Den sjukdom jag lider av är progressiv och kronisk. Den är en mental besatthet och en fysisk allergi.
Det tog mig ett tag att verkligen förstå detta. Jag ifrågasatte. Nästan allt. Jag trodde mig ändå ha någon form av kontroll.
Jag minns den dag jag tog till mig denna kunskap. Jag gick förbi en pub, utan något som helst sug, men ville ändå in där. Bara ett glas.
När jag tänker så, bara ett glas, så är det min sanning. Min avsikt ÄR bara ett glas. Jag tror mig kunna sluta efter det.
Men jag lyckades som sagt fånga upp denna sjukdomsbild och tänkte att om jag vore allergisk mot nötter, att jag kan dö om jag äter nötter, så låter jag helt klart bli att göra det. Precis samma sak är det med substanserna.
Jag fortsatte min promenad, stärkt av min nya insikt och glad för att den kom så lägligt. Jag har tagit hjälp av detta flera gånger.

Denna sjukdom, mitt monster som föralltid kommer att finnas inuti mig. Slappnar jag av för mycket, eller tappar fokus så är den där och pockar på min uppmärksamhet. Ibland tyst och ett försiktigt nyp i midjan. Ibland vrålande som en riktig galning med käftsmällar som kan få vem som helst att falla.
Jag tror mig ha kommit på en strategi att hantera mitt monster. Om det är en liten påminnelse så sneglar jag bara in i hans fula tryne, suckar och tycker det är rätt patetiskt. När han vrålar så fightas jag inte emot längre. Jag ger den lite sådär lagom uppmärksamhet. Jag noterar de röda ögonen men tittar tillbaka med värme. Jag säger till honom att tack för att du gör dig påmind. Tack för att du inte låter mig glömma dig.
Det är, för mig, ett sätt att få tyst på monstret. Han fightas inte lika bra när jag mötet honom med värme. Han smälter ihop. Han vill ju slåss. För han vill vinna. Men det räcker med vinster för hans del. Jag tänker inte utmana en enda rond till. För jag vet utgången. Jag förlorar. Alltid.

// Sofia