävla hopplöshet inför denna sjukdom.

VAD kan stoppa detta..??!! VAD kan få dessa personer att värdesätta livet?! Jo jag vet.. En vilja inifrån.
Jag har så svårt att känna igen mig. Det får jag väl vara glad för. Det sista jag skulle göra i denna sorg jag befinner mig i är att döva den. Jag vill hedra hans minne och alla andra som gått bort med att göra det bästa av mitt liv.
I den meningen menar jag inte någonstans att jag är bättre än någon annan. Det känns bara så tröstlöst. Så sorgligt. Och jag kan ingenting göra. Jag vet det.

Jag vill bara inte gå på ännu en begravning. Det är sånt slöseri. Sånt jävla slöseri.
Det är fina människor. De vill väl. När hjärnan är klar. Jag vet det.
Ändå drar drogen mer. Den slår ut allt. Förnuftet är som bortblåst.

En av dessa tidigare vänner har förlorat precis allt. Sitt barn. Bor på ett härbärge. Inga pengar. Samt dejtar en riktigt psykopat.
Ser ni galenskapen?!

Samtidigt skulle jag aldrig döma. Har du förlorat precis allt så står du vid livets vägskäl. Antingen väljer du att kämpa som fan för att styra upp ditt liv. Eller så ger du upp.
Tyvärr gör alltför många det sistnämnda. Och det gör mig så oerhört ledsen. Jag vill ju att de ska se sitt eget värde. Att de har en plats till ett bra liv här bland oss alla.

Jag vet att jag inget kan göra. Jag vet att när jag tar avstånd så gör jag rätta. För min egen skull. Men det betyder inte att oron och att mina tankar slutar vara hos de som är där ute. I total förvirring. Med en enda önskan att döva.

Jag tänker på er. Jag känner med er. Min frånvaro betyder inte att jag inte bryr mig. Och ni är mer än välkomna när ni är redo att välja den väg jag valt. Det är inte lätt. Det är så många konsekvenser och stora berg att kliva över. Ibland känns det överjävligt. Ibland vill jag också ge upp. Skita i allt.

Men jag vet en sak som gör att jag håller mig kvar på den väg jag börjat vandra på. Att jag förlorar precis allt om jag tar fel avfart. Och det priset är jag inte villig att betala.

Kärlek till er alla // Sofia

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät.
Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig.
Jag minns hur du senare samma dag kom fram till mig. Din lugna gång men även sådär halvgalet flaxig. Som om benen inte riktigt hängde med när du gick.
Du frågade om du fick fråga en sak. Självklart sa jag.
Du fumlar med telefonen och säger att du inte tycker om tjocka tjejer och sen visar du en bild på en tjej och berättar att du ska på dejt med henne och du undrar om jag tror att hon kan vara tjock?
Och jag bröt ihop av skratt. Där och då satte du ribban för vår vänskap. Med dig kunde jag alltid vara mig själv. Hur galen jag än var så vågade jag visa mig för dig. Precis som jag var. Och jag vet att du kände detsamma.

Jag har tänkt så otroligt mycket på dig. På oss. Hur lika vi var. Och vilken fin vänskap vi hade. Fylld av ärlighet och kärlek.

Du var en sökare till hundra procent. Nästa kick, nästa tjej, nästa jobb, nästa pryl osv. Ständigt detta sökande efter att fylla ett tomrum inom dig som ingen annan eller något annat kan fylla än bara du själv kan.
Det var många gånger som vi bara skrattade åt galenskapen. För vi båda visste att det var idioti. Men ändå jagade du (vi) vidare.

Jag har också tänkt mycket på hur en människa som dig, så omtyckt och älskad av så många människor ändå aldrig riktigt trodde på det.
Det känns så sorgligt. För hur hade det blivit om du känt allt detta inom dig? Om tomheten minskat?

Jag har också tänkt på varför du försvann just nu? Och inte alla andra gånger tidigare.
Jag känner att det var för att du var inte klar med att sprida din kärlek. Det fanns fler du skulle hinna beröra så som bara du kan.
Och jag tror att planen var att även du skulle få fler chanser att få känna hur älskad du var.
Jag tror du kände det ibland. Men som det var för dig och många andra med samma sjukdom, så känner man mest när det är något du inte kan få. Destruktivitet blir samma som kärlek. Total galenskap.
Det blir en skev jakt på det ouppnåeliga och det där tomma hålet växer lite för varje gång. Och det är då besattheten efter lindring kommer.

