2013 Året då jag gav upp. Totalt. Jag orkar inte mer. Jag VILL inte mer. Det kan inte vara det här som är meningen med livet. Det kan inte vara mitt öde att må såhär. Det måste finnas något annat.
Och ett hopp tändes. Och släcktes. Och tändes igen. Lågan har fladdrat i vindar jag inte kunnat förutspå. Jag har skyddat lågan med mina knutna händer. Jag har viskat "Lämna mig inte nu. Jag klarar inte det här på egen hand". Lågan har brunnit med hela sin styrka och gett mig en värme som jag aldrig tidigare upplevt. Men den har inte slocknat. Den har funnits där med mig varje dag sen den 11 mars detta år.
Jag har fått så mycket i mitt liv sen denna dag. Jag har fått tillbaka mina känslor. Jag har fått vänner som förstår mig och som går samma väg som jag gör. Jag har fått stöd från mina nära. Allt jag fått är ovärderligt. Jag visste inte att detta fanns. Och om det fanns så var det inte ämnat för mig.
För hur kan något ljust och fint och varmt rymmas i en själ så full av mörker? Hur kan jag känna med andra när jag inte känner något själv?
Men det gick. Och det går. En dag i taget.
Så till er som vandrat med mig på denna resa vill jag från mitt allra innersta tacka er. Tack för ert avstånd som varit tvunget i vissa lägen. Tack för ert tålamod. Tack för er tro på mig när jag själv inte funnit något att tro på. Och TACK för att jag är välsignad att få ha er i mitt liv. Det är ni som gör skillnaden. För ensam är inte stark.

Älskar er alla ???