2013 Året då jag gav upp. Totalt. Jag orkar inte mer. Jag VILL inte mer. Det kan inte vara det här som är meningen med livet. Det kan inte vara mitt öde att må såhär. Det måste finnas något annat.
Och ett hopp tändes. Och släcktes. Och tändes igen. Lågan har fladdrat i vindar jag inte kunnat förutspå. Jag har skyddat lågan med mina knutna händer. Jag har viskat "Lämna mig inte nu. Jag klarar inte det här på egen hand". Lågan har brunnit med hela sin styrka och gett mig en värme som jag aldrig tidigare upplevt. Men den har inte slocknat. Den har funnits där med mig varje dag sen den 11 mars detta år.
Jag har fått så mycket i mitt liv sen denna dag. Jag har fått tillbaka mina känslor. Jag har fått vänner som förstår mig och som går samma väg som jag gör. Jag har fått stöd från mina nära. Allt jag fått är ovärderligt. Jag visste inte att detta fanns. Och om det fanns så var det inte ämnat för mig.
För hur kan något ljust och fint och varmt rymmas i en själ så full av mörker? Hur kan jag känna med andra när jag inte känner något själv?
Men det gick. Och det går. En dag i taget.
Så till er som vandrat med mig på denna resa vill jag från mitt allra innersta tacka er. Tack för ert avstånd som varit tvunget i vissa lägen. Tack för ert tålamod. Tack för er tro på mig när jag själv inte funnit något att tro på. Och TACK för att jag är välsignad att få ha er i mitt liv. Det är ni som gör skillnaden. För ensam är inte stark.

Älskar er alla ???

Mitt liv är just nu mörker och ljus. Men ändå inte svart eller vitt som det varit tidigare. Då, tidigare, så var det antingen eller. Nu är jag mer i både det mörka OCH det ljusa. På en och samma gång.
Det har hänt så mycket sorgliga saker på mindre än en vecka. Men även bra saker. Och jag har kunnat ta till mig båda två. Jag har funderat mycket på varför detta händer just nu? Varför är det så många som jag känner som väljer bort livet? Vissa kommer tillbaka. En del mer skadade än andra. Vissa gick en annan väg. De kom inte tillbaka. Inte hit till oss i alla fall.

Jag har gått sönder känslomässigt. Det har rivit inuti mig. Det har brunnit en smärta inom mig. Och denna vidriga maktlöshet har haft sitt grepp om mig.
Jag väljer att se det på mitt sätt. För att få lite lindring. Om så bara för en minut. Jag tror det är för att hjälpa mig att ha rätt fokus. Att inte glömma bort hur ont det kan göra. Hur mörkt det var där nere i dyngan, i det nattsvarta som kändes så omöjligt att ta sig ur. Att inte glömma bort att jag faktiskt valde livet! Och att inte glömma bort att inte ta något för givet. Att inte glömma bort att säga till de jag älskar att de är just älskade. Att se det fina i en människa istället för att leta efter bristerna.
Men även bra saker händer. Fastän jag är ledsen så är jag även lycklig. Och det är så oerhört skönt att inte behöva välja antingen eller längre.
För jag valde livet.

// Sofia

Just nu sker så många ohanterliga saker i mitt liv. Eller de skulle ha varit det. Ohanterliga. På något sätt så hanterar jag det som sker. I alla fall utan att använda någon substans. Eller annan flykt.
Det som sker står utanför min kontroll. Det enda jag kan påverka i mitt liv är här och nu. Ingenting annat.
Det har tagit mig lång tid att kunna ta till mig Sinnesrobönen. Den senaste tiden har jag använt mig av den i så många lägen. Kanske inte alltid rabblat den som den är utan mer använt det jag behövt för stunden. "Att acceptera det jag inte kan förändra". "Mod att förändra det jag kan". "Och förstånd att inse skillnaden".

Döden är jävligt påtaglig i mitt liv just nu. Det där stora svarta. Smärtan och plågan. Men det sägs ju att döden är ljus. Jag hoppas att det stämmer. Att det är ljust och fint. Lugnt och stillsamt. För jag önskar ingen att genomlida samma mörker vi burit inom oss även in i döden.

