"Du är alltid rätt person men kan befinna dig i fel sammanhang". Återigen kommer dessa ord upp i mig. Ord som en vän med samma sjukdom sagt till mig. Ord jag tänkt mycket på.
Tyvärr har den personen försvunnit. In i något jag inte har tillträde till. In i att tiga sönder vår relation.
Det gör förbannat ont att jag har blivit en del av ett "fel sammanhang" med denna person. Det var ju det sista jag ville.
Jag känner mig sårad. Jag får uppleva en av mina största rädslor just nu. Att vara sårbar. Och att stanna kvar i den känslan. Det gör ont. Jävligt ont.
Försöker greppa någon lärdom av detta. Något jag kan vända till någon form av styrka.
Jag blir nu utsatt för det jag utsatt mina närstående för. Jag får uppleva deras känslor. Deras maktlöshet inför sjukdomen. Det känns. Det bränner i mitt innersta. Det är sorg och frustration. En vilja att kunna hjälpa men samtidigt inse att jag kan inget göra. Jag får i varje andetag kämpa emot i motvind för att inte falla in i ett medberoende.
Men ändå är jag tacksam för ännu en insikt. Jag säger Nej Tack till att gå tillbaka. Jag blir ännu mer stärkt av motgångar. Jag ser nu från två håll hur mycket skada denna sjukdom gör. Så jag försöker tänka att jag är tacksam för denna insikt. Istället för att gå under med en annan person. Då finns det ju ingen som helst vinst i det som sker. Jag hoppas att mina tankar kring detta ska lindra känslan jag har i magen. För den svider och krampar och gör ont.
Så nu när Julen är nära ska jag tända ett ljus för dig. Jag ska skänka dig många tankar. Och jag ska be för att du ska finna den kraft du behöver för att komma tillbaka. Hit till ljuset. För det är ingen annanstans än här du hör hemma.

// Sofia