Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät.
Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig.
Jag minns hur du senare samma dag kom fram till mig. Din lugna gång men även sådär halvgalet flaxig. Som om benen inte riktigt hängde med när du gick.
Du frågade om du fick fråga en sak. Självklart sa jag.
Du fumlar med telefonen och säger att du inte tycker om tjocka tjejer och sen visar du en bild på en tjej och berättar att du ska på dejt med henne och du undrar om jag tror att hon kan vara tjock?
Och jag bröt ihop av skratt. Där och då satte du ribban för vår vänskap. Med dig kunde jag alltid vara mig själv. Hur galen jag än var så vågade jag visa mig för dig. Precis som jag var. Och jag vet att du kände detsamma.

Jag har tänkt så otroligt mycket på dig. På oss. Hur lika vi var. Och vilken fin vänskap vi hade. Fylld av ärlighet och kärlek.

Du var en sökare till hundra procent. Nästa kick, nästa tjej, nästa jobb, nästa pryl osv. Ständigt detta sökande efter att fylla ett tomrum inom dig som ingen annan eller något annat kan fylla än bara du själv kan.
Det var många gånger som vi bara skrattade åt galenskapen. För vi båda visste att det var idioti. Men ändå jagade du (vi) vidare.

Jag har också tänkt mycket på hur en människa som dig, så omtyckt och älskad av så många människor ändå aldrig riktigt trodde på det.
Det känns så sorgligt. För hur hade det blivit om du känt allt detta inom dig? Om tomheten minskat?

Jag har också tänkt på varför du försvann just nu? Och inte alla andra gånger tidigare.
Jag känner att det var för att du var inte klar med att sprida din kärlek. Det fanns fler du skulle hinna beröra så som bara du kan.
Och jag tror att planen var att även du skulle få fler chanser att få känna hur älskad du var.
Jag tror du kände det ibland. Men som det var för dig och många andra med samma sjukdom, så känner man mest när det är något du inte kan få. Destruktivitet blir samma som kärlek. Total galenskap.
Det blir en skev jakt på det ouppnåeliga och det där tomma hålet växer lite för varje gång. Och det är då besattheten efter lindring kommer.

Men jag är så glad att det ljus du spred övervann det mörker du hade inom dig när jag tänker på dig.
Så mina minnen av dig är ljusa, fina minnen.
Ditt skratt. Din barnslighet. Din omtänksamhet. Dina vackra ögon. Din röst. Dina texter. Din klumpighet. Din söta naiva sida. Din lyhördhet. Och dina underbara kramar.

Jag saknar allt som var du Markus. Allt som är du. Varendaste del av dig. Varje dag. Hela tiden. Och jag känner mig så glad att just du korsade min väg. Att just du och jag fick en tid tillsammans. Alldeles för kort men jag tar det hellre än att kunnat gå miste om allt.
Precis så lätt som det var att älska dig är det omöjligt att glömma dig. Du kommer alltid att finnas kvar.

Så det blir inget avsked av dig. Vet du varför älskade vän?
Jo för att själar säger aldrig farväl.

Tack för din vänskap. Jag saknar dig så mycket. // Din vän Sofia

 

John Arthur Ekebert

16 december 2014 00:19

Känsla i raderna. Äkta saknad /j

http://Www.ekebert.se

Sofia Vigedal

16 december 2014 00:39

Tack för att det lyste igenom. Dina ord värmer. Tack Tack Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

En evighet en kort sekund.. Känslan av tomhet men samtidigt full av smärta. Jävligt märklig känsla. Gråt blandas med apati. Var är du nu? Ser du oss? Ser du vår sorg? Känner du vår kärlek? Kärlek som vi pratade så mycket om. Både smärtan och gläd...