I lite drygt mer än ett år har jag förlorat fler människor än jag trott varit möjligt. Alla är inte döda. Många av dom finns här ibland oss fortfarande men deras inre är dött. Personligheten är borta. Hoppet sedan länge försvunnit. Önskan om flykten tar över allt annat.
Jag tog ett svårt beslut att ta avsked av dessa människor. Jag kan inte, jag orkar inte se personer jag bryr mig om förtvina, förändras och dö inför mina ögon.
Många av de jag tänker på lärde jag känna när de var utan droger.
Träffar jag någon av dessa idag finns nästan inget av den personen kvar. Det som finns är deras behov, de ser mitt beslut att ta avstånd som ett svek. Jag har försökt att förklara att det är en kärlekshandling. Att jag klarar inte av att se dig dö inför mina ögon.
Men mina ord når inte fram. Och jag vet varför.
All den kärlek vi känt för varandra, alla långa nätter vi pratat om det som är viktigt i livet. Alla gånger vi stöttat varandra. När vi gråtit i varandras famn. Alla gånger vi lyft upp varandra. Vart tog det vägen? Jag vet. Men det smärtar likt förbannat ändå.
Ensamheten jag känner och befinner mig i är brutal. Vem finns kvar?
Ni förstod mig och jag förstod er. Vi fann en samhörighet som fick oss att vara nära. Nu är avståndet oändligt.
Jag ser dig men i dina ögon finns inget av dig kvar. Det enda som syns är behovet av mer. Mer av det som tar dig ännu längre bort från mig. Från oss. Från verkligheten.
Det finns ingenting jag kan göra. Förutom det jag gjort. Sagt ifrån. Jag klarar inte det här. Om du ska dö så vill jag inte vara där. Jag vill att du väljer livet. Om du gör det så kommer jag finnas där närsomhelst du behöver. Men inte annars. Det går inte. För även om jag vet att det inte är dig jag möter, att det du säger och gör inte är ditt riktiga jag så känns det inom mig. Trots att jag vet. Trots att jag själv befunnit mig där.
Du måste rädda dig själv. Du måste vilja bli räddad. Så länge du befinner dig på flykt så kan vi inte vandra på samma väg. Din väg går åt fel håll. Jag har försökt att tvinga dig att gå framåt. Jag har i förtvivlan försökt få dig att se att du går vilse. Men vill du inte kan jag inget göra.
Men om du vänder din blick framåt. Om du vill gå på den stig som leder mot sann frihet så finns min hand där för dig. Men innan det sker så har jag valt att inte stå i din skugga och betrakta det du gör. Jag har vänt mig om mot den stig där ljuset finns.
Det är en lång väg att vandra. Och jag går den gärna med din hand i min.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...