Jag vill bli fri. Fri från smärtan. Fri från det onda blödande sår som plågar mig dag som natt. Jag vill inte ha dig längre. Lämna mig. Nu.
Jag vill kräkas ut mina demoner. Jag vill att de ska lämna min kropp. Lämna min själ. Lämna det som blivit en sån stor del av vem jag är.
Orkar du lyssna? Orkar du höra min klagan? Orkar du stryka bort mina tårar? Orkar du höra utan att fördöma? Orkar du hålla mina darrande händer? Orkar du möta min blick full av skam med kärlek, med en bekräftelse som betyder allt.
Det kanske är för mycket begärt. Vissa saker pratar man inte om. Det som gör för ont döljer vi nästan alltid. Men till vilket pris?
Jag har delat med mig. Både i skrift och i möte med andra. Det krävs mod. Massor av mod att lämna ut sig själv. De flesta gör det inte under en hel livstid.
Det som smärtar mig mest är tystnaden. Samtidigt som den kan vara läkande. En människa som bara lyssnar. Som inte kommer med tröstande ord.
Den smärta jag försöker beskriva är den som uppstår när jag lyfter fram det förbjudna. Den som ingen vill höra. Det som inga ord i världen kan läka. Samtidigt så läker tröstande ord. Det bekräftar att du hört det jag sagt. Att du läst det jag skrivit.
Om det smärtar dig att ta del av, vad gör det då med mig? Jag som upplevt det jag beskriver. Jag som levt i det helvete jag önskar bli fri ifrån.
En del av mig ångrar det jag skrivit. Samtidigt så vägrar jag skämmas. Det är nog nu. Jag har varit tyst alldeles för länge.
Tystnaden har grävt ett djup svart hål inom mig som jag är så innerligt trött på. Ut med skiten. Skrik ut den om du måste. Gråt ut den. Gör vad som krävs för att den ska lämna dig.
Ta tillbaka din rätt till det du känner. Ta tillbaka din rätt till det som hänt. Men låt det aldrig förgöra dig. För det räcker nu. Slå dig själv fri.
Jag vill tacka en vän som bekräftade mig i det svåraste jag någonsin skrivit. Tyvärr var han den enda. Men samtidigt var han allt. Han läste. Han kände. Och han vek inte för rädslan att för en kort stund känna det jag kände. Uppleva det jag upplevt. Jag vet att du vet hur oerhört tacksam jag är för dina ord. För ditt mod och för det stöd du gav mig.
Samtidigt skäms jag. Kanske jag skulle ha fortsatt dölja detta inom mig. Men samtidigt skriker något inom mig. Jag väljer att se det som det friska. Varför ska jag skämmas över någon annans handlingar? Varför ska jag skämmas för att andra inte vet hur de ska bemöta det jag delar om?
Det som har hänt har hänt. Jag vill ut med det. För jag vill släppa det. Jag vill inte gå en dag till, inte ens en sekund, med detta rivande inom mig.
Jag väljer att släppa det fritt. Ut i ingenstans. Bort från mig.
Jag vet att DU såg mig. Jag vet att du läste. Jag vet att du kände. För mig betyder det allt.
Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...