Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu.

En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar.
Har haft lite kontakt med några av dom och nästan alla har klivit ut på banan. Samtidigt som de sörjer.
Det är vad jag inte förstår fast ändå förstår.
Jag blir arg, ledsen, förtvivlad, orolig och känner sån jävla hopplöshet inför denna sjukdom.

VAD kan stoppa detta..??!! VAD kan få dessa personer att värdesätta livet?! Jo jag vet.. En vilja inifrån.
Jag har så svårt att känna igen mig. Det får jag väl vara glad för. Det sista jag skulle göra i denna sorg jag befinner mig i är att döva den. Jag vill hedra hans minne och alla andra som gått bort med att göra det bästa av mitt liv.
I den meningen menar jag inte någonstans att jag är bättre än någon annan. Det känns bara så tröstlöst. Så sorgligt. Och jag kan ingenting göra. Jag vet det.

Jag vill bara inte gå på ännu en begravning. Det är sånt slöseri. Sånt jävla slöseri.
Det är fina människor. De vill väl. När hjärnan är klar. Jag vet det.
Ändå drar drogen mer. Den slår ut allt. Förnuftet är som bortblåst.

En av dessa tidigare vänner har förlorat precis allt. Sitt barn. Bor på ett härbärge. Inga pengar. Samt dejtar en riktigt psykopat.
Ser ni galenskapen?!

Samtidigt skulle jag aldrig döma. Har du förlorat precis allt så står du vid livets vägskäl. Antingen väljer du att kämpa som fan för att styra upp ditt liv. Eller så ger du upp.
Tyvärr gör alltför många det sistnämnda. Och det gör mig så oerhört ledsen. Jag vill ju att de ska se sitt eget värde. Att de har en plats till ett bra liv här bland oss alla.

Jag vet att jag inget kan göra. Jag vet att när jag tar avstånd så gör jag rätta. För min egen skull. Men det betyder inte att oron och att mina tankar slutar vara hos de som är där ute. I total förvirring. Med en enda önskan att döva.

Jag tänker på er. Jag känner med er. Min frånvaro betyder inte att jag inte bryr mig. Och ni är mer än välkomna när ni är redo att välja den väg jag valt. Det är inte lätt. Det är så många konsekvenser och stora berg att kliva över. Ibland känns det överjävligt. Ibland vill jag också ge upp. Skita i allt.

Men jag vet en sak som gör att jag håller mig kvar på den väg jag börjat vandra på. Att jag förlorar precis allt om jag tar fel avfart. Och det priset är jag inte villig att betala.

Kärlek till er alla // Sofia

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät.
Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig.
Jag minns hur du senare samma dag kom fram till mig. Din lugna gång men även sådär halvgalet flaxig. Som om benen inte riktigt hängde med när du gick.
Du frågade om du fick fråga en sak. Självklart sa jag.
Du fumlar med telefonen och säger att du inte tycker om tjocka tjejer och sen visar du en bild på en tjej och berättar att du ska på dejt med henne och du undrar om jag tror att hon kan vara tjock?
Och jag bröt ihop av skratt. Där och då satte du ribban för vår vänskap. Med dig kunde jag alltid vara mig själv. Hur galen jag än var så vågade jag visa mig för dig. Precis som jag var. Och jag vet att du kände detsamma.

Jag har tänkt så otroligt mycket på dig. På oss. Hur lika vi var. Och vilken fin vänskap vi hade. Fylld av ärlighet och kärlek.

Du var en sökare till hundra procent. Nästa kick, nästa tjej, nästa jobb, nästa pryl osv. Ständigt detta sökande efter att fylla ett tomrum inom dig som ingen annan eller något annat kan fylla än bara du själv kan.
Det var många gånger som vi bara skrattade åt galenskapen. För vi båda visste att det var idioti. Men ändå jagade du (vi) vidare.

Jag har också tänkt mycket på hur en människa som dig, så omtyckt och älskad av så många människor ändå aldrig riktigt trodde på det.
Det känns så sorgligt. För hur hade det blivit om du känt allt detta inom dig? Om tomheten minskat?

