Sorgen sliter mig i bitar. Hur kan jag ha hamnat här?
Minnen förträngda sen länge dyker upp och mardrömmarna besöker mig natt efter natt. Hur trasig kan en själ vara? Och varför skadar en trasig själ de man älskar över allt annat?
Igår kom det över mig. Som den största lavin. Den dränkte mina andetag. Den fick mig på fall.
Jag minns vad jag lovade mig själv dyrt och heligt. Aldrig, ALDRIG någonsin ska jag utsätta mina barn för samma som jag upplevt.
Men ändå så blev det så. Kunde det ha stoppats? Jag vet inte. Jag vet bara att det aldrig var min mening. Aldrig någonsin.
Varför förde jag över denna förbannelse? Varför?! Jag vill ha svar. Jag vill ha fakta. Men denna sjukdom är allt annat än logisk. Så hur ska jag kunna förklara för mina barn varför jag gjort som jag gjort? Jag minns ju att jag själv inte kunde förstå.
Min kärlek till er är gränslös. Ni är det bästa som någonsin hänt mig. Jag skulle kunna dö för er utan att tveka. Varför är det då så svårt att välja livet?
Jag har många svar som jag behåller inom mig. Vill ni veta så svarar jag. Det är en tunn och skör gränslinje mellan vad jag ska berätta och vad som mår bäst av att stanna. Här inom mig. Min smärta får aldrig bli er smärta. Men ändå så är den det. Fast outtalad. Men ändå skriven och utropad i frustration på varje hörn i livet.
Det är svårt att förstå sig själv när man gör fel. Om och om och om igen. Min dotters ord har fastnat på min näthinna. Jag har själv uttalat de orden till min mamma. Jag vet precis hur hon känner och ändå räcker jag inte till. Hur kan det bli så fel?
Finns ödet? Var det redan bestämt? Eller hade det kunnat bli annorlunda? Jag vet inte.
Mina älskade barn. Denna rond jag går mot detta monster har absolut ingenting med er att göra. Jag förstår och jag vet att det känns annorlunda inom er. Jag har själv varit där.
Tappa aldrig tron på er själva. Ni är universums underverk. I era ögon ser jag allt jag någonsin kunnat drömma om. Ni är mitt allt. Även om det inte känns så.
Dagarna ni föddes på är de bästa i mitt liv. Jag har fått den finaste gåva någon kan få. Jag har fått äran att ha er i mitt liv. Jag har fått äran att följa er och se er utvecklas till de mest fantastiska personer som finns. Och jag är så oerhört stolt över er.
Min resa har ingenting med er att göra. Men ändå precis allt. För ni påverkas. Och ni lider. Och det vill jag från det djupaste inom mig be om förlåtelse för.
Jag skulle kunna dö för er. Nu ska jag välja livet. Tillsammans mer er.
Jag älskar er mina änglar.
// Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...