Alla inlägg under januari 2014

Av Sofia Vigedal - 20 januari 2014 02:15

Vidriga, äckliga jävla sjukdom! Jag är så oerhört trött på skiten.
Jag är trött på hugg i ryggen. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på hur alla ser till sin egen vinnings skull. Jag är trött på övertramp. Jag är trött på lekarna med andras känslor. Jag är trött på elakheter.
Ja listan kan bli lång. Dessa saker inkluderar givetvis även mig. I alla fall som aktiv. Vem fan blir jag egentligen? Vart kom hon ifrån? Jag som annars gör allt för en annan människa.
Mest av allt är jag ändå trött på denna besatthet. Att jag inte kan släppa det som är dåligt. Mitt förnuft vet ju. Känslorna har ingen jävla aning. Det är så ohanterligt så ni som inte har denna sjukdom har ingen aning. Jag går sönder. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är stort eller smått. Känslan av det är så sann, den är så stark att jag inte ser nåt slut. Varför kan inte förnuft och känsla samarbeta? I alla fall lite?
Jag blir rädd för min känsla av ren uppgivenhet. Mitt mörker som suger ur all livsglädje. Jag försöker i små stunder torka upp ett par droppar av glädjen som rinner ur mig. Kanske får jag ett par minuters tidsfrist sen är det där stora, tunga och svarta över mig igen.
Någonstans så vet jag ju att det kommer att gå över. Känslan kommer att klinga av och jag kommer kanske rentav titta tillbaka och minnas det som nästan komiskt. Det är så oerhört galet. Inte konstigt att jag vill fly från mig själv. Inte när man lever i detta helvete av ohanterliga känslor. Och jag försöker bli arg. Den känslan kan jag i alla fall hantera. Någorlunda.
Jag försöker att hitta rätt fokus. Att ge rätt saker tid inom mig och inte slösa bort mer tid. Jag kommer att behöva all min kraft till viktigare saker.
Jag ska ta avsked av Nicklas och av mormor. Inom loppet av två veckor.
Jag är livrädd. Jag orkar inte gå sönder mer. För kan man laga ihop något som redan är i tusen bitar? Samtidigt som jag vill. Jag vill vara där, mitt i all förtvivlan. Jag vill vara närvarande. För oavsett hur jobbigt det är så tror jag inte att jag vill tillbaka. Till det avstängda och kalla. Till det mörka och fula. Och som jag skrivit förut. Det är inte antingen eller.. Livet innehåller både och..

// Sofia

Av Sofia Vigedal - 10 januari 2014 15:07

Igår fick jag beskedet att min mormor låg för döden. Jag satt i mitt rum och grät tårar som kom från det djupaste inom mig. Jag tappade kontrollen totalt. Jag skrek ut min förtvivlan. Dö inte mormor. Inte än. Jag är inte redo. Inte nu. Stanna en stund till.
Av någon anledning så började jag packa ihop mina saker och inom en timme stod jag på Centralen och gick på ett tåg mot Sundsvall. Jag kände så starkt att åk nu. Vänta inte.
Hela resan grät jag och bad att jag skulle hinna dit i tid. Jag gjorde det. Med en marginal på 1,5 timme.
Väntade du på mig mormor? Gav du mig chansen att få tala om för dig vad du betyder för mig? Gav du mig ynnesten att få hålla din hand? Att få stryka din mjuka kind och din febriga panna?
Det blev en fin stund. Jag blev lugn av att få vara hos dig en sista gång. Min själviska önskan att få ha dig kvar försvann. Jag önskade dig frid. Låta dig få somna in. Du var klar med ditt här nu. Dessa andetag som kämpade efter att få luft. Jag ville befria dig från det. Du kan lämna oss nu mormor.
Och det gjorde du. Det tog bara ett par minuter efter att jag lämnat ditt rum. Väntade du på mig ännu en gång då mormor? Visste du att det skulle bli för jobbigt för mig att sitta bredvid dig när du tog ditt sista andetag? Jag fick säga farväl när ditt hjärta fortfarande slog. Mina sista ord efter att jag pussat dig på pannan blev de som jag hoppas att du tog med dig. Jag älskar dig mormor.
Jag är fylld med känslor av alla dess slag. Samtidigt konstigt tom. Nu är du borta. Vart vet jag inte. Fast inom mig finns du alltid kvar. Jag tar med mig alla fina minnen och ska vårda dessa ömt. Jag ska hylla ditt liv mormor. Igår var bara en dag av ditt liv. Alla andra ska inte glömmas bort.
Tack för allt du gav mig mormor. Och tack för att du väntade på mig. Du gav mig det jag behövde som mest.
Tills vi ses igen.. Jag kommer att sakna dig varje dag. Farväl.
Jag älskar dig.

// Sofia

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Gästbok

Sök i bloggen

Kategorier

Tidigare år

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

RSS


Skapa flashcards