Direktlänk till inlägg 15 augusti 2014

12 steg och allt därtill..

Av Sofia Vigedal - 15 augusti 2014 02:31

Låt mig välja själv. Låt mig avgöra vad som är bäst för mig.
Jag blir så ledsen över allt dömande, att andra tror sig veta att jag väljer fel. Att jag väljer ett liv som inte blir lika rent, inte lika fritt från missbruk som de som väljer gemenskapen.
För mig så ger det inget att ständigt ha en fot kvar i beroendet. Att ständigt höra och lyssna och dela med mig av en tid av mitt liv jag ändå minns i detalj. Det hjälper inte mig.
Varför kan jag inte få tillbaka samma acceptans som jag ger er, ni som hittat det ni behöver i denna gemenskap?
Jag har gått på många möten. Jag har haft sponsor. Och jag har känt mig ensam. Jag har känt att mina frågor, att mina ifrågasättanden fött en dialog från andra (monolog är ett bättre ord) att jag inte kommer att lyckas. Jag kommer inte att finna frid, frihet och den eufori ni känner om jag inte väljer samma lösning som er.
De 12 stegen är bra. Missförstå mig rätt. För mig är det sunt förnuft att leva efter dessa. Jag behöver inte gå igenom detta, steg för steg, för att finna mig själv. Jag vet redan. Och jag beskyller ingen, absolut ingen för mina handlingar.
Varför ska olikheter vara fel? Varför är inte mina val lika mycket värda? Vad är det som säger att ni har rätt och att jag har fel? Varför accepteras inte jag och mina val? Jag accepterar ju era.
I min värld, och den är endast min, så förstår jag inte hur det ska hjälpa mig att fokusera på mina defekter. Det är ju vad jag gjort hela livet. Jag vill fokusera på mina styrkor, min framtidstro och mina val som jag gör idag som får mig att leva ett innehållsrikt liv. Där jag väljer sunda relationer. Där jag väljer bort det som gör mig illa. Varför är det fel. Varför säger ni att jag kommer ta återfall. Varför får jag höra att jag gör fel..
Ska inte hela denna gemenskap vara icke dömande? Ska den inte främja en persons styrka oavsett om den personen inte tycker precis som du?
I dessa rum känner jag mig utsatt. Jag känner att mina val inte är lika mycket värda som dina. Att jag gör fel.
Jag vill därför berätta att jag funnit min väg att gå. Jag väljer att inte stänga dörren till det förflutna. Jag har det ständigt i min personliga backspegel. Jag kommer aldrig att glömma. Jag vet. Hela tiden. Varje dag. Och för mig räcker det. Jag personligen mår i ärlighetens namn inte ett dugg bättre av att höra andras berättelser. Jag mår inte bättre av att sörja andras förluster. Jag mår inte bättre av att leva kvar i det som jag valt att lämna.
Jag minns ändå. Hela tiden. Varje dag. Och det räcker. För mig.
Jag väljer att vara nykter varje dag, precis som ni. Dock så väljer jag bort att leva i det varje dag. För det hjälper inte mig.
Idag fick jag beskedet att ännu en person jag lärt känna gått bort. Ännu en far har lämnat sina barn. Trots att han inte ville. Beroendet tog över. Ägde hela hans kropp och hans sinne. Den åt upp honom inifrån tills inget längre fanns kvar.
Vad hade kunnat rädda honom. Jag har ingen aning. Kanske hade gemenskapen varit för honom. Kanske valde han fel. Eller så är det så krasst att för vissa går det bara inte. Tomheten är för stor. Det kanske inte finns något som kan fylla detta för vissa. Jag vet inte. Vad jag vet är att 3 barn får somna utan sin far vid livet. Jag vet att ännu en vacker människa fått lämna för tidigt. Men jag tänker inte döma, jag vägrar tro mig veta vad som kunnat rädda honom. Det är inte upp till mig att veta. Vi väljer alla det som vi känner är bäst för oss. Vissa drar en vinstlott, vissa inte. Men respektera en människas val. Oavsett vad det handlar om. Oavsett om det inte är vad just du valt. För du vet inte vad som fungerar för någon annan.
Du vet bara vad som fungerar för dig. Låt det vara gott nog.

Kärlek // Sofia

 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Sofia Vigedal - 28 februari 2015 07:06


Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Av Sofia Vigedal - 8 februari 2015 18:34


Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Av Sofia Vigedal - 3 januari 2015 15:47


Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Av Sofia Vigedal - 28 december 2014 14:52


Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Av Sofia Vigedal - 15 december 2014 18:54


Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Gästbok

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

RSS


Skapa flashcards