Men jag är så glad att det ljus du spred övervann det mörker du hade inom dig när jag tänker på dig.
Så mina minnen av dig är ljusa, fina minnen.
Ditt skratt. Din barnslighet. Din omtänksamhet. Dina vackra ögon. Din röst. Dina texter. Din klumpighet. Din söta naiva sida. Din lyhördhet. Och dina underbara kramar.

Jag saknar allt som var du Markus. Allt som är du. Varendaste del av dig. Varje dag. Hela tiden. Och jag känner mig så glad att just du korsade min väg. Att just du och jag fick en tid tillsammans. Alldeles för kort men jag tar det hellre än att kunnat gå miste om allt.
Precis så lätt som det var att älska dig är det omöjligt att glömma dig. Du kommer alltid att finnas kvar.

Så det blir inget avsked av dig. Vet du varför älskade vän?
Jo för att själar säger aldrig farväl.

Tack för din vänskap. Jag saknar dig så mycket. // Din vän Sofia

En evighet en kort sekund.. Känslan av tomhet men samtidigt full av smärta. Jävligt märklig känsla. Gråt blandas med apati.
Var är du nu? Ser du oss? Ser du vår sorg? Känner du vår kärlek?
Kärlek som vi pratade så mycket om. Både smärtan och glädjen som fylls i kärlek. Känslan av att inte vara bra nog. Känslan av utanförskap. Känslan av förälskelse. Kärleken i vänskap.

Jag har så många minnen. Första gången jag hörde dig spela gitarr och sjunga. Ditt barnsliga och så äkta leende när jag sa hur bra du är. När du kom in till mig och sjöng en ny låt du skrivit. Du ville veta vad jag tyckte. Vilken ära att få det förtroendet av dig.
All musik är det jag jag tänker på mest. I dina texter fick jag inblick i ditt liv. Alltifrån barndomen till nuet. Både sorg, smärta och glädje.
Våra film kvällar. Filmen Candy speciellt. En film som så hemskt men samtidigt vackert skildrar hur det är att leva med ett missbruk.

Jag minns alla gånger du ringde i förtvivlan. När du skrek av smärta. När du bad om hjälp.
Jag försökte finnas där. Säga rätt saker. Försökte hjälpa med tuff kärlek. Samtidigt bröts jag ner av rädslan att förlora dig. Så jag fick ta avstånd. Men jag ville inte. Och det vet jag att du vet. För sist vi sågs så pratade vi om allt. Vi grät tillsammans. Vi skrattade ihop. Jag strök bort dina tårar och du mina. Två trasiga själar som möttes och försökte stötta. Jag är glad att mitt sista möte med dig blev så fint. Fyllt av kärlek i vår vänskap.

Så i fredags skulle vi ses igen. Men jag avbokade. Anledningen är nog ganska självklar. Men med facit i hand önskar jag att ja gjort det ändå. Att jag fick ge dig en kram. Och att få en tillbaka av dig. Jag hoppas så att du vet att jag inte valde bort dig. Jag valde bort drogen.

Ibland blir livet för svårt. Ibland tar mörkret över och avgrunden blir för djup. För människor med så starka känslor kan det bli för mycket. Det är då döden ses som en befrielse. Jag vet inte hur du kände den dagen du försvann. Jag vet inte vad du tänkte. Men jag vet att vi pratat om det och jag hoppas att din själ fått ro nu. Att du kan koppla av. Känna frid. Att ljuset omsluter dig med all sin kraft.
Mörkret finns kvar här. Inom oss som älskar dig. Som saknar dig. Men jag vet att med tiden kommer ljuset tillbaka. Men just nu är det mörkt.

Markus jag kommer alltid att minnas dig med så oändligt mycket kärlek. Och jag kommer sakna dig så länge jag lever. Jag saknar dig så mycket.

Avslutar med ord från en låt som du gjorde till din egna. En låt som blev min favorit. I din tolkning.
Jag älskar dig Markus.

