Jag vill bli fri. Fri från smärtan. Fri från det onda blödande sår som plågar mig dag som natt. Jag vill inte ha dig längre. Lämna mig. Nu.
Jag vill kräkas ut mina demoner. Jag vill att de ska lämna min kropp. Lämna min själ. Lämna det som blivit en sån stor del av vem jag är.
Orkar du lyssna? Orkar du höra min klagan? Orkar du stryka bort mina tårar? Orkar du höra utan att fördöma? Orkar du hålla mina darrande händer? Orkar du möta min blick full av skam med kärlek, med en bekräftelse som betyder allt.
Det kanske är för mycket begärt. Vissa saker pratar man inte om. Det som gör för ont döljer vi nästan alltid. Men till vilket pris?
Jag har delat med mig. Både i skrift och i möte med andra. Det krävs mod. Massor av mod att lämna ut sig själv. De flesta gör det inte under en hel livstid.
Det som smärtar mig mest är tystnaden. Samtidigt som den kan vara läkande. En människa som bara lyssnar. Som inte kommer med tröstande ord.
Den smärta jag försöker beskriva är den som uppstår när jag lyfter fram det förbjudna. Den som ingen vill höra. Det som inga ord i världen kan läka. Samtidigt så läker tröstande ord. Det bekräftar att du hört det jag sagt. Att du läst det jag skrivit.
Om det smärtar dig att ta del av, vad gör det då med mig? Jag som upplevt det jag beskriver. Jag som levt i det helvete jag önskar bli fri ifrån.
En del av mig ångrar det jag skrivit. Samtidigt så vägrar jag skämmas. Det är nog nu. Jag har varit tyst alldeles för länge.
Tystnaden har grävt ett djup svart hål inom mig som jag är så innerligt trött på. Ut med skiten. Skrik ut den om du måste. Gråt ut den. Gör vad som krävs för att den ska lämna dig.
Ta tillbaka din rätt till det du känner. Ta tillbaka din rätt till det som hänt. Men låt det aldrig förgöra dig. För det räcker nu. Slå dig själv fri.
Jag vill tacka en vän som bekräftade mig i det svåraste jag någonsin skrivit. Tyvärr var han den enda. Men samtidigt var han allt. Han läste. Han kände. Och han vek inte för rädslan att för en kort stund känna det jag kände. Uppleva det jag upplevt. Jag vet att du vet hur oerhört tacksam jag är för dina ord. För ditt mod och för det stöd du gav mig.
Samtidigt skäms jag. Kanske jag skulle ha fortsatt dölja detta inom mig. Men samtidigt skriker något inom mig. Jag väljer att se det som det friska. Varför ska jag skämmas över någon annans handlingar? Varför ska jag skämmas för att andra inte vet hur de ska bemöta det jag delar om?
Det som har hänt har hänt. Jag vill ut med det. För jag vill släppa det. Jag vill inte gå en dag till, inte ens en sekund, med detta rivande inom mig.
Jag väljer att släppa det fritt. Ut i ingenstans. Bort från mig.
Jag vet att DU såg mig. Jag vet att du läste. Jag vet att du kände. För mig betyder det allt.
Tack.