Människor kliver över lik för att få det de vill.. Sant.
Men alla dessa som gör mer än så. De stannar upp. Ställer sig på den som ligger. Hoppar på kroppen, lägger in en spark och går vidare.

Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Där lögnen blivit mer sann än sanningen?
Jag förstår inte. Och jag blir rädd. Jävligt rädd.

Visst. Alla gör fel. Och då ber man om ursäkt. I alla fall i min värld. Men ju mer man läser eller själv blir utsatt för så är det endast personens ego som styr. Hur kan man leva med sig själv efter det?
Hur kan en människa stryka dig över kinden och säga att du betyder allt. Men samtidigt ha en knuten näve bakom ryggen. Redo att klippa till.
Om du skulle komma på lögnen.

Jag är långt ifrån prefekt. Men jag försöker. Jag mår så jävla dåligt, i kropp och själ om jag inte är ärlig. Om jag inte är sann emot mig själv eller de jag tycker om.
Det känns som vi lever i ett själalöst samhälle. Allt som gynnar dig själv är vad du ska göra. Jag vill inte leva i det.
Fan såra mig hellre med sanningen än att ljuga för mig.
Jag menar. Hur svårt kan det vara??!

Överallt så läser man om hur det egna egot ska härska.
Vad fan hände med medmänsklighet?
Vi bär rosa band, vi ringer in en slant till nån gala på tv. Och visst. Det är bra. Då gör vi något i alla fall. Men i det dagliga livet då? När det gäller de vi kallar oss våra vänner, älskade eller vad det kan vara. Då är det ofta i syfte att fylla vårt eget ego. Vad skulle hända om fler gav av sig själva utan att förvänta sig något tillbaka? Min tro är att världen skulle se så mycket ljusare ut. Men jag kan ha fel.

Jag har tänkt mycket på kärlek. Hur den känns när den uppslukar varje cell i din kropp. Hur den känns när du blir sviken. Hur den känns när du ger allt, du lägger ut ditt hjärta inför någon annan och det är inte gott nog. Då dör man lite. Att ge hela sig själv och bli avvisad. Det gör ont. Förbannat ont.

Samtidigt vill jag inte låta de som sviker få mig att bli kall igen. Jag vill inte mista tron på att människor vill väl. Men samtidigt börjar jag seriöst undra. Ifrågasätta. Vad vill du egentligen?

När livet hänger på en skör tråd så tror jag att vi alla kommer att ångra så mycket. Chanser vi aldrig tog. Ord vi aldrig sa. Kramar vi aldrig gav. Är det värt det? Att ångra det så bittert när vår tid är kommen..??

Jag har tvingat mig själv att bryta med så många människor jag verkligen bryr mig om.
Inte för att jag inte älskar de längre men jag klarar inte av att bli utnyttjad mer. Även om det kanske inte är deras egentliga avsikt.

Men det finns en person som dröjer sig kvar. Jag kan inte släppa taget. Jag vet att jag borde. Jag vet att det i mångas ögon är det rätta. Men vad gör man när kärleken till någon är så stark att mitt eget lidande betyder mindre. Jag vet inte.
Jag borde. Jag vet bättre. Men du lever kvar. Inom mig. Och jag kommer så länge jag lever önska dig det bästa. Det tror jag att du också vet. Men jag orkar inte med en besvikelse till. Varje gång det sker så försvinner en bit av den person jag arbetat så förbannat hårt för att bli. Och det är inte värt det. Jag vet det.
Men vad gör man med känslor som inte försvinner..??

Det är dags för ett avslut. Men jag vill inte. Hela mitt inre skriker efter att få ha kvar dig i mitt liv. Du betyder så förbannat mycket. Förstår du inte det? Eller kvittar det för dig? Svaret på det har bara du.

Imorgon är en ny dag. Jag ska försöka göra bra saker för mig själv. Vill du vara en del av det är du mer än välkommen. Om inte så antar jag att det är dags att säga adjö. Hur jävla ont det än gör.

All min kärlek // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...