Alla inlägg under juni 2014

Av Sofia Vigedal - 30 juni 2014 05:29

Det finns stunder i livet då jag verkligen undrat vad meningen är.
Varför tyr jag mig till personer som inte vill ta del av mig? Varför finner jag det smärtsamt men samtidigt något som är det normala?
Jag ser idag att jag varit lika delaktig i dessa sjuka relationer. Har jag ens velat att de skulle frågat om hur jag har det? Och vad hade mitt svar i så fall varit?
När man inte har något att dela med sig utav annat än sorg, skam, rädsla och andra mörka tankar.. Hur rolig är man då att umgås med.. ?Jag minns så många gånger jag ljugit och hittat på för att kunna gömma mig ännu mer bakom masken av skam. Av otillräcklighet och av känslan att aldrig vara värd att älskas.
Jag minns några få gånger då jag legat på knä på golvet och bett av hela mitt inre att någon inte ska lämna mig.
Dessa har varit så ovärda min kärlek. De har stått och tittat på med ett fult grin i deras ansikten och njutit av min totala förnedring.
Sen förstod jag lösningen. Göm dig. Alltid. Visa inte vad du känner. Aldrig. Och låt ingen komma allra längst in. Bli aldrig känslomässigt beroende av någon. Det var då den riktiga iskalla och bitande kylan kom in i mitt liv.
Var det för att jag är sådan? Verkligen inte, det vet jag idag. Jag var tvungen. Jag höll på att gå sönder.
Det är svårt att försöka beskriva den känslan. När hela ditt inre går i tusen bitar. När du hellre blir behandlad som dynga än att inte bli sedd alls.
Och när du gör det så väljer du samtidigt bort de som vill vara med dig. Som vill ditt bästa. Och som älskar dig precis för den du är.
När jag tänker tillbaka på de jag haft som vänner. De relationer jag haft. Så är det jag som tillåtit mig att bli behandlad så.
Idag lägger jag ingen skuld hos dessa personer. Hade jag inte tillåtit det hade det inte hänt.
Jag tar inte på mig någon skuld. Missförstå mig rätt. Men jag ser skillnaden idag. Om du inte med ens en enda liten molekyl inom dig känner dig värdig att älskas eller att förtjäna godhet och respekt så drar du till dig personer som omedelbart tar kommandot. Titta bara på hur världen ser ut. Sorgligt och fruktansvärt. Men det är så. Tyvärr.
Ibland har jag undrat om människan verkligen är god. Eller är det ondska som är det naturliga och godhet som är det som ligger i underläge.
Jag väljer bort den tanken. Trots att jag fått höra livshistorier som gör mig illamående. Jag vill inte tro att det är så.
Idag försöker jag ge kärlek till världen, till personer jag möter. Och även till mig själv.
Jag har gjort mitt bästa under de förutsättningar jag haft. Jag skuldbelägger ingen. Jag orkar inte. Det leder mig ingenstans. Om jag bemöter en människa med godhet och tillit idag och denna person sviker eller på något annat sätt får mig att må dåligt så vill jag inte längre misstro alla. Så har det varit tidigare.
Jag är beredd att betala vad det än kostar att fortsätta tro på personer som på ett eller annat sätt korsar min väg. Om annat händer så ligger det inte hos mig. Det trodde jag förut.
Idag är jag stolt över mig själv. Att jag fortfarande står här och är villig att känna tro. Och att känna hopp.
Min resa har handlat mycket om att förlåta mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg. För om jag fortsätter att leva i skammens skugga så kommer mörkret att alltid vara där.
Och det räcker nu.

