Alla inlägg under oktober 2013
Jag minns inte så mycket från min barndom. Har svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad jag fått berättat för mig.
Egentligen så börjar mina minnen från när jag var 11 år. Det året som mina föräldrar skildes.
Vad som jag funderat mycket över är att jag inte blev ledsen när min pappa en kväll berättade att de skulle skiljas. Jag minns att det var vid middagen, att mamma inte var hemma och att jag direkt efter maten gick ut och fortsatte att leka. Om jag minns rätt så blev min bror mer berörd än vad jag blev.
Jag har tydliga minnen av att vilja ha min mamma för mig själv. Jag ville inte dela henne med någon annan. Så valet vart jag skulle bo var det egentligen ingen tvekan om men jag minns att jag sa att jag inte visste. Jag ville ju inte såra pappa.
Resultatet blev att min bror flyttade med pappa och jag med mamma.
De minnen jag har innan dess är tyvärr inte fina. Jag minns mycket alkohol. En blå spyhink bredvid pappas sida av sängen och jag som höll för öronen i ren panik.
Jag minns att jag var helt övertygad att mamma och pappa skulle döda mig. Jag sov med en liten pennkniv under kudden och satte upp fällor i form av snören så jag skulle vakna om de skulle smyga in i mitt rum.
Jag minns att jag var bergsäker på att de skulle förgifta mig, i form av att lägga nåt farligt i tandkrämen så jag hade en sjuk ritual när jag skulle borsta tänderna.
Vad kom detta ifrån brukar jag undra idag? Aldrig har mina föräldrar varit våldsamma. Varför kände jag mig så otrygg?
Egentligen spelar det ingen roll varför. Jag har inget behov av att veta varför idag.
Ett annat starkt minne är att jag vaknar av en ganska högljudd diskussion. Någon granne var på besök. Jag hör min pappa säga att han inte älskar oss. Jag minns min mamma lämna hemmet och jag springer efter henne och ber henne stanna kvar. Jag har frågat min mamma angående detta och hon säger att det inte har hänt. Egentligen spelar det ingen roll heller. Det är ändå den känslan jag växte upp med. Att min pappa inte älskade mig.
Efter flytten vid skilsmässan så brakade allt lös. Mamma och pappa fortsatte att umgås, att dricka mycket ihop och jag var helt förtvivlad. Jag tyckte att allt var pappas fel. Varför kunde han inte lämna mig och mamma ifred? Varför fick han henne att dricka? Och varför kom de in i mitt rum där jag låg och grät i ren förtvivlan och sa att de önskade att jag inte fanns? Där och då började min panikångest som jag tyvärr led utav i många många år.
Jag minns när pappa kom förbi en kväll, väldigt full och skulle hämta sina nycklar. Jag undrade vart mamma var någonstans. Han vräkte ur sig att hon satt på den lokala puben med en man.
Jag gick dit, jag skulle hämta hem henne och hon var så berusad att jag i stort sett fick leda henne hem. När vi var hemma i lägenheten så ville hon gå hem till pappa. Jag bönade och bad att hon skulle stanna. Jag följde efter och minns hur de fortsatte det de ville göra och jag stod i tamburen hos pappa och kände en sådan förtvivlan. Jag var så ensam och känslan av övergivenhet kan jag inte i ord beskriva.
Det finns fler minnen. Många fler. Men jag vill inte skriva om allt här. Jag vill inte skada mina föräldrar.
I många år så kände jag ingen kärlek till mamma och pappa. Jag kunde bara minnas de mörka minnena. Jag fokuserade på att överleva. Jag var så trasig och när jag själv fick barn när jag var väldigt ung så var det min räddning.
Idag känner jag helt annorlunda. I och med att jag själv fick sjukdomen så har jag kunnat försonats med mycket av det som hänt. De ville mig inte illa. Jag vet det idag. Jag kan minnas fina stunder idag. Jag vet att allt inte var destruktivt och dåligt. Jag har förlåtit allt. Från botten av mitt hjärta.
Mycket av det jag var med om som barn har jag gjort tusen gånger värre mot mina barn. Det är en stor sorg. Men jag arbetar på att även förlåta mig själv.
Så mina fina föräldrar. Jag hoppas att ni inte tar för illa upp att jag skriver detta. Jag hoppas att ni kan förstå att jag inte gör det i syfte att göra er illa på något sätt. Jag gör det för min skull. Jag gör det för mitt tillfrisknande. Jag gör det med den största önskan att denna destruktiva cirkel som följt släkten i generationer ska brytas.
Jag älskar er med hela mitt jag fina mamma och pappa. Tack för att ni gav mig livet.
Er dotter Sofia
230 dagar.. Nykter och drogfri. Jag kan inte gömma mig längre, jag framkallar inte längre "känslor" med substanser. Allt börjar kännas äkta.
Jag är livrädd. Mitt inte skakar och mina händer darrar. Svetten samlas ymnigt och pulsen slår.
Är det såhär det känns?
Att avstå från drogen har inte varit särskilt svårt. Men allt det andra.. Anledningarna till att jag använt, det som kallas livet, hur handskas jag med det? Jag är ju så van att fly.
Känslokall det kan jag. Jag är trygg där. Det ligger en sån oerhörd kraft i det destruktiva, för mig har det varit ren överlevnad. Känslor däremot, riktiga känslor som gör ont inuti, de har jag inte kunnat hantera. Inte heller bra känslor. Det har inte varit ljust och inte heller mörkt. Det har varit en grå gegga, en tjock dimma som jag inte kunnat treva mig ur.
