Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa.
Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen.

Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem.
Andra gången var OS och Salo räddade straffen och gav oss guldet.
Tredje gången var när min mormor låg för döden och det enda jag önskade då var att hinna fram i tid.

Alla dessa gånger blev det som jag bad om. Kanske borde det sagt mig något. Jag vet inte.
Det är ofta jag önskat att jag kunnat tro på något mer än det jag vet om. Att kunna finna ro i att det finns en tröst i allt som händer.

Denna gång så ber jag dig att lyssna om du finns. Alla andra gånger betyder ingenting längre.
Fast det gjorde det då så tro mig. Finns med oss nu. Du behövs.

Det är många gånger jag hört att i desperata situationer ber människor till dig. Eller ropar på mamma. Eller både och.

Jag är villig att ge av mig själv, allt jag är för att du ska lyssna.
Snälla. Jag ber dig.. Gud.

// Sofia