Vidriga, äckliga jävla sjukdom! Jag är så oerhört trött på skiten.
Jag är trött på hugg i ryggen. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på hur alla ser till sin egen vinnings skull. Jag är trött på övertramp. Jag är trött på lekarna med andras känslor. Jag är trött på elakheter.
Ja listan kan bli lång. Dessa saker inkluderar givetvis även mig. I alla fall som aktiv. Vem fan blir jag egentligen? Vart kom hon ifrån? Jag som annars gör allt för en annan människa.
Mest av allt är jag ändå trött på denna besatthet. Att jag inte kan släppa det som är dåligt. Mitt förnuft vet ju. Känslorna har ingen jävla aning. Det är så ohanterligt så ni som inte har denna sjukdom har ingen aning. Jag går sönder. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är stort eller smått. Känslan av det är så sann, den är så stark att jag inte ser nåt slut. Varför kan inte förnuft och känsla samarbeta? I alla fall lite?
Jag blir rädd för min känsla av ren uppgivenhet. Mitt mörker som suger ur all livsglädje. Jag försöker i små stunder torka upp ett par droppar av glädjen som rinner ur mig. Kanske får jag ett par minuters tidsfrist sen är det där stora, tunga och svarta över mig igen.
Någonstans så vet jag ju att det kommer att gå över. Känslan kommer att klinga av och jag kommer kanske rentav titta tillbaka och minnas det som nästan komiskt. Det är så oerhört galet. Inte konstigt att jag vill fly från mig själv. Inte när man lever i detta helvete av ohanterliga känslor. Och jag försöker bli arg. Den känslan kan jag i alla fall hantera. Någorlunda.
Jag försöker att hitta rätt fokus. Att ge rätt saker tid inom mig och inte slösa bort mer tid. Jag kommer att behöva all min kraft till viktigare saker.
Jag ska ta avsked av Nicklas och av mormor. Inom loppet av två veckor.
Jag är livrädd. Jag orkar inte gå sönder mer. För kan man laga ihop något som redan är i tusen bitar? Samtidigt som jag vill. Jag vill vara där, mitt i all förtvivlan. Jag vill vara närvarande. För oavsett hur jobbigt det är så tror jag inte att jag vill tillbaka. Till det avstängda och kalla. Till det mörka och fula. Och som jag skrivit förut. Det är inte antingen eller.. Livet innehåller både och..

// Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...