Jag vet att du har tänkt på mig mycket den senaste tiden.
Om du bara visste hur glad jag blev när vi möttes igen du och jag. Jag har saknat dig. Jag har så gärna velat hjälpa dig. Att minnas och komma ihåg hur det var när jag var du. Innan den du har blivit idag. Innan du formades till en söndersliten trasa som bara ligger där. Blöt av tårar och bortkastad med en unken lukt.
Jag är glad att du har börjat minnas mig. Oss. Vad vi hittade på tillsammans. Alla ljusa och lyckliga stunder som vi hade. Och alla bus vi hittade på och den fantasin vi hade.
När ett vuxenliv inte ens kunde föreställa sig. Livet skulle väl alltid vara som då. Något annat fanns ju inte.
Jag vet att du minns det självförtroende vi hade. När du kunde se på mig i spegeln och tycka om det du såg. Det som senare i ditt liv blev det värsta du visste. Att se dig själv.
Visst minns du när det enda du visste var det som fanns här och nu.
Visst minns du hur vi redan då ville hjälpa andra. När våra leksaker skänktes bort till någon vi tyckte synd om. Som kanske inte hade så mycket. Och sen när kvällen kom och du saknade det du gett bort. Då när du och jag var barn.
Jag vet att du minns alla somrar på gården. Vattenspridaren med iskallt vatten som vi sprang igenom. Du och jag och alla andra barn. Och det blöta gräset under fötterna som gjorde att vi trillade. Lyckan. Barnröster som skriker av ren lycka. Det fanns ingenting ont i världen. För världen fanns ju bara där vi fanns. Det som hände där och då.
Visst minns du luncherna på gården med alla andra barn och deras mammor. Den lätt sommarvarma filmjölken som vi passade på att hälla galet mycket socker i när mamma tittade bort. Och hur äckligt det var. Hur vi satt där i hemlighet och gjorde vårt bästa för att knastret inte skulle höras. Den tjusning vi kände över att ha lurat våra mammor. Det igenhållna fnittret över vårt bus.
Visst minns du vår skolåda där alla våra finaste stenar fick ett hem. Hur vi plockade gräs till sängar och gjorde det hemtrevligt åt dom.
Jag vet att du tänkt tillbaka på det med sorg. Men varför gör du det. Vi hade ju så roligt. Det spelar väl ingen roll att det var stenar. Jag vet att du minns att du tyckte om det precis som jag.
Tyvärr så började jag att bli undantryckt rätt tidigt. Du kunde inte få ihop den renhet och den oskyldighet och det självförtroende vi hade med handlingar runt om dig. Du kunde inte handskas med sorgen och förtvivlan över att jag, barnet inom dig, fick hela sin värld ombytt. Från glädje och frihet till oro och förtvivlan.
Och när du lämnade mig så blev du ensam kvar. Jag fanns ju kvar där inom dig men du såg mig inte. Det blev alldeles för smärtsamt att tänka på mig. Det här var när livet vände från mig till dig.
Jag fanns inom dig dina sömnlösa nätter där din kudde var blöt av dina tårar. Jag fanns där inom dig när du började ta på dig skulden. Jag försökte nå dig och jag vet att du lät mig komma på små korta besök. Men sen knuffade du bort mig. Jag såg att du inte stod ut. Du och jag levde i två helt olika världar. Och du var så ensam. Och jag led precis lika mycket som dig. Det var en lika stor sorg för mig som för dig att vår kärlek försvann.
Men du lät mig komma till dig i dina drömmar. Du lät mig stryka bort dina tårar och när du kröp ihop till en boll för att få känna närhet så vet du att det var jag som låg bakom och höll om dig. Jag lämnade aldrig din sida.