You went back to what you knew
So far removed from all that we went through
And I tread a troubled track
My odds are stacked
I'll go back to black

// Sofia

Misstankar. Åt alla jävla håll som går.
Oj är hon sjuk? Då är hon tillbaka i missbruk.
Oj är hon glad?! Då super hon nog. Oj är hon ute bland folk.. Ja men då vet ju "alla" vad jag gör.

Snacka om att vara dömd på livstid.
Jag vet vad jag gör. Räcker inte det?!
Varför ska andra lägga sig i bara för att de själva är så instabila eller tro sig inte kunna vara i en miljö där andra berusar sig själv?!
Just i den frågan vet JAG exakt vart jag befinner mig.
Har andra orosmoln kring detta?! Sorry men det ligger mer hos dig än hos mig.

Aldrig kan man göra rätt om jag ska gå efter andras pessimistiska funderingar. Människor som aldrig kommenterar nåt dyker helt plötsligt upp i en tråd när jag efter 7 månader i sängen går ut och träffar människor som jag inte träffat på länge. På skakiga ben tog jag mig in till stan. För att få umgås med mina vänner från Florida.
All min glädje försvann på en sekund innan min fina vän från Florida sa.. "Cut them Off hun. Dont let their bitterness over what they can or cant do take away your happiness."

Jag, personligen, har inga som helst problem att sitta med ett gäng som dricker. Hello..?? Det är så det ser ut. Skulle det bli för jobbigt, ja vad gör jag då..?? Jo jag tackar för mig och går hem. Det är inte ett problem. Inte för mig.

Jag tänker inte låta resten av mitt liv gå i rädsla för ett återfall. Mer än så har jag lärt om mig själv.
Alla mediciner jag fått pga magsjukdomen. Läkarna skriker. DU MÅSTE TA DOM. Men vet ni vad. Jag gör inte det. Endast i AKUTA fall.
För jag VÄGRAR att falla in i ett nytt beroende.
Det finns nog få saker som jag vill så lite som det.

Så snälla. Anta inte en massa saker. Är du uppriktigt orolig fråga. Ja va fan, ring upp och snacka så märker du att allt är lugnt. För jag är så innerligt trött på att vara misstänkt.
Såna där kommentarer som är dolda med anklagande. Bespara mig dom.
Jag kan låta dessa rinna av rätt snabbt men det skapar oro hos mina närmsta och det är inte schysst mot dom. Så snälla respektera mina barn. Om inte annat.

Det kanske finns en dold omtanke men jag är ledsen, jag ser den inte.
När jag låg inlagd på SÖS, pga magproblem, vem hörde av sig då..?? INGEN.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men vet ni vad? Jag tog mig igenom det också. Ensam.

Jag önskar bara att ni som vet vad ett beroende är skulle visa mer omtanke än fördömande.
Jag vägrar begränsa mitt liv till att endast umgås med de som har sjukdomen.
Min värld är liten redan nu. Och om jag kan handskas med att umgås med de som festar ibland så förstår jag inte problemet..
Jag blir mer avskräck än sugen. MEN jag kan ha kul med dessa personer ändå. Så vad är fel med det?
Jo jag vet vad vissa säger.. Förr eller senare trillar du dit.. Whatever. Va ska jag säga. Det har aldrig funnits någon annan som fått mig dricka. Det är ett val JAG gjort. Och idag väljer jag att ta hand om min hälsa.
Hade varit trevligt om fler frågade kring den än att jag går ut på en krog (vilket aldrig sker)..


Lev och låt leva.
Nåt som många borde ta till sig. För de få gånger jag sträckt ut min hand, sagt att jag orkar inte mer nu. Jag är helt slut på kraft och ork att kämpa vidare med min diagnos för magen. Vilka har funnits där då? Två personer. Och det är dessa människor jag värdesätter. Som har en ärlig inblick i mitt liv. Och som inte så fort tillfälle ges ser mig som ett återfall i beroendet.

