Jag vill bli fri. Fri från smärtan. Fri från det onda blödande sår som plågar mig dag som natt. Jag vill inte ha dig längre. Lämna mig. Nu.
Jag vill kräkas ut mina demoner. Jag vill att de ska lämna min kropp. Lämna min själ. Lämna det som blivit en sån stor del av vem jag är.
Orkar du lyssna? Orkar du höra min klagan? Orkar du stryka bort mina tårar? Orkar du höra utan att fördöma? Orkar du hålla mina darrande händer? Orkar du möta min blick full av skam med kärlek, med en bekräftelse som betyder allt.
Det kanske är för mycket begärt. Vissa saker pratar man inte om. Det som gör för ont döljer vi nästan alltid. Men till vilket pris?
Jag har delat med mig. Både i skrift och i möte med andra. Det krävs mod. Massor av mod att lämna ut sig själv. De flesta gör det inte under en hel livstid.
Det som smärtar mig mest är tystnaden. Samtidigt som den kan vara läkande. En människa som bara lyssnar. Som inte kommer med tröstande ord.
Den smärta jag försöker beskriva är den som uppstår när jag lyfter fram det förbjudna. Den som ingen vill höra. Det som inga ord i världen kan läka. Samtidigt så läker tröstande ord. Det bekräftar att du hört det jag sagt. Att du läst det jag skrivit.
Om det smärtar dig att ta del av, vad gör det då med mig? Jag som upplevt det jag beskriver. Jag som levt i det helvete jag önskar bli fri ifrån.
En del av mig ångrar det jag skrivit. Samtidigt så vägrar jag skämmas. Det är nog nu. Jag har varit tyst alldeles för länge.
Tystnaden har grävt ett djup svart hål inom mig som jag är så innerligt trött på. Ut med skiten. Skrik ut den om du måste. Gråt ut den. Gör vad som krävs för att den ska lämna dig.
Ta tillbaka din rätt till det du känner. Ta tillbaka din rätt till det som hänt. Men låt det aldrig förgöra dig. För det räcker nu. Slå dig själv fri.
Jag vill tacka en vän som bekräftade mig i det svåraste jag någonsin skrivit. Tyvärr var han den enda. Men samtidigt var han allt. Han läste. Han kände. Och han vek inte för rädslan att för en kort stund känna det jag kände. Uppleva det jag upplevt. Jag vet att du vet hur oerhört tacksam jag är för dina ord. För ditt mod och för det stöd du gav mig.
Samtidigt skäms jag. Kanske jag skulle ha fortsatt dölja detta inom mig. Men samtidigt skriker något inom mig. Jag väljer att se det som det friska. Varför ska jag skämmas över någon annans handlingar? Varför ska jag skämmas för att andra inte vet hur de ska bemöta det jag delar om?
Det som har hänt har hänt. Jag vill ut med det. För jag vill släppa det. Jag vill inte gå en dag till, inte ens en sekund, med detta rivande inom mig.
Jag väljer att släppa det fritt. Ut i ingenstans. Bort från mig.
Jag vet att DU såg mig. Jag vet att du läste. Jag vet att du kände. För mig betyder det allt.
Tack.

De flesta jag känner har, eller har haft, något form av missbruk.
Droger. Relationer. Mat.
Samma missbruk bara olika tillvägagångssätt. Samma desperata längtan efter en stunds vila. En stunds tidsfrist. Att få må bra. Om så bara för en liten liten stund.
Ett tomrum inom oss som vi har en desperat längtan av att fylla. Eller ett fullt tomrum som har en desperat känsla av att bli tomt.
Att se någon man älskar gå under är tufft. Precis så som mina nära har känt.
Förtvivlan. Förakt. Förlust.
Hur räddar man en trasig själ? Hur hjälper man någon som endast har i sikte att fly. In i dimman. Om så bara för en stund.
Hur sjukt är det när det "normala" blir denna sjukdom. När prat om olika tillvägagångssätt blir den gemensamma nämnaren. Vad finns kvar om vi tar bort det? Finns omtanken kvar? Finns kärleken kvar? Finns det något kvar eller är det just detta som håller oss samman? Denna känsla av samhörighet. Känslan av att någon förstår.
Tråden är så oerhört skör. Ett snedsteg och vissa av oss är där nere i dyngan direkt. Slåss för våra liv samtidigt som vi dör.
Vissa av oss klarar sig en längre stund. Men är det bara en startsträcka till helvetet? Eller går det att överkomma detta monster?Denna kraft som är starkare än något annat.
Missbruk slår ut alla naturliga instinkter. Vi kliver över allt. Vi sårar de vi älskar. Allt för drogen eller vad det är vi använder för att fly. För att få känna känslan av liv. Det är just det som är så absurt. Vi dör, ibland sakta ibland fort, i en strävan efter att få leva. Att få känna en stunds vila. Att få slippa en ångest som väger ton över våra axlar.
Men till vilket pris? Våra liv? Eller att förstöra livet för de vi älskar?
Jag kan lova att ingen av oss vill betala det priset. Ändå gör vi det. Om och om och om igen.
Beroendet är en sjukdom. Oavsett om folk tvivlar. Det finns ingen, absolut ingen, som skulle utsätta sig själva eller andra för detta helvete om det endast krävde en vilja att bli fri. Att finna en sinnesro och ett lugn inuti oss själva som gjorde att ingen substans, ingen kick i världen skulle få oss att skada andra. Eller oss själva.
I vårt tillfrisknande ska vi rättfärdiga de vi skadat. Det är det minsta vi kan göra.
Men glöm aldrig bort att rättfärdiga dig själv först. Förlåt dig själv. Lyft fram det goda. Det fina som finns inom dig. Det finns där. Även om du tappat bort det ett tag.
Endast en själ som är på väg att läkas kan hjälpa en annan. Utan det blir det endast ett trevande i ett mörker som ingen av oss hittar ut ifrån.
Så mina vänner. Mina älskade. Mina medmänniskor. Och mina fiender..
Sträck på dig. Ta din plats här i livet som är given. Lyft din blick mot solen och den mörka skuggan faller alltid bakom dig.
All min kärlek.
// Sofia