I din nya värld fanns jag inte under många många år. De stunder vi haft och de fina minnen vi skapat fanns inte längre kvar hos dig. Det som tog över var kyla. Det var misstänksamhet. Det var då dina murar byggdes sten för sten så till slut kom ingen in där. Och jag vet att det var då som din riktiga känsla av ensamhet växte och blev en sanning du själv skapade. Det slet mig i tusen bitar precis som det gjorde för dig. Jag kunde ingenting göra. Det spelade ingen roll att jag skrek åt dig tills lungorna värkte att du visst är värd något. Det är inte ditt fel.

Så idag. När jag har fått en plats inom dig igen så ser jag förändringen som skett hos dig.
Något andra kanske inte ser. Men vi gör det. Du och jag.
Idag är det du som kramar om mig. Det är du som stryker bort mina tårar. Och det är du som säger att jag alltid var älskad. Att jag aldrig förtjänade något av det som hände. För det som hände då, när jag fick en plats inom ditt mörkaste mörker så var det fortfarande vi, den du tvingats bli för att överleva och jag, ditt inre barn som led båda två.
För vi kommer alltid att vara en. Du och jag.
Så älskade oss. Nu lämnar vi inte varandra igen. Vad som än må hända så glöm aldrig bort mig, glöm aldrig bort att jag en gång var du. Hela dig.
För mitt hjärta är ditt och ditt hjärta är mitt. Och sorgen är min när du gråter.

Kärlek // Sofia

Varför bryr jag mig så mycket om andra? Speciellt när den personen inte bryr sig om mig. Absolut inget bra kan ju komma ur detta. Ändå befinner jag mig där. Om och om igen.
Jag lägger lika mycket skuld för detta hos mig själv som på den andra.
Jag blir ju faktiskt bara behandlad så som jag tillåter mig att bli. Men det är svårt. Det gör ont att säga ifrån. För då försvinner ännu en.
Jag vet så väl vad det handlar om. Ändå så står jag där med öppna armar och en innerlig önskan om att bli omtyckt. Att orden jag fått höra är av sanning. Tyvärr blir jag bevisad ha fel. Om och om igen.
Jag har funderar mycket på varför. Är jag så dum, så naiv och korkad? Kanske. Men ska jag gå runt och misstro alla? Ibland känns det så. Men jag vill inte. Jag har varit kall alldeles för länge. Inte låtit något komma in. Inte låtit någon komma in.
Fast samtidigt så var det enklare. I alla fall för mig men inte dom jag stängde ute.
Det kanske är så att jag letar på fel ställe. Kanske är det så att det är min rastlösa själ som inte nöjer sig utan vill ha mer? Något hos mig är det ju helt klart. Jag kan bara förändra det jag vill. Och det jag väljer att se.
Men vem står kvar då? Tror det är rädslan som styr. Rädslan av att vara ensam. Samtidigt som jag återupplever den ständigt med att lägga mig och mina känslor i händerna på de som inte vill ha det.
Tror att det ligger nån sjuk destruktiv tillfredsställelse i detta. Annars skulle jag väl säga ifrån? Stå upp för mig själv? Så många gånger som jag varit på väg att göra just detta. Sen kommer tvivlet.. Vill jag riskera att förlora det här.. Vill jag få det bekräftat att allt var lögn.. Så jag låter bli. För så länge jag inte vet, så länge det inte blir fakta så lever det sjuka lilla hoppet inom mig att det ska vara sant. Att jag ska vara värd något, att betyda något för denna människa.
Och den enda som kan förändra det är jag. Jag vet det. Det är ingen annans fel. Om någon väljer att ljuga för mig, om någon väljer att utnyttja att jag tror på vad dom säger och jag dessutom tillåter det så är det endast upp till mig. Ingen annan.
Och synen på mig själv, den bild jag inom mig fortfarande har kvar om hur lite jag är värd blir bekräftad om och om igen.
Det är upp till mig.
Imorgon ska jag välja annorlunda.
Jag måste. Även om jag kommer att sakna dig. För det jag saknar är inte dig. Du fanns ju aldrig. Det var min illusion. Att jag trodde på dig.
Men jag vet att jag brydde mig om på riktigt. Och i det ska jag finna lugn. Något annat kan jag inte styra över.

// Sofia