Jag ÄR inte mitt beroende. Jag ÄR Sofia. Och jag har känslor. Och jag har drömmar. Och jag kommer aldrig någonsin att tvinga in mig i ett hörn, med likasinnade, som tror att det är den enda vägen att gå.
Jag ser min väg klar och tydlig. Så stötta mig i det eller snälla vänliga du. Lämna mig ifred.

Kärlek // Sofia

Människor kliver över lik för att få det de vill.. Sant.
Men alla dessa som gör mer än så. De stannar upp. Ställer sig på den som ligger. Hoppar på kroppen, lägger in en spark och går vidare.

Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Där lögnen blivit mer sann än sanningen?
Jag förstår inte. Och jag blir rädd. Jävligt rädd.

Visst. Alla gör fel. Och då ber man om ursäkt. I alla fall i min värld. Men ju mer man läser eller själv blir utsatt för så är det endast personens ego som styr. Hur kan man leva med sig själv efter det?
Hur kan en människa stryka dig över kinden och säga att du betyder allt. Men samtidigt ha en knuten näve bakom ryggen. Redo att klippa till.
Om du skulle komma på lögnen.

Jag är långt ifrån prefekt. Men jag försöker. Jag mår så jävla dåligt, i kropp och själ om jag inte är ärlig. Om jag inte är sann emot mig själv eller de jag tycker om.
Det känns som vi lever i ett själalöst samhälle. Allt som gynnar dig själv är vad du ska göra. Jag vill inte leva i det.
Fan såra mig hellre med sanningen än att ljuga för mig.
Jag menar. Hur svårt kan det vara??!

Överallt så läser man om hur det egna egot ska härska.
Vad fan hände med medmänsklighet?
Vi bär rosa band, vi ringer in en slant till nån gala på tv. Och visst. Det är bra. Då gör vi något i alla fall. Men i det dagliga livet då? När det gäller de vi kallar oss våra vänner, älskade eller vad det kan vara. Då är det ofta i syfte att fylla vårt eget ego. Vad skulle hända om fler gav av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka? Min tro är att världen skulle se så mycket ljusare ut. Men jag kan ha fel.

Jag har tänkt mycket på kärlek. Hur den känns när den uppslukar varje cell i din kropp. Hur den känns när du blir sviken. Hur den känns när du ger allt, du lägger ut ditt hjärta inför någon annan och det är inte gott nog. Då dör man lite. Att ge hela sig själv och bli avvisad. Det gör ont. Förbannat ont.

Samtidigt vill jag inte låta de som sviker få mig att bli kall igen. Jag vill inte mista tron på att människor vill väl. Men samtidigt börjar jag seriöst undra. Ifrågasätta. Vad vill du egentligen?

När livet hänger på en skör tråd så tror jag att vi alla kommer att ångra så mycket. Chanser vi aldrig tog. Ord vi aldrig sa. Kramar vi aldrig gav. Är det värt det? Att ångra det så bittert när vår tid är kommen..??

Jag har tvingat mig själv att bryta med så många människor jag verkligen bryr mig om.
Inte för att jag inte älskar de längre men jag klarar inte av att bli utnyttjad mer. Även om det kanske inte är deras egentliga avsikt.

Men det finns en person som dröjer sig kvar. Jag kan inte släppa taget. Jag vet att jag borde. Jag vet att det i mångas ögon är det rätta. Men vad gör man när kärleken till någon är så stark att mitt eget lidande betyder mindre. Jag vet inte.
Jag borde. Jag vet bättre. Men du lever kvar. Inom mig. Och jag kommer så länge jag lever önska dig det bästa. Det tror jag att du också vet. Men jag orkar inte med en besvikelse till. Varje gång det sker så försvinner en bit av den person jag arbetat så förbannat hårt för att bli. Och det är inte värt det. Jag vet det.
Men vad gör man med känslor som inte försvinner..??

Det är dags för ett avslut. Men jag vill inte. Hela mitt inre skriker efter att få ha kvar dig i mitt liv. Du betyder så förbannat mycket. Förstår du inte det? Eller kvittar det för dig? Svaret på det har bara du.

Imorgon är en ny dag. Jag ska försöka göra bra saker för mig själv. Vill du vara en del av det är du mer än välkommen. Om inte så antar jag att det är dags att säga adjö. Hur jävla ont det än gör.

All min kärlek // Sofia