Jag vill ha ett plåster till själen. Ett sånt där stort vattentätt. Så inte mina tårar får det att lossna. Ett sånt där med mjuk gelé som skyddar den lilla del som ännu inte är så förstörd.
När det gör så in i helvete ont. När du vänder och vrider dig av inre smärta. När tankarna inte får fäste. Bara de som är mörka. Och smutsiga. Och som bekräftar det som andra gör mot dig.
Som ett barn har jag rätt länge nu hoppat upp från det svidande på knäna i gympasalen och slängt ut ett leende för att tåren i ögat inte ska synas. Som ett barn som blir mobbat har jag stått kvar och lyssnat. Tagit emot och kapslat in orden. Sen skrattat bort det. Eller blivit arg en stund. I det ligger det lite frihet. Eller det värsta. Spela oberörd. Det är då deras ord och handlingar kan bli din sanning till slut.
Jag har sagt ifrån. Massor. Jag har tagit avstånd massor. Jag har sagt att nu räcker det. Massor.
Det är vad som krävs. Något jag måste göra. Stå upp för mig själv. Annars kommer ingen självkänsla bli bättre. Men sorgen efter detta då. Sorgen över att inte vara värd mer än att utnyttjas. Att finnas till endast för andras behov. Det stärker ju inte. Det gör ju lika ont. Då efter jag sagt ifrån.
Vad gör jag för fel. Varför är det just jag som om och om igen utsätts för detta. Jag vill verkligen veta. För jag orkar inte tappa en bit till eller behöva plåstra om min själ så många gånger till. Tillslut kanske det inte går att laga nåt mer. Det är jag skräckslagen över.

Känslan av att endast vara intressant när någon vill ha något av dig. När den andras behov slår ut all respekt för den som blir utnyttjad. När frågan kommer. Ömt och fint uttalad. Men personen står redo med en knyten näve bakom ryggen när den fått det den vill ha.
I min ålder ska man väl slippa att gråta sig till sömns över detta så ofta.
Mitt problem är att jag inte är tillräckligt stark. Jag tar det så in i helvete personligt. För jag vill ju tro att de bryr sig. Jag vill ju känna mig omtyckt. Och respekterad. Men blir motbevisad gång på gång.
En vän som stått mig nära för en tid sedan sårade mig så enormt häromdagen med att trycka ner mig i varje ord jag sa. Och orden jag uttalade var oro över denna persons hälsa. Att se en förändring i en sådan fin människa gör ont. Känner jag för mycket. Förmodligen. Måste jag bli mer hårdnackad. Kanske. Men hur blir jag som person då. Som dom?! Det är det sista jag vill. Jag har varit där också men lämnat det för länge sedan. Jag vill förändras till det bättre.

De personer jag har haft i åtanke är kanske ett 5 tal. Så ta inte åt dig. De som borde läser inte. För de har inte tillgång till detta längre. För jag klipper av. Jag säger ifrån. Och det känns bra så länge jag är upprörd eller arg. Sen är såret i själen tillbaka. Lite större ännu en gång. För jag har gjort allt för dessa personer. Allt. För jag trodde vi var vänner. Att ge och ta emot. Att inte bara ta emot. Ska det vara så svårt.
Jag ska fortsätta analysera detta med min del i allt. För det är det jag måste fokusera på. Dessa andra personer står helt utanför min makt att göra nåt för. Det är där den egentliga läkningen ligger. Jag hoppas verkligen det. Det måste vara så. Förändring kommer inifrån och jag har professionell hjälp för detta. Inte en dag till vill jag känna mig så obetydlig. Så utnyttjad. Så förbisedd. Så ignorerad. När jag undrar hur de mår. Inget svar. Sen någon dag senare en fråga om nåt de vill ha. Och jag säger nej. Och jag kommer fortsätta säga nej. Men det stärker inte min självkänsla ett skit. För sveket är redan inne i min själ och bekräftar min egna syn på mig själv. Totalt betydelselös.
Sen har jag ju mina guldkorn. Min underbara vän Jeanette. Ovärderlig. Hon har också haft det tufft men vänt det till att ge omsorg och människovärde. Helt klart en sann vän och du är ett stort stöd ska du veta. Och jag vet att du också har tilltro till mig och att du kan lita på mig. Precis som jag har för dig.

Antar att många tar fel vägskäl. Sorgligt. För de som sviker så enormt på mig nu känslomässigt har samtliga varit bra vänner. Men inte längre.

Natten mellan mån och tisdag var jag helt förstörd. Jag grät så jag skrek. I ren plåga. Somnade med tungt huvud och vaknade med den grymmaste av ångest jag haft. Kan ärligt säga att jag aldrig varit så rädd. Nu dör jag.
Och så liten och övergiven jag kände mig. Och så svag med diverse symptom på sämre hälsa så kom min mamma hit mitt i natten. Det tog emot att fråga. Klara det här själv nu. Men jag var helt säker på att nu orkar jag inte mer. Nu får det vara nog.
Och jag behöver en professionell reflektion över detta redan imorgon.
Jag vill inte gå en dag till med en själ utan plåster. Kostnaden bryr jag mig inte om. För det pris jag betalar nu är alldeles för hög. Det driver mig in i ett självförakt. Och där har jag varit alltför många år.
Det är skrämmande att vara oärlig har blivit så vanligt att det är dom som håller sig till sanningen som blir anklagad för lögn.
Jag säger vänligt nej till att medverka i det. Sköt ert drama på egen hand. Eller så växer ni upp och tittar inåt ni med så kanske er resa söker sig mot ljuset igen. För jag vill er inget illa. Precis tvärtemot. Men när det tas emot som något att utnyttja då blir jag liten igen och tar det personligt. Blir arg. Släpper lite. Sen självföraktet att jag går på det. Igen. Jag är så in i helvete rädd för ensamheten när många försvinner. Eftersom de varit nära. Eftersom vi haft ömessidig repekt föra varandra.
Jag saknar er varje dag. Och jag tänker på er varje dag. Och jag önskar att vi ska kunna ses i den där gympasalen när knäna svider och när tåren trycks bort av ett leende och då ska jag se dig och du ska se mig. Och sen behövs inte så många ord. För vi såg varandra. Utan dolda avsikter.
Ta hand om de i ditt liv som respekterar dig och du dom. Ingen har rätt att kliva över en annan på det sätt som hänt. Aldrig.

//S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...