Ångesten slog ner mig som en lavin. Den täppte till alla mina andningsvägar och jag såg ingen ljusning långt där nere under isen.
I dessa perioder har jag svårt att äta av olika anledningar och det satte igång mina problem med mage och tarmar efter alla år av självsvält. Den onda spiralen var ett faktum.
Dagar blev till veckor. Panikattackerna kunde vara upp till 15 timmar i sträck. Det betyder för min del att ligga och spänna mig och skaka okontrollerat under dessa timmar med total fokus på att inte bli galen.
Jag var i stort sett sängliggande i 4 veckor. Sov säkert 17 timmar per dygn. Orkade inte ens gå på toaletten på egen hand till slut. Magen var så tom så jag kunde inte gå upprätt.

Till slut blev smärtorna för svåra. Njurarna värkte och trycket över bröstet blev värre och värre. Och då kom tårarna. I ren förtvivlan.
Minnen från när jag varit döende i Anorexi gjorde sig påminda även om detta inte handlade om det. Men känslan var densamma. Jag hade ingen kontroll över vad som hände med min kropp.
Så många gånger jag legat med telefonen i handen och tänkt ringa 112 denna tid. Men inte kunnat. Jag har helt krasst inte vågat trots oerhörda smärtor. Jag vill inte veta om jag ska dö..
Hur ska jag klara av att sitta bland andra människor när jag knappt kan gå 5 meter? Hur ska jag klara av om en panikattack kommer?
Jag isolerar mig ju från allt. Till och med min familj. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för det. Det är ingen vacker syn, med mycket självskada, för att stå ut.
Men till slut insåg jag att jag måste åka in. En viktminskning på 7 kilo på mindre än 2 veckor. Då behöver jag hjälp. Nu var läget allvarligt.

Sjukvården får mycket kritik men jag måste ändå säga att överlag så fungerade det mesta. EKG inom 10 minuter. Eget rum efter undersökningen pga min starka ångest. En läkare som kom efter många långa timmar och var noggrann och skrev in mig på medicin avd. Ingen tvekan alls eftersom han såg att mage och tarmar var helt tomma och synen av hela mig var nog rätt talande.
Vad jag grät. Och vad rädd jag var.
Hur ska jag klara mig här? Inlagd på sjukhus och inte hemma där jag har all min trygghet?
När kroppen ger upp är det svårt att hitta något positivt att tänka på. Tankar som kom till mig var..
Dör jag nu? Det kändes verkligen så. Och om jag inte dör nu, hur lång tid har jag kvar med barnen? Med Stephan? Vad vill jag att vi ska hinna med? Kommer jag få se dom växa upp? Har jag sagt tillräckligt hur mycket jag älskar dom? Har dom känt det?
Och alla dessa tårar. Inte av självömkan utan ren och skär skräck. Det fanns inte mycket av mig kvar. Jag var så blek så jag var transparent. Jag var ett spöke i en ännu så länge levande kropp.

Nu är det bättre. Men långt ifrån bra. Solen hjälper till att få bort det bleka på min kropp så jag ser friskare ut i andras ögon. Men inom mig är det orkeslöst och fortfarande kritiskt. Men det blir bara korta stunder i solen. Min kropp behöver all vätska att stanna kvar i min kropp. Inte att svettas ut.
Maten är svårt. Det åker rakt igenom och smärtorna i magen är fruktansvärda. Det är som ett stort odjur tar över min kropp. Med smärtor och ångest from Hell.
Hur mycket jag än önskar att den ska försvinna så har den hållt ett hårt grepp om mig rätt länge nu.
Näringsdryckerna är nog vad som håller mig uppe nån timme per dag. Jag börjar se ett ljus även om det står där och brinner på långt avstånd. Med flackande låga. Men det finns där. Efter allt jag gått igenom under åren så borde jag fixa detta också. Men den rädsla jag haft under tiden den önskar jag ingen och jag tänker på alla dom som får mycket svårare diagnoser. Som är mycket mer sjuka.

När jag låg där på avdelningen så kände jag mig så liten. Nästan som ett litet barn som gråter efter sina föräldrar. Stunden när besökstiden var slut och Stephan behövde åka hem så låg jag i fosterställning med en sorg som vred om hela mitt inre. Min stora trygghet var inte kvar. Kommer jag klara mig under natten?
Hur kan jag klara mig utan att hålla hans hand och hur han ser på mig med oro men med ännu mer kärlek.

Jag har hört så många människor som sagt till mig att när de går igenom en stor förlust, förlorar ett barn eller annan närhörig eller blir riktigt allvarligt sjuka i diagnoser som har låga odds för överlevnad så försvinner människor.
Det handlar säkert om osäkerhet och rädsla för hur man ska vara, säga och bete sig.
Detta drabbade även mig. Och ensamheten det för med sig när dem man tror ska finnas där lyser med sin totala frånvaro. Det är så oerhört smärtsamt.
Men på ett sätt är jag tacksam för detta. Sorgligt absolut. Och smärtsamt. Men i och med det jag har gått igenom nu har jag fått nya insikter och nya perspektiv på livet. Vad som är viktigt och vad som är rätt obetydligt.
Det har fått mig att vilja vara nära de jag älskar ännu mer. Det har fått mig att bryta med personer som inte är bra för mig.
Dock är det synd att många av oss måste hamna i en riktig kris innan dessa saker blir självklara.

ÅEn stor kram till alla er som behöver en omfamning av styrka och som upplevt kriser av alla de slag.
Jag vet är vi är alldeles för många.
Ett sms med en fråga "hur är det med dig" betyder så otroligt mycket för oss som kämpar, som ligger sjuka och bär på stor rädsla om vad som ska hända med oss.
Och till er som sörjer. Som går igenom en skilsmässa. Förlorat någon ni saknar så smärtan av förlusten driver hela ert inre itu. Kämpar med ett beroende eller har någon annan form av kamp framför er. Ja det finns tusen saker att ta upp. För jag kan lova er att om (hoppas ni blir förskonade) hamnar i en personlig kris så kommer en sådan liten omtänksam fråga betyda så otroligt mycket för den som kämpar. Ja nästintill allt.

All min kärlek // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...