Jag befinner mig i landet mittemellan. Å ena sidan trött på prat om missbruk, olika droger och galenskaper man gjort. Å andra sidan har jag ingenting att komma med när jag befinner mig bland "alla andra". De som kallas normala.
Jag menar, vad ska man prata om när största delen av sitt liv bestått av olika galenskaper? När andra krattat i trädgården och åkt till Åre?
Jag blir otroligt nervös i sådana sammanhang. Samtidigt som jag längtar efter det. Hur skönt måste det inte vara att känna att jag också har något normalt att komma med? Istället för att sitta i samtal med andra beroende och nästan bräcka varandra i tokigheter vi gjort? Det är jag trött på.
Kommer på mig själv allt oftare att sitta tyst i dessa sammanhang. Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Samtidigt så är det med dessa människor jag känner samhörighet. De vet ju vad det handlar om. Att kämpa för livet med allt vi har. Att häva sig upp ur dynga med käften full av lera och önska att vårt rop på hjälp ska höras av någon.
Jag har turen att ha andra beroende runt omkring mig som jag kan skratta ihop med. Vi skrattar åt det mesta. Det är en skön befrielse i det. Vi kan vara oss själva. Vi är inte rädda för varandras svagheter.
Men hur gör jag med er andra? Där känner jag att jag har så oändligt mycket mer att förlora. Skulle ni se oss skämta och driva med varandra skulle alla era föreställningar om oss besannas. Men det är okej. Och det är för att vi är oss själva.
För min del har en stor anledning till mitt missbruk varit att jag aldrig känt denna samhörighet i det normala. Jag har iklätt mig kostymen och stått på Dramatens scen och spelat Hamlet alldeles ensam. Det tar på krafterna. Till slut har jag inte orkat mer. Och då har lugnet och friden funnits i alkoholen. I den har jag hittat kraften att orka spela någon akt till.
Nu är det över. Nu ska jag ut till er. Utan kostym och utan den stora scenen. Och jag är livrädd att ni inte ska tycka om den ni ser.
Jag vill ha det ni har. Jag är trött på att göra minsta lilla sak till ett problem. Det får räcka nu.
Givetvis så förstår jag att de som inte kämpar med ett beroende också har problem. Ni är inte förskonade på något sätt. Det är bara olika. Kanske mest på hur vi agerar på de problem vi får här i livet.
Vi är ju ändå så lika vi människor. Så varför är jag då så rädd?
Jag har i 8 månader gått emot många rädslor. Jag växer och blir starkare för var gång det sker. Jag har haft förmånen att få öva på detta med människor jag känt en viss trygghet med. Nu är det dags för nästa steg. För jag vill inte fastna där jag är idag. Jag vill fortsätta att utvecklas. Det är ju vad livet handlar om.

Kärlek // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...