Nu ser det annorlunda ut. Jag gråter för allt, jag skrattar så magen kniper, jag har en värme i mitt hjärta för andra. Jag känner ödmjukhet och även kärlek. Det är häftigt. Jag gillar det. Samtidigt som rädslan är där och trycker på. Stäng av nu Sofia, tappa inte kontrollen, sätt upp en skyddsmur så du inte blir sårbar.
Jag fightas med rädslan varje dag. Ber den dra iväg, lämna mig ifred..!!
Jag vill ju ha det lugn jag känner i magen. Jag vill ju vara levande.
Kärlek. Jag lägger den gärna på andra. Det är skrämmande men känns bra.
Hur gör jag med kärleken till mig själv? Hur får jag den? Hur gör man? Det blir mer och mer tydligt att det är just där lösningen ligger. Om jag älskar mig själv så gör jag inte helt förvridna och sjuka saker mot mig själv. Självkänslan är så skadad och det kommer ta tid. Jag måste ha tålamod. Jag är ändå tacksam för att jag tror mig veta vart lösningen finns.
Ta hand om er // Sofia
Tiden går fort. Saker förändras och jag hinner inte alltid med.
Fast måste jag göra det? Är det inte så livet är rent allmänt? Bara att jag inte klarat av att handskas med det eller velat styra det i den riktning jag velat att det ska ta?
Det är inte målet som är det viktiga utan resan.. Gammal utslitet ordspråk men börjar förstå att det nog ligger nåt i det. Jag kan inte kontrollera allt. Livet har sin egen utveckling och det jag kan påverka är en liten ynka procent.
"Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"..
Orden börjar falla på plats nu.
Vad jag måste lära mig är att inte utsätta mig för situationer där jag kör över mig själv. Jag är liksom min egen värsta fiende. Jag blir bara behandlad som jag låter mig behandlas.
Varför lägga tid på sånt som inte betyder något? Inte egentligen. Jag inbillar bara mig det.
Ja att tillfriskna eller att hitta mig själv, att lära känna mig själv och att stå upp för den jag är.. Nog det svåraste jag gjort någonsin.
Det är i dessa saker som lösningen finns, inte i alla jävla substanser som förändrat mig så totalt och framkallat "känslor" i mig som inte varit ett enda dugg på riktigt.
Varför ska det vara så svårt att älska mig själv? Varför vill jag ens bli älskad eller att älska med den enorma risken för att gå sönder inuti, att bli som en våt fläck på golvet?
Är det verkligen i detta den sanna lyckan finns..?
En riktigt god nyvunnen vän da till mig härom veckan;
" Du är alltid rätt person men ibland i fel sammanhang".
Tack för de orden, ska säga det till mig varje dag tills det sitter starkt rotat inom mig och då kanske även jag vågar mig ut där i världen och kanske kan finna det som ni andra pratar om.
All min kärlek // Sofia
Jag minns när vi först träffades. Jag var 15 år och vår första möte slutade i totalt kaos. Jag valde att ta ett långt uppehåll från dig.
Istället kom andra vänner in i mitt liv som tex ätstörningar så jag hade inte tid för dig.
När du sen många år senare knackade på min dörr så valde jag att ge vårt förhållande en andra chans.
Du gav mig så mycket jag aldrig upplevt tidigare. Du gav mig mental frihet, du gav mig självförtroende, du gav mig många vänner och du bröt min isolering. Samt att min andra vän anorexian inte fick nån plats längre och det var en enorm vinst för mig kände jag då.
Du fanns alltid där för mig, du svek mig aldrig.
Med tiden så visade du upp ditt rätta jag.
Du kom allt oftare på besök, du stod och knackade på min dörr trots att jag bett dig att hålla dig på avstånd. Jag var inte stark nog att stå på mig så jag släppte in dig med jämna mellanrum.
Vår relation kom mer att handla om ångest, kontroll och besatthet än den eufori och lycka jag kände i början.
Du krävde mer och mer av mig. Du ville ha mig för dig själv. Du ville inte ha konkurrens av andra som ville mig väl.
De enda som fick hänga med oss var dina andra vänner.
Det började kännas fel och vår vänskap kostade för mycket. Det fanns ingen glädje kvar. Trots detta så trodde jag på fullaste allvar att jag inte kunde leva utan dig.
När mina förluster blev för stora, när vår vänskap endast bestod av fruktansvärda konsekvenser så fick jag till slut nog.
Jag orkade inte mer. Jag valde att låta dig gå. Jag valde att jag ville släppa taget!
Jag insåg att mitt liv är värt så mycket mer. Jag ville ha sunda relationer och jag kände att jag förtjänar att få må bra.
Jag började inse att jag aldrig skulle kunna lära mig att älska mig själv om du fanns kvar.
Men jag vill ändå tacka dig. Jag vill tacka dig för att du fick mig att inse vad som är viktigt i livet. Jag vill tacka dig för de fantastiska människor jag mött som också bett dig gå.
Och jag är så otroligt tacksam att jag hann inse detta innan du tog mitt liv.
Vår relation var inte förgäves trots allt.
Nu ska jag fortsätta att ta hand om mig, att vårda de otroligt fina relationer jag har idag.
Min innersta och största önskan är att du håller dig borta från andra människor som inte klarar av att umgås med dig..!!
// Sofia
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 | 17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 | 27 |
|||
28 |
29 |
30 | 31 |
||||||
|