// Sofia

Av Sofia Vigedal - 27 juni 2014 17:41

I lite drygt mer än ett år har jag förlorat fler människor än jag trott varit möjligt. Alla är inte döda. Många av dom finns här ibland oss fortfarande men deras inre är dött. Personligheten är borta. Hoppet sedan länge försvunnit. Önskan om flykten tar över allt annat.
Jag tog ett svårt beslut att ta avsked av dessa människor. Jag kan inte, jag orkar inte se personer jag bryr mig om förtvina, förändras och dö inför mina ögon.
Många av de jag tänker på lärde jag känna när de var utan droger.
Träffar jag någon av dessa idag finns nästan inget av den personen kvar. Det som finns är deras behov, de ser mitt beslut att ta avstånd som ett svek. Jag har försökt att förklara att det är en kärlekshandling. Att jag klarar inte av att se dig dö inför mina ögon.
Men mina ord når inte fram. Och jag vet varför.
All den kärlek vi känt för varandra, alla långa nätter vi pratat om det som är viktigt i livet. Alla gånger vi stöttat varandra. När vi gråtit i varandras famn. Alla gånger vi lyft upp varandra. Vart tog det vägen? Jag vet. Men det smärtar likt förbannat ändå.
Ensamheten jag känner och befinner mig i är brutal. Vem finns kvar?
Ni förstod mig och jag förstod er. Vi fann en samhörighet som fick oss att vara nära. Nu är avståndet oändligt.
Jag ser dig men i dina ögon finns inget av dig kvar. Det enda som syns är behovet av mer. Mer av det som tar dig ännu längre bort från mig. Från oss. Från verkligheten.
Det finns ingenting jag kan göra. Förutom det jag gjort. Sagt ifrån. Jag klarar inte det här. Om du ska dö så vill jag inte vara där. Jag vill att du väljer livet. Om du gör det så kommer jag finnas där närsomhelst du behöver. Men inte annars. Det går inte. För även om jag vet att det inte är dig jag möter, att det du säger och gör inte är ditt riktiga jag så känns det inom mig. Trots att jag vet. Trots att jag själv befunnit mig där.
Du måste rädda dig själv. Du måste vilja bli räddad. Så länge du befinner dig på flykt så kan vi inte vandra på samma väg. Din väg går åt fel håll. Jag har försökt att tvinga dig att gå framåt. Jag har i förtvivlan försökt få dig att se att du går vilse. Men vill du inte kan jag inget göra.
Men om du vänder din blick framåt. Om du vill gå på den stig som leder mot sann frihet så finns min hand där för dig. Men innan det sker så har jag valt att inte stå i din skugga och betrakta det du gör. Jag har vänt mig om mot den stig där ljuset finns.
Det är en lång väg att vandra. Och jag går den gärna med din hand i min.

Av Sofia Vigedal - 23 juni 2014 04:25

Ångesten slog ner mig som en lavin. Den täppte till alla mina andningsvägar och jag såg ingen ljusning långt där nere under isen.
I dessa perioder har jag svårt att äta av olika anledningar och det satte igång mina problem med mage och tarmar efter alla år av självsvält. Den onda spiralen var ett faktum.
Dagar blev till veckor. Panikattackerna kunde vara upp till 15 timmar i sträck. Det betyder för min del att ligga och spänna mig och skaka okontrollerat under dessa timmar med total fokus på att inte bli galen.
Jag var i stort sett sängliggande i 4 veckor. Sov säkert 17 timmar per dygn. Orkade inte ens gå på toaletten på egen hand till slut. Magen var så tom så jag kunde inte gå upprätt.

Till slut blev smärtorna för svåra. Njurarna värkte och trycket över bröstet blev värre och värre. Och då kom tårarna. I ren förtvivlan.
Minnen från när jag varit döende i Anorexi gjorde sig påminda även om detta inte handlade om det. Men känslan var densamma. Jag hade ingen kontroll över vad som hände med min kropp.
Så många gånger jag legat med telefonen i handen och tänkt ringa 112 denna tid. Men inte kunnat. Jag har helt krasst inte vågat trots oerhörda smärtor. Jag vill inte veta om jag ska dö..
Hur ska jag klara av att sitta bland andra människor när jag knappt kan gå 5 meter? Hur ska jag klara av om en panikattack kommer?
Jag isolerar mig ju från allt. Till och med min familj. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för det. Det är ingen vacker syn, med mycket självskada, för att stå ut.
Men till slut insåg jag att jag måste åka in. En viktminskning på 7 kilo på mindre än 2 veckor. Då behöver jag hjälp. Nu var läget allvarligt.

