Mina minnen är som diabilder. Ett snabbt klick och nästa bild är där. Har jag tur kanske det är en fin bild. Ibland måste många bilder klickas förbi innan ångesten går ner. Innan en fin bild kommer upp.
Ibland blir dessa diabilder till långfilmer som aldrig tycks ta slut. De spelas om och om och om igen. Jag vet att dessa kommer av en orsak. Jag vet att jag bearbetar. Men skräcken och ångesten är omedelbar. Den tar mig långt tillbaka. Till platser och människor jag för länge sedan lämnat bakom mig.
Måste jag ända ner där i gyttjan för att börja kravla uppåt? Förmodligen är det så. Men på bekostnad av vad? Jag är rädd för mina minnen. Jag är skräckslagen för det undanträngda som börjar komma upp.
Det kan räcka med ett ord. En lukt. Eller något annat som stimulerar ett sedan länge dolt sinnesuttryck.
Jag ska ta mig igenom detta! Jag är så förbannat trött på alla dessa bränder som släckts i mitt liv som endast gett en kortvarig vila. Jag ser ju så tydligt vart själva kärnan finns. Det är detta förträngda som måste få ta en obehaglig plats i mitt liv just nu. För att sen lämna plats åt något fint. Något fint som kan stanna kvar hos mig och inte tryckas bort av ännu en brand. Så inte ännu något fint blir rökskadat och bränt och ligger där trasigt i ett hörn och luktar illa.
Så om det krävs av mig att vara där jag är nu med det som jag går igenom för att nå dit så är det så det får vara. Jag orkar inte med det gamla längre. Så jag låter tårarna falla. Ibland i ensamhet. Ibland med någon annan. Jag låter paniken komma. Jag tittar på alla dessa diabilder och drömmer dessa långfilmer och försöker förstå att idag, i den process jag är i, så vill de mig väl. Jag får inte förväxla det med de personer som är med. Jag håller i mig. För nu räcker det!

// Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...