Idag träffade jag en ängel. Jag har mött henne många många gånger. Nästan alla av dessa stunder jag haft med henne har handlat om något slags mörker. Något slags lidande. Visst har vi haft stunder av skratt ihop men det har alltid varit med den där mörka skuggan i ögonen. Det där hindret som gör att glädjen inte når riktigt ända in. När något smutsigt ligger emellan. När muren av försvar är alltför hög för att kunna kika över.
Idag var det annorlunda. Idag var ängeln lugn. Hon sa ingenting. Hon låg bara där. Och hon var så fin.
Jag såg att hon verkligen får tid att vila nu. Hon var febrig och kinderna var rosa. Det rann små tårar från hennes stängda ögonblick. Men hon var fridfull.
Hennes kropp kämpar för att läka. Den arbetar för fullt med att återhämta sig. Men hennes sinne spred ett ljus i hela rummet. För där tror jag att det var lugnt just nu. Jag hoppas att även hennes sinne får tid att återhämta sig. För om det är någon som behöver den friden så är det denna ängel.
Hon har överlistat döden många gånger. Trots att hon inte känt ens den minsta styrka att fortsätta så har något annat vakat över henne. Vi har fått henne tillbaka gång på gång.
Jag önskar och ber att hon ska få samma hjälp nu. Och att inte bara de många och svåra fysiska skadorna ska läka. Utan även hennes inre. Hennes vackra själ. Jag önskar att den ska få ro.
Och för detta ska jag be om det så krävs att mina knän blöder. Det räcker med lidande nu. Jag vill att du kommer tillbaka till livet. Och inte ett mörkt och smärtfyllt sådant. Jag vill att du som den ängel du är ska få ha det ljus du så starkt förmedlar även inom dig. Min högsta önskan är att du ska få frid i din själ.
All min kärlek till dig Fanny

"Du är alltid rätt person men kan befinna dig i fel sammanhang". Återigen kommer dessa ord upp i mig. Ord som en vän med samma sjukdom sagt till mig. Ord jag tänkt mycket på.
Tyvärr har den personen försvunnit. In i något jag inte har tillträde till. In i att tiga sönder vår relation.
Det gör förbannat ont att jag har blivit en del av ett "fel sammanhang" med denna person. Det var ju det sista jag ville.
Jag känner mig sårad. Jag får uppleva en av mina största rädslor just nu. Att vara sårbar. Och att stanna kvar i den känslan. Det gör ont. Jävligt ont.
Försöker greppa någon lärdom av detta. Något jag kan vända till någon form av styrka.
Jag blir nu utsatt för det jag utsatt mina närstående för. Jag får uppleva deras känslor. Deras maktlöshet inför sjukdomen. Det känns. Det bränner i mitt innersta. Det är sorg och frustration. En vilja att kunna hjälpa men samtidigt inse att jag kan inget göra. Jag får i varje andetag kämpa emot i motvind för att inte falla in i ett medberoende.
Men ändå är jag tacksam för ännu en insikt. Jag säger Nej Tack till att gå tillbaka. Jag blir ännu mer stärkt av motgångar. Jag ser nu från två håll hur mycket skada denna sjukdom gör. Så jag försöker tänka att jag är tacksam för denna insikt. Istället för att gå under med en annan person. Då finns det ju ingen som helst vinst i det som sker. Jag hoppas att mina tankar kring detta ska lindra känslan jag har i magen. För den svider och krampar och gör ont.
Så nu när Julen är nära ska jag tända ett ljus för dig. Jag ska skänka dig många tankar. Och jag ska be för att du ska finna den kraft du behöver för att komma tillbaka. Hit till ljuset. För det är ingen annanstans än här du hör hemma.