Jag har också tänkt på varför du försvann just nu? Och inte alla andra gånger tidigare.
Jag känner att det var för att du var inte klar med att sprida din kärlek. Det fanns fler du skulle hinna beröra så som bara du kan.
Och jag tror att planen var att även du skulle få fler chanser att få känna hur älskad du var.
Jag tror du kände det ibland. Men som det var för dig och många andra med samma sjukdom, så känner man mest när det är något du inte kan få. Destruktivitet blir samma som kärlek. Total galenskap.
Det blir en skev jakt på det ouppnåeliga och det där tomma hålet växer lite för varje gång. Och det är då besattheten efter lindring kommer.

Men jag är så glad att det ljus du spred övervann det mörker du hade inom dig när jag tänker på dig.
Så mina minnen av dig är ljusa, fina minnen.
Ditt skratt. Din barnslighet. Din omtänksamhet. Dina vackra ögon. Din röst. Dina texter. Din klumpighet. Din söta naiva sida. Din lyhördhet. Och dina underbara kramar.

Jag saknar allt som var du Markus. Allt som är du. Varendaste del av dig. Varje dag. Hela tiden. Och jag känner mig så glad att just du korsade min väg. Att just du och jag fick en tid tillsammans. Alldeles för kort men jag tar det hellre än att kunnat gå miste om allt.
Precis så lätt som det var att älska dig är det omöjligt att glömma dig. Du kommer alltid att finnas kvar.

Så det blir inget avsked av dig. Vet du varför älskade vän?
Jo för att själar säger aldrig farväl.

Tack för din vänskap. Jag saknar dig så mycket. // Din vän Sofia

En evighet en kort sekund.. Känslan av tomhet men samtidigt full av smärta. Jävligt märklig känsla. Gråt blandas med apati.
Var är du nu? Ser du oss? Ser du vår sorg? Känner du vår kärlek?
Kärlek som vi pratade så mycket om. Både smärtan och glädjen som fylls i kärlek. Känslan av att inte vara bra nog. Känslan av utanförskap. Känslan av förälskelse. Kärleken i vänskap.

Jag har så många minnen. Första gången jag hörde dig spela gitarr och sjunga. Ditt barnsliga och så äkta leende när jag sa hur bra du är. När du kom in till mig och sjöng en ny låt du skrivit. Du ville veta vad jag tyckte. Vilken ära att få det förtroendet av dig.
All musik är det jag jag tänker på mest. I dina texter fick jag inblick i ditt liv. Alltifrån barndomen till nuet. Både sorg, smärta och glädje.
Våra film kvällar. Filmen Candy speciellt. En film som så hemskt men samtidigt vackert skildrar hur det är att leva med ett missbruk.

Jag minns alla gånger du ringde i förtvivlan. När du skrek av smärta. När du bad om hjälp.
Jag försökte finnas där. Säga rätt saker. Försökte hjälpa med tuff kärlek. Samtidigt bröts jag ner av rädslan att förlora dig. Så jag fick ta avstånd. Men jag ville inte. Och det vet jag att du vet. För sist vi sågs så pratade vi om allt. Vi grät tillsammans. Vi skrattade ihop. Jag strök bort dina tårar och du mina. Två trasiga själar som möttes och försökte stötta. Jag är glad att mitt sista möte med dig blev så fint. Fyllt av kärlek i vår vänskap.

Så i fredags skulle vi ses igen. Men jag avbokade. Anledningen är nog ganska självklar. Men med facit i hand önskar jag att ja gjort det ändå. Att jag fick ge dig en kram. Och att få en tillbaka av dig. Jag hoppas så att du vet att jag inte valde bort dig. Jag valde bort drogen.

Ibland blir livet för svårt. Ibland tar mörkret över och avgrunden blir för djup. För människor med så starka känslor kan det bli för mycket. Det är då döden ses som en befrielse. Jag vet inte hur du kände den dagen du försvann. Jag vet inte vad du tänkte. Men jag vet att vi pratat om det och jag hoppas att din själ fått ro nu. Att du kan koppla av. Känna frid. Att ljuset omsluter dig med all sin kraft.
Mörkret finns kvar här. Inom oss som älskar dig. Som saknar dig. Men jag vet att med tiden kommer ljuset tillbaka. Men just nu är det mörkt.

Markus jag kommer alltid att minnas dig med så oändligt mycket kärlek. Och jag kommer sakna dig så länge jag lever. Jag saknar dig så mycket.

Avslutar med ord från en låt som du gjorde till din egna. En låt som blev min favorit. I din tolkning.
Jag älskar dig Markus.

