Jag minns inte så mycket från min barndom. Har svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad jag fått berättat för mig.
Egentligen så börjar mina minnen från när jag var 11 år. Det året som mina föräldrar skildes.
Vad som jag funderat mycket över är att jag inte blev ledsen när min pappa en kväll berättade att de skulle skiljas. Jag minns att det var vid middagen, att mamma inte var hemma och att jag direkt efter maten gick ut och fortsatte att leka. Om jag minns rätt så blev min bror mer berörd än vad jag blev.
Jag har tydliga minnen av att vilja ha min mamma för mig själv. Jag ville inte dela henne med någon annan. Så valet vart jag skulle bo var det egentligen ingen tvekan om men jag minns att jag sa att jag inte visste. Jag ville ju inte såra pappa.
Resultatet blev att min bror flyttade med pappa och jag med mamma.

De minnen jag har innan dess är tyvärr inte fina. Jag minns mycket alkohol. En blå spyhink bredvid pappas sida av sängen och jag som höll för öronen i ren panik.
Jag minns att jag var helt övertygad att mamma och pappa skulle döda mig. Jag sov med en liten pennkniv under kudden och satte upp fällor i form av snören så jag skulle vakna om de skulle smyga in i mitt rum.
Jag minns att jag var bergsäker på att de skulle förgifta mig, i form av att lägga nåt farligt i tandkrämen så jag hade en sjuk ritual när jag skulle borsta tänderna.
Vad kom detta ifrån brukar jag undra idag? Aldrig har mina föräldrar varit våldsamma. Varför kände jag mig så otrygg?
Egentligen spelar det ingen roll varför. Jag har inget behov av att veta varför idag.
Ett annat starkt minne är att jag vaknar av en ganska högljudd diskussion. Någon granne var på besök. Jag hör min pappa säga att han inte älskar oss. Jag minns min mamma lämna hemmet och jag springer efter henne och ber henne stanna kvar. Jag har frågat min mamma angående detta och hon säger att det inte har hänt. Egentligen spelar det ingen roll heller. Det är ändå den känslan jag växte upp med. Att min pappa inte älskade mig.

Efter flytten vid skilsmässan så brakade allt lös. Mamma och pappa fortsatte att umgås, att dricka mycket ihop och jag var helt förtvivlad. Jag tyckte att allt var pappas fel. Varför kunde han inte lämna mig och mamma ifred? Varför fick han henne att dricka? Och varför kom de in i mitt rum där jag låg och grät i ren förtvivlan och sa att de önskade att jag inte fanns? Där och då började min panikångest som jag tyvärr led utav i många många år.
Jag minns när pappa kom förbi en kväll, väldigt full och skulle hämta sina nycklar. Jag undrade vart mamma var någonstans. Han vräkte ur sig att hon satt på den lokala puben med en man.
Jag gick dit, jag skulle hämta hem henne och hon var så berusad att jag i stort sett fick leda henne hem. När vi var hemma i lägenheten så ville hon gå hem till pappa. Jag bönade och bad att hon skulle stanna. Jag följde efter och minns hur de fortsatte det de ville göra och jag stod i tamburen hos pappa och kände en sådan förtvivlan. Jag var så ensam och känslan av övergivenhet kan jag inte i ord beskriva.
Det finns fler minnen. Många fler. Men jag vill inte skriva om allt här. Jag vill inte skada mina föräldrar.

I många år så kände jag ingen kärlek till mamma och pappa. Jag kunde bara minnas de mörka minnena. Jag fokuserade på att överleva. Jag var så trasig och när jag själv fick barn när jag var väldigt ung så var det min räddning.
Idag känner jag helt annorlunda. I och med att jag själv fick sjukdomen så har jag kunnat försonats med mycket av det som hänt. De ville mig inte illa. Jag vet det idag. Jag kan minnas fina stunder idag. Jag vet att allt inte var destruktivt och dåligt. Jag har förlåtit allt. Från botten av mitt hjärta.
Mycket av det jag var med om som barn har jag gjort tusen gånger värre mot mina barn. Det är en stor sorg. Men jag arbetar på att även förlåta mig själv.
Så mina fina föräldrar. Jag hoppas att ni inte tar för illa upp att jag skriver detta. Jag hoppas att ni kan förstå att jag inte gör det i syfte att göra er illa på något sätt. Jag gör det för min skull. Jag gör det för mitt tillfrisknande. Jag gör det med den största önskan att denna destruktiva cirkel som följt släkten i generationer ska brytas.
Jag älskar er med hela mitt jag fina mamma och pappa. Tack för att ni gav mig livet.

Er dotter Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...