14 år av kärlek..
Av Sofia Vigedal - Idag 02:35
14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours // S

14 år.. Både fantastiska och rent ut sagt kämpiga så vi gått på knäna. Hur vet man när man fått nog? Hur vet man när peaken inte kommer tillbaka återigen? Hur vet man när det är dags att lämna och hur vet man att man inte ångrar sig sen?
Den person jag har i åtanke har stått bredvid min sida i absolut vått som torrt. In sickness and in healt.
Jag har under åren många gånger undrat att VARFÖR är han kvar?! Varför sätter han inte ner foten och ger ett ultimatum? Vågade ställa frågan för ett tag sedan. Svaret var vackert, precis som denna person är inifrån och ut. Han sa.. "När den man älskar behöver en som mest.. Då drar man inte".
Det har varit på tok för mycket! I flerav års tid.
Har jag ens en enda gång gjort detsamma för honom. Förtjänar jag ens hans kärlek? Hans styrka att stå kvar och se den han älskar komma närmre och närmre en botten som aldrig kan klättras upp för igen?
Jag vill med dessa rader tacka dig från botten av mitt hjärta för precis allt du gjort. För mig och för barnen. Jag vill tacka dig för de blickar du ibland gett mig som speglas av kärlek, oro och omtanke. Varje gång detta sker krymper jag ihop ännu mer. Hur kan något så fint förvandlas till ett bottensvart hål där jag är alldeles ensam och till och medvtrivs där till och från.
Jag har i många år förväxlat din stryka och detta mot en rädsla att bli ensam. Du måste ha varit så fruktansvärt trött och redo att de upp tusentals gånger. Och det smärtar i mig att jag skadat dig så. Jag önskar att du kunde se inuti mig och på så sätt få en inblick i mitt innersta. Där jag så länge vägrat släppa in dig. Och många andra med dig.
Alla ord jag sagt. Allt jag tagit för givet. Allt du fått ta med barnen om deras funderingar och oro och sen plussa på din egen sorg och tveksamhet.
Och jag som varit totalt blind, eller valt att va blind för den smärta jag sett i dina ögon. Och i barnens.
Som jag sett i ditt kroppsspråk och andra fysiska reaktioner gör mig så fruktansvärt illa. Jag har sårat. Jag har klivit över alla trösklar i hela världen för att dämpa denna skam. Kan ju meddela att det inte hjälper ett skit. Tvärtemot.
Jag vill vara din jämlike. Jag vill skratta ihop. Jag vill prata i timmar som förr.
Jag ser din styrka du besitter glasklart ska du veta. Smärtan inom mig ligger i alla svek. Alla lögner om att aldrig mer.. Men nu är det ändring på gång. Så snart mina trauman behandlas så kommer jag ut ännu mera stark och då vill jag ta din hand, se djupt i dina ögon att nu ska jag leda dig om du går vilse. För hur ensam måste du ha varit?! Vem har du fått stöd och kraft ifrån?
For better for worse. Låt mig bara få komma in. Och sluta dölj den du verkligen är. Där inne i din vackra själ. För jag vill stå där vid din sida och inte vika ett tum.
Jag Älskar dig av hela mitt hjärta och tack för att just du kom
In i mitt liv.

Always yours ???