You went back to what you knew
So far removed from all that we went through
And I tread a troubled track
My odds are stacked
I'll go back to black

// Sofia

Misstankar. Åt alla jävla håll som går.
Oj är hon sjuk? Då är hon tillbaka i missbruk.
Oj är hon glad?! Då super hon nog. Oj är hon ute bland folk.. Ja men då vet ju "alla" vad jag gör.

Snacka om att vara dömd på livstid.
Jag vet vad jag gör. Räcker inte det?!
Varför ska andra lägga sig i bara för att de själva är så instabila eller tro sig inte kunna vara i en miljö där andra berusar sig själv?!
Just i den frågan vet JAG exakt vart jag befinner mig.
Har andra orosmoln kring detta?! Sorry men det ligger mer hos dig än hos mig.

Aldrig kan man göra rätt om jag ska gå efter andras pessimistiska funderingar. Människor som aldrig kommenterar nåt dyker helt plötsligt upp i en tråd när jag efter 7 månader i sängen går ut och träffar människor som jag inte träffat på länge. På skakiga ben tog jag mig in till stan. För att få umgås med mina vänner från Florida.
All min glädje försvann på en sekund innan min fina vän från Florida sa.. "Cut them Off hun. Dont let their bitterness over what they can or cant do take away your happiness."

Jag, personligen, har inga som helst problem att sitta med ett gäng som dricker. Hello..?? Det är så det ser ut. Skulle det bli för jobbigt, ja vad gör jag då..?? Jo jag tackar för mig och går hem. Det är inte ett problem. Inte för mig.

Jag tänker inte låta resten av mitt liv gå i rädsla för ett återfall. Mer än så har jag lärt om mig själv.
Alla mediciner jag fått pga magsjukdomen. Läkarna skriker. DU MÅSTE TA DOM. Men vet ni vad. Jag gör inte det. Endast i AKUTA fall.
För jag VÄGRAR att falla in i ett nytt beroende.
Det finns nog få saker som jag vill så lite som det.

Så snälla. Anta inte en massa saker. Är du uppriktigt orolig fråga. Ja va fan, ring upp och snacka så märker du att allt är lugnt. För jag är så innerligt trött på att vara misstänkt.
Såna där kommentarer som är dolda med anklagande. Bespara mig dom.
Jag kan låta dessa rinna av rätt snabbt men det skapar oro hos mina närmsta och det är inte schysst mot dom. Så snälla respektera mina barn. Om inte annat.

Det kanske finns en dold omtanke men jag är ledsen, jag ser den inte.
När jag låg inlagd på SÖS, pga magproblem, vem hörde av sig då..?? INGEN.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men vet ni vad? Jag tog mig igenom det också. Ensam.

Jag önskar bara att ni som vet vad ett beroende är skulle visa mer omtanke än fördömande.
Jag vägrar begränsa mitt liv till att endast umgås med de som har sjukdomen.
Min värld är liten redan nu. Och om jag kan handskas med att umgås med de som festar ibland så förstår jag inte problemet..
Jag blir mer avskräck än sugen. MEN jag kan ha kul med dessa personer ändå. Så vad är fel med det?
Jo jag vet vad vissa säger.. Förr eller senare trillar du dit.. Whatever. Va ska jag säga. Det har aldrig funnits någon annan som fått mig dricka. Det är ett val JAG gjort. Och idag väljer jag att ta hand om min hälsa.
Hade varit trevligt om fler frågade kring den än att jag går ut på en krog (vilket aldrig sker)..


Lev och låt leva.
Nåt som många borde ta till sig. För de få gånger jag sträckt ut min hand, sagt att jag orkar inte mer nu. Jag är helt slut på kraft och ork att kämpa vidare med min diagnos för magen. Vilka har funnits där då? Två personer. Och det är dessa människor jag värdesätter. Som har en ärlig inblick i mitt liv. Och som inte så fort tillfälle ges ser mig som ett återfall i beroendet.

Jag ÄR inte mitt beroende. Jag ÄR Sofia. Och jag har känslor. Och jag har drömmar. Och jag kommer aldrig någonsin att tvinga in mig i ett hörn, med likasinnade, som tror att det är den enda vägen att gå.
Jag ser min väg klar och tydlig. Så stötta mig i det eller snälla vänliga du. Lämna mig ifred.

Kärlek // Sofia