Den sjukdom jag lider av är progressiv och kronisk. Den är en mental besatthet och en fysisk allergi.
Det tog mig ett tag att verkligen förstå detta. Jag ifrågasatte. Nästan allt. Jag trodde mig ändå ha någon form av kontroll.
Jag minns den dag jag tog till mig denna kunskap. Jag gick förbi en pub, utan något som helst sug, men ville ändå in där. Bara ett glas.
När jag tänker så, bara ett glas, så är det min sanning. Min avsikt ÄR bara ett glas. Jag tror mig kunna sluta efter det.
Men jag lyckades som sagt fånga upp denna sjukdomsbild och tänkte att om jag vore allergisk mot nötter, att jag kan dö om jag äter nötter, så låter jag helt klart bli att göra det. Precis samma sak är det med substanserna.
Jag fortsatte min promenad, stärkt av min nya insikt och glad för att den kom så lägligt. Jag har tagit hjälp av detta flera gånger.

Denna sjukdom, mitt monster som föralltid kommer att finnas inuti mig. Slappnar jag av för mycket, eller tappar fokus så är den där och pockar på min uppmärksamhet. Ibland tyst och ett försiktigt nyp i midjan. Ibland vrålande som en riktig galning med käftsmällar som kan få vem som helst att falla.
Jag tror mig ha kommit på en strategi att hantera mitt monster. Om det är en liten påminnelse så sneglar jag bara in i hans fula tryne, suckar och tycker det är rätt patetiskt. När han vrålar så fightas jag inte emot längre. Jag ger den lite sådär lagom uppmärksamhet. Jag noterar de röda ögonen men tittar tillbaka med värme. Jag säger till honom att tack för att du gör dig påmind. Tack för att du inte låter mig glömma dig.
Det är, för mig, ett sätt att få tyst på monstret. Han fightas inte lika bra när jag mötet honom med värme. Han smälter ihop. Han vill ju slåss. För han vill vinna. Men det räcker med vinster för hans del. Jag tänker inte utmana en enda rond till. För jag vet utgången. Jag förlorar. Alltid.

// Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...