Med tiden så blir i stort sett allt klarare. Det som gömt sig i en tjock dimma skiner allt starkare.
Fick höra nyligen att i det mörkaste mörker så syns ljuset som klarast. Oavsett hur litet ljuset är. Det stämmer. Det är därför många av oss, om inte alla, måste nå sin botten för att ge upp. För att totalt kapitulera. Jag minns min. Det var ingen omvälvande händelse. Allt hade redan rasat. Det var modet från en vän från unga år som sa till mig att Du behöver hjälp. Det räckte. Jag såg genom hennes ord vilken förändring jag gjort. Jag var inte ens en strimma av den hon lärt känna i vår ungdom. Så liten som jag kände mig då. Så Tack Malin för ditt mod.
Att substanserna endast är ett symptom på denna sjukdom, är en insikt som jag kan applicera mer och mer. Jag är nästan helt säker på att jag föddes med denna sjukdom. Allt jag gjort har varit svart eller vitt. Allt eller inget. Ansvar har varit det mest skrämmande som funnits.
Den här mentala besattheten. Jag kan bli beroende av precis allt. Jag kan omvända det mest positiva till något destruktivt. För jag kan inte ha balans. I något. Inte när jag låter sjukdomen ta över.
Nu vet jag att det går. För jag hör andra som funnit det. Balans.
Och det behöver inte vara förenat med tråkigt. För det är vi beroendesjuka ofta livrädda för. Min teori är för att det är då vi möter det vi är livrädda för. Nämligen oss själva.
Denna oändliga flykt från det enda vi inte kan fly ifrån.
Nu har jag gått steg för steg på min väg i tillfrisknandet så även om jag kanske inte går brevid mig själv (den som flyr) riktigt ännu så är jag i alla fall tätt bakom mig själv och kan sträcka ut min hand och ta på min axel och be mig själv sluta fly mer. Det räcker nu. Låt oss gå sida vid sida istället. Hand i hand. Och möta livet tillsammans.

// Sofia