Är jag dömd för livet?
Om jag är glad blir andra misstänksamma. Om jag är låg detsamma. Hur länge måste jag ställa om mig? Hur länge måste jag låtsas?
Det är konsekvenser. Jag förstår det. Jag undrar bara när jag har betalat tillbaka. När är det nog?
Har jag rätt till mina känslor? Eller är det bara okej så länge dessa tillfredsställer andra?
Jag försöker bejaka mig och det jag känner. Men det är svårt att reda ut när jag blir misstrodd. När mina känslor inte är värda nåt. Om jag ser tillbaka så har jag fått mest stöd när jag varit som minst ärlig. Nu försöker jag vara ärlig och får minst stöd. Ska jag ljuga? Ska jag låtsas att det är värre än vad det är för att ni ska se mig?
Hur länge orkar jag kämpa i motvind. Hur länge tar det för att ni ska förstå? Hur länge behöver jag kavla upp ärmarna och fightas för min rätt? När ska ni tro på mig? Eller är jag dömd för livet? Jag vet inte. Jag är vilsen.
Just nu infinner sig en hopplöshet som är brutal. Ord som sårar tusen gånger värre än den värsta käftsmäll man kan få. Jag har mig själv att skylla. Men gör det allt enklare. Nej. Denna rond jag slåss med som kallas livet. När är den slut? När koras en vinnare? Jag kan blöda inifrån och ut. Jag kan kippa efter andan och be om en tidsfrist. Men när är det slut? När släcks ljuset och publiken går hem.
Det är så oerhört svårt att vinna tillbaka ett förtroende. Jag förstår det. Det är dock lika svårt att befinna sig på andra sidan. Att vara dömd för livet. När har jag betalat tillbaka? När är det nog?
Överlevaren i mig vill inte ge vika. Jag ska klara det här. Även om jag ska slåss ensam. Även om ingen satsat sina pengar på mig.
Men barnet i mig gråter. Krama mig. Älska mig villkorslöst. Snälla säg att allt blir bra. Snälla någon. Vem som helst. Stryk bort mina tårar. Låt mig vila i din famn och ge mig lite styrka att orka gå vidare. Tro på mig. Snälla någon.
Men jag tittar mig runt omkring och är ensam. I ett nattsvart mörker. Det finns ingen där. Jag har bara mig själv. Kan jag lita på att det räcker?
Dessa mardrömmar som besöker mig. Dessa demoner som grinar med sitt fula tryne. Med salivet rinnande och ett hånfullt skratt som ekar i världens hörn. Å andra sidan vägrar jag ge upp. Jag duger. Jag är värd något. Mina känslor har sin rätt. Oavsett om de stämmer överens med dina. Jag är inte till salu på livets rea. Om du vill gå på livets stig med mig så gå vid min sida. Varken mer eller mindre. Ta min hand ibland och led vägen när jag går vilse. Jag behöver dig. Så som att jag önskar att du någongång ska behöva mig.

// Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...