// Sofia

Med tiden så blir i stort sett allt klarare. Det som gömt sig i en tjock dimma skiner allt starkare.
Fick höra nyligen att i det mörkaste mörker så syns ljuset som klarast. Oavsett hur litet ljuset är. Det stämmer. Det är därför många av oss, om inte alla, måste nå sin botten för att ge upp. För att totalt kapitulera. Jag minns min. Det var ingen omvälvande händelse. Allt hade redan rasat. Det var modet från en vän från unga år som sa till mig att Du behöver hjälp. Det räckte. Jag såg genom hennes ord vilken förändring jag gjort. Jag var inte ens en strimma av den hon lärt känna i vår ungdom. Så liten som jag kände mig då. Så Tack Malin för ditt mod.
Att substanserna endast är ett symptom på denna sjukdom, är en insikt som jag kan applicera mer och mer. Jag är nästan helt säker på att jag föddes med denna sjukdom. Allt jag gjort har varit svart eller vitt. Allt eller inget. Ansvar har varit det mest skrämmande som funnits.
Den här mentala besattheten. Jag kan bli beroende av precis allt. Jag kan omvända det mest positiva till något destruktivt. För jag kan inte ha balans. I något. Inte när jag låter sjukdomen ta över.
Nu vet jag att det går. För jag hör andra som funnit det. Balans.
Och det behöver inte vara förenat med tråkigt. För det är vi beroendesjuka ofta livrädda för. Min teori är för att det är då vi möter det vi är livrädda för. Nämligen oss själva.
Denna oändliga flykt från det enda vi inte kan fly ifrån.
Nu har jag gått steg för steg på min väg i tillfrisknandet så även om jag kanske inte går brevid mig själv (den som flyr) riktigt ännu så är jag i alla fall tätt bakom mig själv och kan sträcka ut min hand och ta på min axel och be mig själv sluta fly mer. Det räcker nu. Låt oss gå sida vid sida istället. Hand i hand. Och möta livet tillsammans.

// Sofia

Den sjukdom jag lider av är progressiv och kronisk. Den är en mental besatthet och en fysisk allergi.
Det tog mig ett tag att verkligen förstå detta. Jag ifrågasatte. Nästan allt. Jag trodde mig ändå ha någon form av kontroll.
Jag minns den dag jag tog till mig denna kunskap. Jag gick förbi en pub, utan något som helst sug, men ville ändå in där. Bara ett glas.
När jag tänker så, bara ett glas, så är det min sanning. Min avsikt ÄR bara ett glas. Jag tror mig kunna sluta efter det.
Men jag lyckades som sagt fånga upp denna sjukdomsbild och tänkte att om jag vore allergisk mot nötter, att jag kan dö om jag äter nötter, så låter jag helt klart bli att göra det. Precis samma sak är det med substanserna.
Jag fortsatte min promenad, stärkt av min nya insikt och glad för att den kom så lägligt. Jag har tagit hjälp av detta flera gånger.

Denna sjukdom, mitt monster som föralltid kommer att finnas inuti mig. Slappnar jag av för mycket, eller tappar fokus så är den där och pockar på min uppmärksamhet. Ibland tyst och ett försiktigt nyp i midjan. Ibland vrålande som en riktig galning med käftsmällar som kan få vem som helst att falla.
Jag tror mig ha kommit på en strategi att hantera mitt monster. Om det är en liten påminnelse så sneglar jag bara in i hans fula tryne, suckar och tycker det är rätt patetiskt. När han vrålar så fightas jag inte emot längre. Jag ger den lite sådär lagom uppmärksamhet. Jag noterar de röda ögonen men tittar tillbaka med värme. Jag säger till honom att tack för att du gör dig påmind. Tack för att du inte låter mig glömma dig.
Det är, för mig, ett sätt att få tyst på monstret. Han fightas inte lika bra när jag mötet honom med värme. Han smälter ihop. Han vill ju slåss. För han vill vinna. Men det räcker med vinster för hans del. Jag tänker inte utmana en enda rond till. För jag vet utgången. Jag förlorar. Alltid.

// Sofia

Min kropp skriker. Mitt innersta slits itu. Människor faller som käglor runt om mig. Vilken förbannad kraft den här sjukdomen besitter.