14 år av kärlek..
Av Sofia Vigedal - Idag 02:35
14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours // S

14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours ???

Jag äger min kropp. Jag äger rätten att bestämma vem som tar på den.
Du tog ifrån mig det. Du tog ifrån mig min kropp. Du tog ifrån mig min själ. Du tog så mycket.
Det var inte bara mig du bestal. Du stal från de som stått mig nära. Som velat nå mig ända in. För det har varit stängt dit. Jag har inte velat att de ska behöva smutsa ner sig. Jag har inte velat att de ska få se hur det ser ut här inne. I mitt innersta. Det som någon gång faktiskt var fint. Innan du förstörde det. Innan det äckel du lämnade kvar fastnade som tjock tjära. Som inte kunnat tvättas bort. Trots år av försök.
Du bestal mig deras kärlek. Och du bestal även dem från min. Hur ska jag kunna ta emot och ge av mig själv när dina handlingar, dina händer och din lukt dröjer sig kvar? Trots alla år som gått. Vad gav dig rätten att ta allt det från mig? Och varför låter jag dig även idag ha den makten?
Varför ser jag dig i varje man jag möter? Varför förs jag tillbaka dit av nåt så fint som en oskyldig beröring? Du förstörde så mycket mer än jag tror att ens du förstår.
Det är dags att ta tillbaka min rätt. Jag är så in i helvete trött på att du även idag har makt över mig. Varför ska jag bära på detta äckel när det är du som är äcklig?! Det räcker med alla år du redan tagit ifrån mig. Du ska inte få ett enda till. Jag ska rena min själ. På rätt sätt. Genom att driva ut dig från den. På rätt sätt. När du väl är ute därifrån ska jag begrava dig. I mitt förflutna. För i min framtid har du ingen rätt att vara.
// S

Mina minnen är som diabilder. Ett snabbt klick och nästa bild är där. Har jag tur kanske det är en fin bild. Ibland måste många bilder klickas förbi innan ångesten går ner. Innan en fin bild kommer upp.
Ibland blir dessa diabilder till långfilmer som aldrig tycks ta slut. De spelas om och om och om igen. Jag vet att dessa kommer av en orsak. Jag vet att jag bearbetar. Men skräcken och ångesten är omedelbar. Den tar mig långt tillbaka. Till platser och människor jag för länge sedan lämnat bakom mig.
Måste jag ända ner där i gyttjan för att börja kravla uppåt? Förmodligen är det så. Men på bekostnad av vad? Jag är rädd för mina minnen. Jag är skräckslagen för det undanträngda som börjar komma upp.
Det kan räcka med ett ord. En lukt. Eller något annat som stimulerar ett sedan länge dolt sinnesuttryck.
Jag ska ta mig igenom detta! Jag är så förbannat trött på alla dessa bränder som släckts i mitt liv som endast gett en kortvarig vila. Jag ser ju så tydligt vart själva kärnan finns. Det är detta förträngda som måste få ta en obehaglig plats i mitt liv just nu. För att sen lämna plats åt något fint. Något fint som kan stanna kvar hos mig och inte tryckas bort av ännu en brand. Så inte ännu något fint blir rökskadat och bränt och ligger där trasigt i ett hörn och luktar illa.
Så om det krävs av mig att vara där jag är nu med det som jag går igenom för att nå dit så är det så det får vara. Jag orkar inte med det gamla längre. Så jag låter tårarna falla. Ibland i ensamhet. Ibland med någon annan. Jag låter paniken komma. Jag tittar på alla dessa diabilder och drömmer dessa långfilmer och försöker förstå att idag, i den process jag är i, så vill de mig väl. Jag får inte förväxla det med de personer som är med. Jag håller i mig. För nu räcker det!

// Sofia