De flesta jag känner har, eller har haft, något form av missbruk.
Droger. Relationer. Mat.
Samma missbruk bara olika tillvägagångssätt. Samma desperata längtan efter en stunds vila. En stunds tidsfrist. Att få må bra. Om så bara för en liten liten stund.
Ett tomrum inom oss som vi har en desperat längtan av att fylla. Eller ett fullt tomrum som har en desperat känsla av att bli tomt.
Att se någon man älskar gå under är tufft. Precis så som mina nära har känt.
Förtvivlan. Förakt. Förlust.
Hur räddar man en trasig själ? Hur hjälper man någon som endast har i sikte att fly. In i dimman. Om så bara för en stund.
Hur sjukt är det när det "normala" blir denna sjukdom. När prat om olika tillvägagångssätt blir den gemensamma nämnaren. Vad finns kvar om vi tar bort det? Finns omtanken kvar? Finns kärleken kvar? Finns det något kvar eller är det just detta som håller oss samman? Denna känsla av samhörighet. Känslan av att någon förstår.
Tråden är så oerhört skör. Ett snedsteg och vissa av oss är där nere i dyngan direkt. Slåss för våra liv samtidigt som vi dör.
Vissa av oss klarar sig en längre stund. Men är det bara en startsträcka till helvetet? Eller går det att överkomma detta monster?Denna kraft som är starkare än något annat.
Missbruk slår ut alla naturliga instinkter. Vi kliver över allt. Vi sårar de vi älskar. Allt för drogen eller vad det är vi använder för att fly. För att få känna känslan av liv. Det är just det som är så absurt. Vi dör, ibland sakta ibland fort, i en strävan efter att få leva. Att få känna en stunds vila. Att få slippa en ångest som väger ton över våra axlar.
Men till vilket pris? Våra liv? Eller att förstöra livet för de vi älskar?
Jag kan lova att ingen av oss vill betala det priset. Ändå gör vi det. Om och om och om igen.
Beroendet är en sjukdom. Oavsett om folk tvivlar. Det finns ingen, absolut ingen, som skulle utsätta sig själva eller andra för detta helvete om det endast krävde en vilja att bli fri. Att finna en sinnesro och ett lugn inuti oss själva som gjorde att ingen substans, ingen kick i världen skulle få oss att skada andra. Eller oss själva.
I vårt tillfrisknande ska vi rättfärdiga de vi skadat. Det är det minsta vi kan göra.
Men glöm aldrig bort att rättfärdiga dig själv först. Förlåt dig själv. Lyft fram det goda. Det fina som finns inom dig. Det finns där. Även om du tappat bort det ett tag.
Endast en själ som är på väg att läkas kan hjälpa en annan. Utan det blir det endast ett trevande i ett mörker som ingen av oss hittar ut ifrån.
Så mina vänner. Mina älskade. Mina medmänniskor. Och mina fiender..
Sträck på dig. Ta din plats här i livet som är given. Lyft din blick mot solen och den mörka skuggan faller alltid bakom dig.
All min kärlek.
// Sofia