Jag står handlöst brevid och är totalt maktlös. Jag vill krama om, jag vill stryka bort tårarna. Jag vill ge av min kraft. Jag vill att de ska se hur värdefulla de är för mig. Jag vill att de ska inse att de har en lika självklar plats här som alla andra.

Jag känner mig frustrerad att många inte kan förstå. Vi är inte den lägre klassens medborgare. Världen där ute är för hård för oss. Jag har aldrig någonsin stött på så många underbara människor som jag gjort under denna tid. Känslosamma och varma. Ödmjuka och vackra i själen.
Jag vill skrika ut min frustration.
Vi har en känslomässig sjukdom. Vi kan alltså inte hantera våra känslor och då blir livet lätt ohanterbart. Vi finner tröst i ruset, i kicken. Vi finner en välbehövd vila i det lugn som sänker sig över oss.
Det handlar om överlevnad. Kan det vara så att substanserna faktiskt räddat oss från ett tidigare självmord..? Missbruket tar sakta livet av oss men det är inte avsikten. Avsikten är att överleva. Att kämpa emot detta groteska monster som lever inom oss. Rond efter rond efter rond. Dessvärre vinner vi aldrig. Det är en kamp där drogen alltid vinner. Sakta men säkert.

Så snälla ni där ute. Titta inte ner på oss. Vi lider. Vi har ett sådant trasigt inre som bara skriker efter omvårdnad. Vi kan bara laga den för egen del. Men ni kan hjälpa till. En ömsint blick räcker. Att se oss. Som människor.
Att komma tillbaka från ett återfall är ingen självklarhet. Det är rysk roulett när den är som värst. Det är grymma odds emot oss.
Jag kämpar på med mitt. Och min önskan är att den kamp jag befinner mig ska ge en annan beroende, om så bara 1 procent, lite mer styrka att fortsätta. Att välja livet. För jag vill inte ha ännu en grav att besöka.

All min kärlek // Sofia

Jag är förvirrad. Livrädd för att tappa fokus. Skulle vilja hitta tillbaka till min röda tråd. Vart tog den vägen..?

Vaknade med sug häromdagen. Varit förskonad från det i stort sett och helt plötsligt så ville jag fly. Impulsen är så kraftig. Jag flydde inte. Varken till substanser eller in i sjukt beteende.
Jag visste hela tiden att jag inte skulle gå ut och använda. Jag VILL ju inte. Suget kan komma ändå.
Att avså från flykt. Det kommer inte naturligt. Jag måste stå emot, nästan fysiskt hålla i mig ibland. Nej jag valde att stanna kvar i känslan. Vilken vidrig upplevelse det kan vara ibland.
Idag, just nu, så är suget borta. Men stressen inom mig gör sig påmind.

Jag kan inte styra över andra. Fast ibland vill jag. Är så oerhört less på denna osäkerhet. Varför låter jag mig påverkas av sådant jag inte kan kontrollera..? Varför försöker jag kontrollera det jag inte kan påverka..? Ibland tror jag att jag kommer bli galen. Tankarna snurrar fortare än en snabbspolad film i huvudet och endast små frekvenser får jag fatt i.

Mina behov. Fy vilken hemsk sak att stå upp för. Men jag vet att jag måste så idag ska jag göra det. Skräcken är total. Vem tror du att du är säger djävulen på ena axeln. Nä dags för att utsätta mig för ännu en rädsla. Vad kan hända egentligen.. Att jag står upp för mig själv.. Skärpning nu..!!

Jag måste bli av med mitt sjuka beteende. När jag använde så var det ju liksom inte jag.. Nu har jag inte det att skylla på. Så nu blir det mer uppenbart och gör mer ont när jag gör dessa saker. Små som stora. Jag är ju närvarande nu. På ett helt annat sätt. Det är varje dag dags för förändringar. Samtidigt får det ta sin tid. Jag kan inte ha bråttom. Jag håller på att hitta mig själv. Och trots all förvirring, rädsla, skuld och skam så skulle jag helt ärligt inte vilja befinna mig någon annanstans än där jag är just nu.

// Sofia