Sjukvården får mycket kritik men jag måste ändå säga att överlag så fungerade det mesta. EKG inom 10 minuter. Eget rum efter undersökningen pga min starka ångest. En läkare som kom efter många långa timmar och var noggrann och skrev in mig på medicin avd. Ingen tvekan alls eftersom han såg att mage och tarmar var helt tomma och synen av hela mig var nog rätt talande.
Vad jag grät. Och vad rädd jag var.
Hur ska jag klara mig här? Inlagd på sjukhus och inte hemma där jag har all min trygghet?
När kroppen ger upp är det svårt att hitta något positivt att tänka på. Tankar som kom till mig var..
Dör jag nu? Det kändes verkligen så. Och om jag inte dör nu, hur lång tid har jag kvar med barnen? Med Stephan? Vad vill jag att vi ska hinna med? Kommer jag få se dom växa upp? Har jag sagt tillräckligt hur mycket jag älskar dom? Har dom känt det?
Och alla dessa tårar. Inte av självömkan utan ren och skär skräck. Det fanns inte mycket av mig kvar. Jag var så blek så jag var transparent. Jag var ett spöke i en ännu så länge levande kropp.

Nu är det bättre. Men långt ifrån bra. Solen hjälper till att få bort det bleka på min kropp så jag ser friskare ut i andras ögon. Men inom mig är det orkeslöst och fortfarande kritiskt. Men det blir bara korta stunder i solen. Min kropp behöver all vätska att stanna kvar i min kropp. Inte att svettas ut.
Maten är svårt. Det åker rakt igenom och smärtorna i magen är fruktansvärda. Det är som ett stort odjur tar över min kropp. Med smärtor och ångest from Hell.
Hur mycket jag än önskar att den ska försvinna så har den hållt ett hårt grepp om mig rätt länge nu.
Näringsdryckerna är nog vad som håller mig uppe nån timme per dag. Jag börjar se ett ljus även om det står där och brinner på långt avstånd. Med flackande låga. Men det finns där. Efter allt jag gått igenom under åren så borde jag fixa detta också. Men den rädsla jag haft under tiden den önskar jag ingen och jag tänker på alla dom som får mycket svårare diagnoser. Som är mycket mer sjuka.

När jag låg där på avdelningen så kände jag mig så liten. Nästan som ett litet barn som gråter efter sina föräldrar. Stunden när besökstiden var slut och Stephan behövde åka hem så låg jag i fosterställning med en sorg som vred om hela mitt inre. Min stora trygghet var inte kvar. Kommer jag klara mig under natten?
Hur kan jag klara mig utan att hålla hans hand och hur han ser på mig med oro men med ännu mer kärlek.

Jag har hört så många människor som sagt till mig att när de går igenom en stor förlust, förlorar ett barn eller annan närhörig eller blir riktigt allvarligt sjuka i diagnoser som har låga odds för överlevnad så försvinner människor.
Det handlar säkert om osäkerhet och rädsla för hur man ska vara, säga och bete sig.
Detta drabbade även mig. Och ensamheten det för med sig när dem man tror ska finnas där lyser med sin totala frånvaro. Det är så oerhört smärtsamt.
Men på ett sätt är jag tacksam för detta. Sorgligt absolut. Och smärtsamt. Men i och med det jag har gått igenom nu har jag fått nya insikter och nya perspektiv på livet. Vad som är viktigt och vad som är rätt obetydligt.
Det har fått mig att vilja vara nära de jag älskar ännu mer. Det har fått mig att bryta med personer som inte är bra för mig.
Dock är det synd att många av oss måste hamna i en riktig kris innan dessa saker blir självklara.

ÅEn stor kram till alla er som behöver en omfamning av styrka och som upplevt kriser av alla de slag.
Jag vet är vi är alldeles för många.
Ett sms med en fråga "hur är det med dig" betyder så otroligt mycket för oss som kämpar, som ligger sjuka och bär på stor rädsla om vad som ska hända med oss.
Och till er som sörjer. Som går igenom en skilsmässa. Förlorat någon ni saknar så smärtan av förlusten driver hela ert inre itu. Kämpar med ett beroende eller har någon annan form av kamp framför er. Ja det finns tusen saker att ta upp. För jag kan lova er att om (hoppas ni blir förskonade) hamnar i en personlig kris så kommer en sådan liten omtänksam fråga betyda så otroligt mycket för den som kämpar. Ja nästintill allt.

All min kärlek // Sofia

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Gästbok

Sök i bloggen

Kategorier

Tidigare år

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

RSS


Skapa flashcards