Min kropp skriker. Mitt innersta slits itu. Människor faller som käglor runt om mig. Vilken förbannad kraft den här sjukdomen besitter.

Jag står handlöst brevid och är totalt maktlös. Jag vill krama om, jag vill stryka bort tårarna. Jag vill ge av min kraft. Jag vill att de ska se hur värdefulla de är för mig. Jag vill att de ska inse att de har en lika självklar plats här som alla andra.

Jag känner mig frustrerad att många inte kan förstå. Vi är inte den lägre klassens medborgare. Världen där ute är för hård för oss. Jag har aldrig någonsin stött på så många underbara människor som jag gjort under denna tid. Känslosamma och varma. Ödmjuka och vackra i själen.
Jag vill skrika ut min frustration.
Vi har en känslomässig sjukdom. Vi kan alltså inte hantera våra känslor och då blir livet lätt ohanterbart. Vi finner tröst i ruset, i kicken. Vi finner en välbehövd vila i det lugn som sänker sig över oss.
Det handlar om överlevnad. Kan det vara så att substanserna faktiskt räddat oss från ett tidigare självmord..? Missbruket tar sakta livet av oss men det är inte avsikten. Avsikten är att överleva. Att kämpa emot detta groteska monster som lever inom oss. Rond efter rond efter rond. Dessvärre vinner vi aldrig. Det är en kamp där drogen alltid vinner. Sakta men säkert.

Så snälla ni där ute. Titta inte ner på oss. Vi lider. Vi har ett sådant trasigt inre som bara skriker efter omvårdnad. Vi kan bara laga den för egen del. Men ni kan hjälpa till. En ömsint blick räcker. Att se oss. Som människor.
Att komma tillbaka från ett återfall är ingen självklarhet. Det är rysk roulett när den är som värst. Det är grymma odds emot oss.
Jag kämpar på med mitt. Och min önskan är att den kamp jag befinner mig ska ge en annan beroende, om så bara 1 procent, lite mer styrka att fortsätta. Att välja livet. För jag vill inte ha ännu en grav att besöka.

All min kärlek // Sofia