Varför bryr jag mig så mycket om andra? Speciellt när den personen inte bryr sig om mig. Absolut inget bra kan ju komma ur detta. Ändå befinner jag mig där. Om och om igen.
Jag lägger lika mycket skuld för detta hos mig själv som på den andra.
Jag blir ju faktiskt bara behandlad så som jag tillåter mig att bli. Men det är svårt. Det gör ont att säga ifrån. För då försvinner ännu en.
Jag vet så väl vad det handlar om. Ändå så står jag där med öppna armar och en innerlig önskan om att bli omtyckt. Att orden jag fått höra är av sanning. Tyvärr blir jag bevisad ha fel. Om och om igen.
Jag har funderar mycket på varför. Är jag så dum, så naiv och korkad? Kanske. Men ska jag gå runt och misstro alla? Ibland känns det så. Men jag vill inte. Jag har varit kall alldeles för länge. Inte låtit något komma in. Inte låtit någon komma in.
Fast samtidigt så var det enklare. I alla fall för mig men inte dom jag stängde ute.
Det kanske är så att jag letar på fel ställe. Kanske är det så att det är min rastlösa själ som inte nöjer sig utan vill ha mer? Något hos mig är det ju helt klart. Jag kan bara förändra det jag vill. Och det jag väljer att se.
Men vem står kvar då? Tror det är rädslan som styr. Rädslan av att vara ensam. Samtidigt som jag återupplever den ständigt med att lägga mig och mina känslor i händerna på de som inte vill ha det.
Tror att det ligger nån sjuk destruktiv tillfredsställelse i detta. Annars skulle jag väl säga ifrån? Stå upp för mig själv? Så många gånger som jag varit på väg att göra just detta. Sen kommer tvivlet.. Vill jag riskera att förlora det här.. Vill jag få det bekräftat att allt var lögn.. Så jag låter bli. För så länge jag inte vet, så länge det inte blir fakta så lever det sjuka lilla hoppet inom mig att det ska vara sant. Att jag ska vara värd något, att betyda något för denna människa.
Och den enda som kan förändra det är jag. Jag vet det. Det är ingen annans fel. Om någon väljer att ljuga för mig, om någon väljer att utnyttja att jag tror på vad dom säger och jag dessutom tillåter det så är det endast upp till mig. Ingen annan.
Och synen på mig själv, den bild jag inom mig fortfarande har kvar om hur lite jag är värd blir bekräftad om och om igen.
Det är upp till mig.
Imorgon ska jag välja annorlunda.
Jag måste. Även om jag kommer att sakna dig. För det jag saknar är inte dig. Du fanns ju aldrig. Det var min illusion. Att jag trodde på dig.
Men jag vet att jag brydde mig om på riktigt. Och i det ska jag finna lugn. Något annat kan jag inte styra över.

// Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...