Mina minnen är som diabilder. Ett snabbt klick och nästa bild är där. Har jag tur kanske det är en fin bild. Ibland måste många bilder klickas förbi innan ångesten går ner. Innan en fin bild kommer upp.
Ibland blir dessa diabilder till långfilmer som aldrig tycks ta slut. De spelas om och om och om igen. Jag vet att dessa kommer av en orsak. Jag vet att jag bearbetar. Men skräcken och ångesten är omedelbar. Den tar mig långt tillbaka. Till platser och människor jag för länge sedan lämnat bakom mig.
Måste jag ända ner där i gyttjan för att börja kravla uppåt? Förmodligen är det så. Men på bekostnad av vad? Jag är rädd för mina minnen. Jag är skräckslagen för det undanträngda som börjar komma upp.
Det kan räcka med ett ord. En lukt. Eller något annat som stimulerar ett sedan länge dolt sinnesuttryck.
Jag ska ta mig igenom detta! Jag är så förbannat trött på alla dessa bränder som släckts i mitt liv som endast gett en kortvarig vila. Jag ser ju så tydligt vart själva kärnan finns. Det är detta förträngda som måste få ta en obehaglig plats i mitt liv just nu. För att sen lämna plats åt något fint. Något fint som kan stanna kvar hos mig och inte tryckas bort av ännu en brand. Så inte ännu något fint blir rökskadat och bränt och ligger där trasigt i ett hörn och luktar illa.
Så om det krävs av mig att vara där jag är nu med det som jag går igenom för att nå dit så är det så det får vara. Jag orkar inte med det gamla längre. Så jag låter tårarna falla. Ibland i ensamhet. Ibland med någon annan. Jag låter paniken komma. Jag tittar på alla dessa diabilder och drömmer dessa långfilmer och försöker förstå att idag, i den process jag är i, så vill de mig väl. Jag får inte förväxla det med de personer som är med. Jag håller i mig. För nu räcker det!

// Sofia